Visar inlägg med etikett Läst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Läst. Visa alla inlägg
lördag 10 mars 2012
fredag 9 mars 2012
Jag lever med Tessa
Vissa händelser i livet, människor man möter eller drömmar man haft fortsätter att följa med under lång tid efteråt. De blir som följeslagare som går vid ens sida och som man fortsätter att föra en dialog med och spegla sitt liv mot. Bredvid mig går Tessa.
Tessa är den 16-åriga tjej som i Jenny Downhams bok Innan jag dör är sjuk i cancer och skriver en lista på saker hon vill göra och uppleva innan hon, dör. Att det är sorgligt är verkligen inte svårt att förstå, men Tessa är så mycket mer. Hon är modig, den modigaste tjej jag någonsin träffat. Som fortfarande vågar drömma trots de urusla odds livet gett henne. Som blir arg, jättearg, för att hennes pojkvän kommer fortsätta leva efter hon själv gått bort. Som trotsar sjukhus och läkare och kräver att själv få välja villkoren för hur hon ska dö. Det finns så mycket här att fundera över och prata om, högljutt och hetsigt och stillsamt och med gråten i halsen. Tessa kommer vara med mig länge, länge till.
Av Sara-Sofia har jag fått tipset om Alice's Bucket List. Läs.
Tessa är den 16-åriga tjej som i Jenny Downhams bok Innan jag dör är sjuk i cancer och skriver en lista på saker hon vill göra och uppleva innan hon, dör. Att det är sorgligt är verkligen inte svårt att förstå, men Tessa är så mycket mer. Hon är modig, den modigaste tjej jag någonsin träffat. Som fortfarande vågar drömma trots de urusla odds livet gett henne. Som blir arg, jättearg, för att hennes pojkvän kommer fortsätta leva efter hon själv gått bort. Som trotsar sjukhus och läkare och kräver att själv få välja villkoren för hur hon ska dö. Det finns så mycket här att fundera över och prata om, högljutt och hetsigt och stillsamt och med gråten i halsen. Tessa kommer vara med mig länge, länge till.
Av Sara-Sofia har jag fått tipset om Alice's Bucket List. Läs.
lördag 3 mars 2012
Dimensions
Sent igår kväll läste jag första novellen i Alice Munros samling Too Much Happiness. Man behöver sannerligen inte läsa långt för att fullkomligt smälta av lycka över hur bra den är. Munro är helt fenomenalt bra!
Det har sagts förut och jag tänker skriva det igen. Varenda en av Munros noveller har ett innehåll som skulle räcka till en hel roman. Det finns så mycket i texten, mellan raderna på texten och i mitt huvud när jag läser. Just Dimensions är gastkramande och gör mig gråtfärdig av flera olika skäl. Läs den! Eller läs någon annan novell av Munro!
Det har sagts förut och jag tänker skriva det igen. Varenda en av Munros noveller har ett innehåll som skulle räcka till en hel roman. Det finns så mycket i texten, mellan raderna på texten och i mitt huvud när jag läser. Just Dimensions är gastkramande och gör mig gråtfärdig av flera olika skäl. Läs den! Eller läs någon annan novell av Munro!
fredag 2 mars 2012
Airplane: Or, How He Talked to Himself as if Reciting Poetry, andra delen
Okej, nu har jag tänkt. Det är den där märkliga Murakami-känslan i novellen, nästan som en dröm. Personerna är där men ändå inte, som om de vore emotionellt frånkopplade. De pratar, gråter och har sex men de lyckas aldrig riktigt nå fram till varandra. De är liksom ensamma med sig själva, trots att de är två.
Den starka bilden med brunnen från Fågeln som vrider upp världen dyker upp som hastigast här också. Kvinnan säger: "I sometimes think that people's hearts are like deep wells. Nobody knows what's at the bottom. All you can do is imagine by what comes floating to the surface every once in a while."
