Upprop! Tomorrow When the War Began inte till Sverige?

Hallå allihop! Jag läste precis hos Matilda att premiären av Tomorrow When the War Began är inställd. Filmen finns inte längre med på SF:s hemsida och kundtjänst svarar att filmens distributör och SF inte kunnat komma överens om avtal och distributören därmed valt att dra tillbaka filmen. Den trevliga tjejen i kundtjänst menar att den kanske kommer att gå upp på några mindre biografer som inte är anslutna till SF, men för övrigt, nop, nej, nada.

Är du som jag besviken över att filmen inte visas på fler biografer i Sverige, hör av dig till SF och fråga efter den! Är ví tillräckligt många blir det säkert mer intressant för dem att komma överens med distributören.

Här är kontaktuppgifter till SF:

Kundtjänst   08-56 26 00 00

Mejl:   info@sf.se

Twitter:   @SFBIO

Facebook:   Bioklubben


Här är trailern igen, visst verkar filmen bra?



 

The Other Side of Dawn - Tomorrow-serien

Sista boken i Tomorrow-serien och sista boken i årets sträckläsning. Och det är ett rasande tempo ända från början. Hela situationen och allt Ellie och hennes kompisar varit med om är naturligtvis alldeles för mycket för vem som helst. Avslutningen mer eller mindre inleds också med att den trygghet de byggt upp i Hell krossas och de tvingas återigen på flykt, rakt in i nya strider.

Men tillslut går det ändå fel. En attack misslyckas, Ellie skiljs från resten av gruppen och efter en desperat flykt blir hon tillfångatagen. Det känns ovant att efter så många böcker med Ellie och Fi och Homer och Lee och Kevin, så är det bara Ellie kvar att läsa om. Hennes tid i fångenskap blir naturligtvis svår, men hon träffar också äntligen andra landsmän.

Sista boken är nog den mörkaste av dem alla. Ellies kamp är desperat och liksom fysiskt ångestladdad. Men visst måste det vara så här? Att skriva med en lättare penna hade varit att fega ur tycker jag. Att kämpa för sitt liv är desperat och fullt med ångest, något annat hade inte känts trovärdigt. Det uppskruvade tempot i boken och föraningarna och insikten om åt vilket håll det barkar ökar bara oroskänslan jag har i magen medan jag läser.

Men tillslut kommer jag ändå till sista sidan. Är jag nöjd? JA. Känns det konstigt att Fi, Homer, Lee och Kevin plötsligt kommer tillbaka? Nej, ingen, åtminstone inte jag, trodde väl på fiendeofficeren som meddelade Ellie att hennes kompisar dött? Nu längtar jag efter filmen.
 

Sträckläsningen - Tomorrow-serien

Det här inlägget skulle passat bra att publicera den 8 mars, men det får bli nu istället. För det handlar om Fi. Vackra, snälla, modiga Fi.

Fiona Maxwell är stereotypen för den bortskämda, men snälla, överklassflickan. Hon är den som har svårast att anpassa sig till livet i bushen, samtidigt som hon är alldeles för väluppfostrad för att klaga något nämnvärt. Jag kommer ihåg att jag skrev redan i något av mina första inlägg om serien att Fi är en karaktär med potential. Då såg jag en framtid där hon skulle bli mer och mer "bush-wise", men på flera sätt är det skönt att hon inte följde mina förväntningar. På flera sätt är Fi också en sorts antihjälte. Aldrig den som tar kommandot och går i täten och alltid lika livrädd.

Samtidigt är Fi den som bäst lyckas stå emot den traumatisering som kriget för med sig för alla i gruppen. Trots alla hemskheter behåller hon i mycket sin personlighet och lyckas även mot slutet bry sig om de små glädjeämnena i livet. Jag tror det är lätt att missa hennes storhet eftersom hon oftast håller sig lite bakom de andra. Men hon är den som står pall och bryr sig om och tröstar, när de andra bryter ihop. Och vad är egentligen störst? Att utföra spektakulära hjältedåd eller att trots att man är livrädd ändå stötta sina vänner?
  

Sträckläsningen - Tomorrow-serien

Då har jag fått bekräftat att filmen Tomorrow When the War Began mycket riktigt har premiär i Sverige den 8 april. Så lägligt!

Ellie spelas av den australiensiska skådespelerskan Caitlin Stasey, tidigare mest känd från den lika uraustraliensiska tv-serien Neighbours.
  