Samtidigt finns här dikten som mannen mumlar för sig själv (det sägs inte att det är en dikt, men han mumlar som om han läste upp poesi enligt titeln, och det skulle lika gärna kunna vara en dikt):
Airplane
Airplane flying
I, on the airplane
The airplane
Flying
But still, though it flew
The airplane's
The sky?
Att sitta i ett flygplan uppe i himlen måste vara den raka motsatsen till att sitta i en brunn.
Den starka bilden med brunnen från Fågeln som vrider upp världen dyker upp som hastigast här också. Kvinnan säger: "I sometimes think that people's hearts are like deep wells. Nobody knows what's at the bottom. All you can do is imagine by what comes floating to the surface every once in a while."
Samtidigt finns här dikten som mannen mumlar för sig själv (det sägs inte att det är en dikt, men han mumlar som om han läste upp poesi enligt titeln, och det skulle lika gärna kunna vara en dikt):
Airplane
Airplane flying
I, on the airplane
The airplane
Flying
But still, though it flew
The airplane's
The sky?
Att sitta i ett flygplan uppe i himlen måste vara den raka motsatsen till att sitta i en brunn.
Airplane: Or, How He Talked to Himself as If Reciting Poetry
Andra novellen idag blir en av Haruki Murakami som finns med i samlingen Blind Willow, Sleeping Woman. Att läsa Murakami är alltid en överraskning. Ofta är det skruvat, ibland helt vanligt men ändå konstigt. För det mesta är det bra, men ibland säger texten mig ingenting.
Novellen är nästan som en stillbild. En man och en kvinna i ett kök. De har ett förhållande. Hon är gift med en annan man som älskar opera. Mannen i köket pratar för sig själv och hon frågar om det är en gammal vana han har. Så. Slut.
Här är det till synes vanligt, men de vanliga orden gömmer på Murakamis magi. Läs till exempel den här meningen:
Tracks without trains passing over them have a mysterious silence all their own.
Hmm. Den här måste jag fundera på...
Novellen är nästan som en stillbild. En man och en kvinna i ett kök. De har ett förhållande. Hon är gift med en annan man som älskar opera. Mannen i köket pratar för sig själv och hon frågar om det är en gammal vana han har. Så. Slut.
Här är det till synes vanligt, men de vanliga orden gömmer på Murakamis magi. Läs till exempel den här meningen:
Tracks without trains passing over them have a mysterious silence all their own.
Hmm. Den här måste jag fundera på...
Den perfekte vännen
Haha, precis det här har jag också varit med om, fast det gick aldrig alls så långt! Två personer möts och "känner igen" varandra, börjar prata och kommer till slut på att de inte alls känner varandra utan helt enkelt tagit fel.
Jag hälsade glatt på en tjej i stan och vi stod och småpratade en bra stund om både ditten och datten innan vi kom på att vi inte alls kände varandra. Jag undrar bara; är det ett tecken på en positiv, social förmåga eller är det snarare ett utslag för en slags ängslig "jagmåstevaratrevligsåattallatyckerommig"-komplex?
Jag hälsade glatt på en tjej i stan och vi stod och småpratade en bra stund om både ditten och datten innan vi kom på att vi inte alls kände varandra. Jag undrar bara; är det ett tecken på en positiv, social förmåga eller är det snarare ett utslag för en slags ängslig "jagmåstevaratrevligsåattallatyckerommig"-komplex?
lördag 15 oktober 2011
Timmen mellan hund och varg
Ärligt talat är jag tveksam till om den här romanen passar mig. Visst är den på många sätt snyggt skriven, men historien berör mig aldrig på riktigt. Scheuermann berättar om två systrar som tappat bort varandra och sig själva. Vägen tillbaka är ovälkommen och knölig, men någonstans leder den ändå ut.
"Timmen mellan hund och varg" är annars ett uttryck man känner igen, men vad betyder det egentligen och var kommer uttrycket ifrån? Vet du?
Jag har svårt att sätta fingret på varför det inte klickar för mig. Däremot ser jag verkligen fram emot att diskutera romanen med de andra i Skövde bokcirkel. Kanske ändrar jag uppfattning?
Bokmania, Bokhora och Enbokcirkelföralla har också läst Scheuermanns roman.
söndag 9 oktober 2011
Jane och Mr Rochester
Nu har jag kommit till slutet av Jane Eyre. Och det är konstigt hur uppslukande den här historien är. Kanske inte egentligen, Brontës roman är trots allt en klassiker. Men jag lyssnar samtidigt på gamla Bokcirkelnprogram från Kulturradion, och jag håller verkligen med dem. Relationen mellan Jane och Mr Rochester är ganska unken! Han är tjugo år äldre än henne, gift, vitt berest och haft tre olika älskarinnor. Jane är ung och har tillbringat sitt liv först undanskuffad hos Mrs Reed och sedan bortkörd och undangömd på en internatskola för obemedlade flickor. Mr Rochester och Jane framställs som om de vore själsfränder, men allvarligt talat, hur kan Jane vara så säker på det? Hon har ju knappt träffat och ens pratat med några män överhuvudtaget! Naturligtvis måste man ha i bakhuvudet att det här är 1800-tal och att unga kvinnor levde i ett helt annat socialt sammanhang än idag. Men det gör bara fenomenet ännu mer intressant. Till och med idag blir läsaren fängslad av Jane Eyre och hennes väg mot ett lyckligt liv. Borde vi inte ha tröttnat?
Konstigt nog har jag inte tröttnat, trots mina betänkligheter vad gäller Mr Rochester. Och tack och lov för galningen på vinden!
måndag 29 augusti 2011
When God Was a Rabbit
Läs den här boken! Sarah Winmans debutroman tillhör definitivt en av sommarens höjdpunkter för mig. Boken handlar om Elly och vi får följa hennes uppväxt i London tillsammans med hennes udda kompis, hur hennes föräldrar vinner pengar och flyttar ut på landet för att öppna ett B&B. Sen tänker jag inte berätta mer. Jo, jag måste berätta om hennes bror, Joe. Älskade Joe, som är den enda som ser henne för den hon är och därför en livsviktig del av hennes liv. Jo, också måste jag skriva om stämningen som Winman, genom en lyckad blandning av språk, karaktärer och intrig, trollar fram i sin bok. Den är mysig, på just det där sättet som jag älskar. Dessutom är den sorglig, också på det där sättet som jag älskar.
Nu skulle egentligen det här inlägget vara slut. Men, jag måste bara skriva av mig en reflektion till. Ni vet, Ellys föräldrars B&B? Självklart flockas det en liten skara, lagom excentriska, människor där som tillsammans bildar en sorts storfamilj. Och jag tycker alltid detta fenomen dyker upp, att det verkar så avslappnat och härligt. Jag tilltalas verkligen av idén om en storfamilj. Samtidigt är jag smått övertygad om att jag själv skulle avsky att själv tillhöra en. Märkligt va?
Hursomhelst, jag rekommenderar varmt, When God Was a Rabbit!
Andra som bloggat om samma bok är Cinnamon Books, hyllan och Dark Places.
torsdag 21 april 2011
Neither here Nor there
De senaste dagarna har jag läst Bill Bryson. Ytterligare en författare jag inte läst någonting alls av innan, men hört desto mer om. Framförallt att han är rolig och det är han. Så där så att jag inte riktigt kan låta bli att småfnittra lite för mig själv när jag läser. För visst är det lite extra roligt att läsa om sig själv och se sig själv ur någon annans synvinkel. I Neither here Nor there reser Bryson runt i åtminstone halva Europa med tåg. Hela två kapitel tillägnas Sverige, ett om Göteborg och ett om Stockholm. Vad jag förstår är han kanske inte helförtjust i Sverige (han älskar mest Italien), men vad gör det?