Sträckläsning - The Night is for Hunting

Nu har jag kommit till sjätte boken i serien (näst sista, eller the penultimate som man skulle kunna säga på ganska formell engelska). De vilda, hemlösa barnen har fått följa med till Hell, men det är en allt annat än enkel resa att hålla styr på. Barnen uppvisar inga oceaner av tacksamhet utan har alla starka viljor svåra att styra, vilket också är egenskaper som har hjälpt dem att överleva så klart. Att Ellie, Fi, Homer, Lee och Kevin trots allt tar hand om dem är ett tydligt exempel på vårt behov av att bry oss om någon annan än oss själva.

Ellie är den som är mest drivande och tar det avgörande beslutet att ta med sig barnen när de blir nödvändigt att lämna Stratton. De andra i gruppen är lite mer tveksamma. Men Ellie har redan, under en av hennes strövtåg, träffat på och till och med tröstat en av tjejerna, Casey, då hon ramlade och slog sig. Och visst är det väl så att om man någon gång tagit hand om och tröstat en annan människa, så känner man ett visst ansvar gentemot henne, hur kort mötet än varat. Och detta måste blir ännu tydligare i den situationen som Ellie befinner sig i. Det måste ändå innebära någon sorts lättnad att istället för att planera nästa flygfältsattack, få fundera över hur hon ska få med sig fem bångstyriga ungar till säkerheten i Hell.

Det blir riktigt dramatiskt flera gånger och flera gånger vill jag ifrågasätta deras ansträngningar att rädda barnen. Men samtidigt är det ju så att barn och hundvalpar kan man gå genom eld och vatten för, så visst förstår jag.
  

Marsden utfrågas

Burning for Revenge - Tomorrow-serien

Att läsa den här är som att ta ett riktigt djupt andetag och sedan hålla andan, länge. Nya Zealändarna är fortfarande borta och av en tillfällighet hamnar Ellie, Homer, Fi, Lee och Kevin återigen i stormens öga. Det är ett rasande, desperat tempo i första halvan av boken. Andra halva blir ett efterspel, utan att för den skull bli tråkigt. Som vanligt i Tomorrow-serien bör man vara förberedd på det oväntade.

Ellie och hennes gäng har tagit sig igenom en hel del efter fyra böcker. De är krigsskadade och traumatiserade, och alla hanterar dessa känslor på olika sätt. Kevin är den som har svårast att hantera situationen de befinner sig i. Boken igenom pratar han knappt alls med de andra utan verkar mest sitta och snyfta i ett hörn. De andra fyra är fortfarande inställda på att kämpa vidare och försöka sabotera så mycket som möjligt för invasionsmakten. Kevin är helt oförmögen att delta konstruktivt och blir på ett sätt en extra ryggsäck de andra tvingas bära. Enda gången Kevin till viss mån vaknar till liv, är när de gömmer sig i Stratton och letar mat i villaträdgårdarnas trädgårdsland. Där börjar han rensa, ansa och vattna och hittar någon sort lugn och ett sammanhang där han kan börja andas igen. Självklart väcks känslor både hos Ellie och hos mig som läsare som tycker att Kevin är jobbig och i vägen. Samtidigt är jag ganska säker på att jag hade inte överlevt så länge som han gjort. Att tvingas överlämna både sig själv och sin skottskadade flickvän till fienden, som han gjorde i första boken, är inte lätt och han är värd all beundran och respekt.

Tillslut får jag ändå andas ut. Det är en lång utandning och ett stort beslut som ligger bakom. Läget är fortfarande lika förtvivlat desperat, men något har ändå fallit på plats.

Homer cleared his throat and spoke. As he did, the words seemed to hang in the air as though they were engraved there. Like they were written in rock.
    "We're home already."

Sträckläsning - Tomorrow-serien

Ett stort plus för mig är faktiskt att böckerna utspelar sig i Australien. Det är så mycket jag känner igen, allt ifrån hur man lever på australiensiska landsbygden till high school till bushen. Och Forty-Hour Famine (nämns i början av kapitel 13, Burning for Revenge).

Forty-Hour Famine är en insamlingskampanj där pengarna går till att försöka lindra svälten i världen. Det hela går till så att ungdomar uppmanar folk i sitt samhälle att sponsra dem mot att de genomgår 40 timmar utan mat. De 40 timmarna genomförs samtidigt i hela Australien och ses som en symbolhandling för att öka förståelsen och medvetenheten för de människor som inte har ett välfyllt kylskåp i närheten.

Som jag kommer ihåg var Forty-Hour Famine roligt samtidigt som jag verkligen kände att jag bidrog. Vi var ute i grannskapet och knackade dörr och lyckades samla ihop en hel del pengar. Sen tillbringade vi våra 40 timmar utan mat hemma hos en kompis och sov över och hade allmänt jätteroligt. Enligt reglerna var det tillåtet att dricka fruktjuice och äta Barely sugar och jag kan inte minnas att jag någon gång var direkt vrålhungrig. Vi har det alldeles för bra i Australien och Sverige (och vi drack väldigt mycket fruktjuice).
   