Förutom att vara rolig bor Bryson på en herrans massa inte så bra hotell och går på mängder av museum. Och det är något som verkligen fascinerar mig. Själv blir jag alltid lite handfallen inför de stora museum man hittar i alla Europas stora städer. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, jag hittar aldrig ut och jag vet egentligen inte vad jag borde ha sett och absolut inte fått missa på just det här museumet. Då är jag mer förtjust i mindre ställen som är mer specialiserade. Förra sommaren hittade jag till exempel till Medeltidsmuseum i Paris som var hur fint som helst, med ingen kö, och helt underbart vackra tapisserier. Rekommenderas varmt!
Att resa själv, som Bryson gör, är också någonting jag tänker att jag skulle vilja testa någon gång. Jag tänkte flera gånger på Jenny Diski och hennes Stranger on a Train, där hon själv tar tåget runt Amerika. Det är också en reseskildring, men väldigt annorlunda mot Bryson. Diski är också väldigt rolig, men på ett mer sofistikerat vis, och hon låter dessutom läsaren följa med på hennes inre resa. Bra båda två, men med helt olika stilar.
Ja, riktigt ordenligt ressugen blir jag av att läsa Bryson. Och intresserad av att hitta de där ställena i Europa jag bara skulle älska att åka tillbaka till. Definitivt kommer jag återkomma till Bryson, flera gånger.
måndag 21 februari 2011
Sträckläsningen - Darkness Be My Friend
Utläst och klar. Fjärde boken är också svår-att-släppa-spännande. Men skillnaden mellan denna och de tidigare böckerna är att här uppnår de inte sitt mål. Angreppet misslyckas och de tvingas tillslut återvända till Hell där de också upptäcker att de har blivit övergivna av Nya Zealändarna.
På tal om Nya Zealändarna. Den trupp som följer med tillbaka till Wirrawee försvinner spårlöst under deras uppdrag. Varken Ellie eller läsaren får någon som helst ledtråd till vad som hänt dem. Kanske dyker de upp igen i en senare bok?
Strax efter mitten av boken får man också reda på vad som hänt med deras föräldrar och Corrie som blev allvarligt skadad i första boken. Och på flera olika sätt är den här mörkare än de tidigare böckerna, därav kanske också titeln. Deras krigserfarenheter har så klart påverkat dem allihop, även om de reagerar på olika sätt. Men om det tidigare varit reaktioner på vad de upplevt är det som om dessa nu blivit permanenta och på djupet förändrat deras personligheter. Mörkret har på allvar tagit plats inom dem, darkness be my friend.
Tidigare har det varit lite av en kamp, eller åtminstone diskussion, om ledarskapet i gruppen mellan Homer och Ellie. Även här, precis i början, blossar denna fråga upp. Men väl tillbaka i Wirrawee är det Ellie som mycket aktivt är ledande och Homer tar en mer tillbakadragen roll. Kan hända att detta bara är tillfälligt, får se hur det blir i nästa bok.
söndag 13 februari 2011
Favoritträdgårdar
Här är förvisso solig, iskall vargavinter, men jag ihärdar. Det är vår nu.
För att behålla känslan från The Secret Garden och trotsa vintern som ihärdigt biter sig fast som en istapp i mars läser jag Engelska trädgårdar av Ann Larås. Underbara, gröna trädgårdar fulla med vackra träd, buskar och blommor.
fredag 11 februari 2011
The Secret Garden
Kan vi enas om att det är vår nu? Kan vi det? Jag vet att det var snöstorm idag och att det säkert kommer att vara femton minus imorgon, men ändå?
Den här boken ska nog helst läsas ute, insvept i en pläd samtidigt som man njuter av vårsolen. Och det kan man säkert göra - snart. Till och med jag som varit stelfrusen hela vinter börjar känna hur tårna börjar tina i takt med att barnen och den hemliga trädgården börjar spira och tillfriskna i Frances Hodgson Burnetts underbara klassiker. En bok som man älskat som barn är alltid lite skrämmande att plocka upp igen som vuxen tycker jag. Men den här boken tål att läsas om i alla åldrar.
söndag 23 januari 2011
The Financial Lives of the Poets
Matt Prior säger upp sig från sitt journalistjobb för att starta en webbsida för nyskapande finanspoesi. Saker och ting går fel. Matt och hans familj står på kanten av den personliga konkursens brant och som av en slump uppenbarar sig en öppning att tjäna snabba pengar på att langa marijuana. Är detta lösningen på alla hans problem?
Jess Walters skriver träffsäkert om dagens samhälle, där man i självförverkligandets namn, så lätt kan hamna fel. Och fortfarande vara övertygad om att man gör det enda rätta. Matt är egentligen rätt knäpp (varför, varför säger han ingenting till sin fru?), men samtidigt mänsklig i alla sina misslyckanden. Historien är riktigt rolig, så där skrattahögtpåoffentligaplatsertypbussen-rolig. I stort sett varje kapitel är en liten del skriven i diktform och jag förstår varför Matts finanspoesi-sajt inte blev någon succé.
Förresten så verkar Jess Walters också vara en kul typ. På hans hemsida har han skrivit sina boktips i form av haiku.
tisdag 18 januari 2011
Anyuru och perfekt Gaiman-citat
Jag är så nyfiken på Johannes Anyurus roman debut, Skulle jag dö under andra himlar. En del har jag ju hört om honom tidigare också, men några välriktade Anyuru-tips och hans framträdande i Babel i höstas avgjorde. Jag tänkte ta det från början så nu har jag lånat hem Det är bara gudarna som är nya och Omega, hans två första diktsamlingar.
Det här citatet, som Anyuru har med precis i början, beskriver alldeles ypperligt vad det är han har gjort. Nära, nära finns Iliaden där samtidigt som Anyurus egen lyrik. Jag tror absolut inte att jag förstår exakt vad alla hans formuleringar betyder, men de är levande och vackra.
I learned that writing could, in and of itself, be beautiful. I learned that sometimes what you do not understand, what remains beyond your grasp in a book, is as magical as what you can take from it. I learned that we have the right, or the obligation, to tell old stories in our own ways, because they are our stories, and they must be told.
Neil Gaiman, ur förordet till The Einstein Intersection
Det här citatet, som Anyuru har med precis i början, beskriver alldeles ypperligt vad det är han har gjort. Nära, nära finns Iliaden där samtidigt som Anyurus egen lyrik. Jag tror absolut inte att jag förstår exakt vad alla hans formuleringar betyder, men de är levande och vackra.
söndag 9 januari 2011
The Last Days of the Lacuna Cabal
This entry is going to be in english, since I hope that perhaps Sean Dixon, the author himself, is going to make a visit to my blog.
With that said, I would also like to say: I want to be a member of the Lacuna Cabal book club! Or rather, I wish I was courageous enough to be a part of a book club as intense as that. Because this book club is really serious about literature, and letting literature play a dominant, active part in their lives. For them, reading is a matter of life and death. They meet in different locations, acting out the text they're reading at the moment and at the same time, in a strange way, acting out their own lives as well. They are all very brave and don't back away from breaking their own rules or even travelling to the end of the world by boat.
When I first picked up this book, I sort of expected it to be some kind of cosy, a bit funny, a bit sad story about some people in a book club. Quite ordinary, straight forward stuff. Boy, was I wrong! The story is really quite unbelievable, and at one point I wondered if all the crazy things happening was meant to be taken seriously or merely as a metaphor for something else? However, even though they write in different styles, reading Dixon's The Last Days of the Lacuna Cabal is, in one way, similar to reading something by Haruki Murakami. His stories are also quite strange, but personally I'm convinced that they should be taken seriously. In the same way, I think the experiences of the members of the Lacuna Cabal are important in so many ways and their bravery should be admired.
Of course, now I also have to read the Epic of Gilgamesh.
lördag 1 januari 2011
Lästa böcker 2011
Sommarboken av Tove Jansson
When God was a Rabbit av Sarah Winman
Ingen fara av Selma Mahlknecht
The Connemara Whirlwind av Ann Henning
Göra gott av Trude Marstein
Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell
Breath av Tim Winton
Just Kids av Patti Smith
Dumpa Matthew av Jane Fallon
The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski
The Tiny Wife av Andrew Kaufman
Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay
The Diana Chronicles av Tina Brown
Var är Alaska? av John Green
Smitning av Dominique Dyens
En dåre fri av Beate Grimsrud
Harens år av Arto Paasilinna
The Postmistress av Sarah Blake
Wolf Hall av Hilary Mantel
Nattens inre av Léonora Miano
The Other Side of Dawn av John Marsden
Anton, jag gillar dig! av Peter Pohl
Rover räddar julen av Roddy Doyle
The Night is for Hunting av John Marsden
Den unge Werthers lidande av Johann Wolfgang von Goethe
Burning for Revenge av John Marsden
Döden på en blek häst av Amanda Hellberg
Darkness Be My Friend av John Marsden
Drömfakulteten av Sara Stridsberg
The Secret Garden av Frances Hodgson Burnett
Pietr le Letton av George Simenon
Sunset Park av Paul Auster
Osäkerhetsrelationen av Helena Granström
De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg
Hinsehäxan av Lillemor Östlin
The Financial Lives of the Poets av Jess Walter
Det är bara gudarna som är nya av Johannes Anyuru
I Am the Messenger av Markus Zusak
A Killing Frost av John Marsden
The Last Days of the Lacuna Cabal av Sean Dixon
The Dead of Night av John Marsden
The Mirror Crack'd from Side to Side av Agatha Christie
When God was a Rabbit av Sarah Winman
Ingen fara av Selma Mahlknecht
The Connemara Whirlwind av Ann Henning
Göra gott av Trude Marstein
Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell
Breath av Tim Winton
Just Kids av Patti Smith
Dumpa Matthew av Jane Fallon
The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski
The Tiny Wife av Andrew Kaufman
Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay
The Diana Chronicles av Tina Brown
Var är Alaska? av John Green
Smitning av Dominique Dyens
En dåre fri av Beate Grimsrud
Harens år av Arto Paasilinna
The Postmistress av Sarah Blake
Wolf Hall av Hilary Mantel
Nattens inre av Léonora Miano
The Other Side of Dawn av John Marsden
Anton, jag gillar dig! av Peter Pohl
Rover räddar julen av Roddy Doyle
The Night is for Hunting av John Marsden
Den unge Werthers lidande av Johann Wolfgang von Goethe
Burning for Revenge av John Marsden
Döden på en blek häst av Amanda Hellberg
Darkness Be My Friend av John Marsden
Drömfakulteten av Sara Stridsberg
The Secret Garden av Frances Hodgson Burnett
Pietr le Letton av George Simenon
Sunset Park av Paul Auster
Osäkerhetsrelationen av Helena Granström
De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg
Hinsehäxan av Lillemor Östlin
The Financial Lives of the Poets av Jess Walter
Det är bara gudarna som är nya av Johannes Anyuru
I Am the Messenger av Markus Zusak
A Killing Frost av John Marsden
The Last Days of the Lacuna Cabal av Sean Dixon
The Dead of Night av John Marsden
The Mirror Crack'd from Side to Side av Agatha Christie
onsdag 22 december 2010
Luka and the Fire of Life
Det här är min första Salman Rushdie-bok. Jag förstår inte riktigt hur jag har kunnat undgå att läsa honom under så här lång tid, men som tur var vann jag boken hos English Bookshop, så nu så.
Den är kanske inte typisk för Rushdie, i och med att den är skriven för lite äldre barn, men jag tror ändå att berättarstilen är ganska kännetecknande. Luka hamnar i sitt egna stora äventyr där han måste hämta the fire of life för att rädda sin pappa undan döden. Hela äventyret är som en blandning mellan Tusen och en natt och ett dataspel där man måste samla liv och ta sig igenom olika nivåer. Det är verkligen inte återhållsamt på något sätt, utan fullt fantasiös. De mest märkliga varelser dyker upp och det hela påminner mig också om Den oändliga historien. Har man bara det minsta lilla barnsinne kvar, är detta en historia att uppskatta.
Om jag skulle läsa ikapp min sorgligt eftersatta Rushdie, vilka tre böcker tycker ni jag borde läsa då?
onsdag 15 december 2010
Mr Rosenblum's List or Friendly Guidance for the Aspiring Englishman
Den här läste jag faktiskt för ett par veckor sedan, men liksom glömt att blogga om. Då, precis i början av boken, hade jag vissa funderingar. Och nu, efter utläst faktum, har jag vissa andra.
För det första uppskattar jag dess humoristiska och, ja, söta sida. Kulturkrockar är alltid roligt, och med Dorset och en vacker, övervuxen trädgård, the woolly-pig och en helt omöjlig golfbana så blir det så där mysigt. Även om det är väldigt mycket golfbanesnack ett tag.
I bakgrunden lurar dock allvaret. Jack Rosenblum och hans fru Sadie är tyska judar som flytt sitt hemland undan nazisterna men tvingats lämna kvar sin släkt och sina vänner. Det är Sadie som får representera de mörkare sidorna och jag tycker fortfarande att hon förtjänar mer plats och mer djup i historien. Lite mer Sadie och lite mindre golfbana.
Vad gäller Jake växlar jag mellan att betrakta honom som komplett galen eller modig livsbejakare. Eller nja, jag är egentligen full av beundran. Jag önskar att jag vågade mer fullhjärtat följa mina drömmar, precis som han gör. Men det är ganska ovanligt, eller hur? Jag är övertygad om att skulle han dyka upp i Väring så skulle folk tycka att han vore en riktig knäppgök. Visst, det här är bara fiktion, men ändå. Jag skulle definitivt vara lite nöjdare med mitt liv om jag lite oftare brydde mig lite mindre om vad min omgivning tänker och istället gjorde lite mer som jag själv vill.
fredag 10 december 2010
Kafka på stranden
Liten spoiler-varning! Till viss del kommer jag att diskutera slutet i det här inlägget om än inte i särskilt stor detalj. Vill man absolut inte veta någonting om händelseutvecklingen bör man inte läsa detta inlägg.
Vardagen består verkligen av miljoner små sysslor som ska skötas. Många av mina bestyr har i veckan blivit lidande för jag vill bara läsa om Kafka på stranden. Murakamis roman, som påminner mig både om Odysseus och Räddaren i nöden, är spännande som värsta deckaren. I första hand beror det såklart på upplägget med två parallellhandlingar. Vartannat kapitel ägnas åt femtonårige Kafka som vaknar upp en morgon alldeles blodig men utan minne av vad som hänt och som flyr för att undkomma eller kanske uppfylla sitt öde. Och vartannat kapitel handlar om den äldre mannen Nakata som inte är särskilt smart men kan tala med katter, få makrillar att regna från himlen och vet när det är dags att vända på ingångsstenen.
Grejen med parallellhandlingar är ju att man liksom vet att de kommer att mötas, förr eller senare. Här väljer Murakami senare och jag blir jättespänd på hur det kommer bli och bygger upp skyhöga förväntningar. Och visst möts de två spåren, men inte Kafka och Nakata, iallafall inte direkt. Vilket inte gör någonting, i sann Murakami-anda spelar det ingen roll hur mycket konstigheter romanens karaktärer upplever, jag köper allt med hull och hår.
Så jag älskar Nakata, Hoshino, Oshima och fröken Saeki och mest av alla Kafka. På samma sätt var jag också omåttligt förtjust i Fågeln som vrider upp världen. Och på samma sätt innehåller både Fågeln och Kafka några av de mest fruktansvärda och grymma händelser jag någonsin läst om. Konstigt hur han får till det där egentligen, den där Murakami.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