Burning for Revenge - Tomorrow-serien

"...whatever you decide, stick with it. No use worrying whether you've done the right thing."
Ellie, s 74
  

Sträckläsning - Tomorrow-serien

Den här vill jag se! Men jag har ingen aning om/när den kommer till Sverige. Någon som vet?

UPPDATERAT: Enligt Wikipedia har den premiär 8 april, men jag hittar den inte bland kommande filmer hos SF. Jag får försöka luska lite till.

Sträckläsningen - Darkness Be My Friend

Utläst och klar. Fjärde boken är också svår-att-släppa-spännande. Men skillnaden mellan denna och de tidigare böckerna är att här uppnår de inte sitt mål. Angreppet misslyckas och de tvingas tillslut återvända till Hell där de också upptäcker att de har blivit övergivna av Nya Zealändarna.

På tal om Nya Zealändarna. Den trupp som följer med tillbaka till Wirrawee försvinner spårlöst under deras uppdrag. Varken Ellie eller läsaren får någon som helst ledtråd till vad som hänt dem. Kanske dyker de upp igen i en senare bok?

Strax efter mitten av boken får man också reda på vad som hänt med deras föräldrar och Corrie som blev allvarligt skadad i första boken. Och på flera olika sätt är den här mörkare än de tidigare böckerna, därav kanske också titeln. Deras krigserfarenheter har så klart påverkat dem allihop, även om de reagerar på olika sätt. Men om det tidigare varit reaktioner på vad de upplevt är det som om dessa nu blivit permanenta och på djupet förändrat deras personligheter. Mörkret har på allvar tagit plats inom dem, darkness be my friend.

Tidigare har det varit lite av en kamp, eller åtminstone diskussion, om ledarskapet i gruppen mellan Homer och Ellie. Även här, precis i början, blossar denna fråga upp. Men väl tillbaka i Wirrawee är det Ellie som mycket aktivt är ledande och Homer tar en mer tillbakadragen roll. Kan hända att detta bara är tillfälligt, får se hur det blir i nästa bok.

Sträckläsning - Darkness Be My Friend

Asså, alla böckerna i serien är jättespännande. Marsden använder naturligtvis olika tekniker för att uppnå måstefortsättaläsabaraettkapiteltill-effekten, varav den viktigaste måste vara cliff-hangern. Jag lovar, det finns inte ett kapitel i DBMF som inte slutar med en cliff-hanger. Kolla här:

So I said goodbye to Bui-Tersa. I was so tired and sick at heart over what had happened that I didn't think about what she was going back to. It never crossed my mind that I mightn't see her again.

eller...

I glanced down, even more cautiously, to see something more terrifying than the helicopter. Directly below my tree someone was standing.

eller den här...

I realised Fi wasn't listening. She was staring out the window.
"What's wrong?" I asked.
"I saw something more out there," she said.

Helt omöjligt att lägga ifrån sig. Bara ett kapitel till...

Sträckläsning - Darkness Be My Friend

Som den hästmänniska jag är blir jag naturligtvis förtjust när några hästar dyker upp och spelar en viktig roll. Det hela går till ungefär så här:

Ellie och hennes kompisar är eftersökta och omringade av soldater inom ett visst område. De vet att så fort morgonen kommer är risken överhängande att de kommer att upptäckas. Men i en hage går några hästar och betar och genom att rida på hästarna i fullt galopp lyckas de ta sig igenom soldaternas ring och överleva ännu en gång.

Hästar är fantastiska djur och de symboliserar styrka, mod, skönhet och snabbhet. Egenskaper som passar så bra att koppla ihop med Ellie. Ellie rider till och med rakt över och omkull en av soldaterna och hästen hon rider blir då skjuten och dör. Detta är ett typiskt exempel på hästens mod och hur den framställs som ett offer för ett ädelt syfte. Att det är Fi som i hästepisoden är den som är skickligast på att rida och hantera hästen känns också naturligt. Genom hela serien poängteras hela tiden hur vacker hon är och här speglas detta av hästarnas skönhet.

Personligen är jag dock tveksam till hur realistiskt detta är. Att hoppa upp på några vilt främmande hästar, utan någon som helst utrustning, och få dem att springa gemensamt åt ett håll, ja, inte jättesvårt. Hästar är flockdjur och bytesdjur och att springa är naturligt för dem då de känner sig rädda eller hotade. Men att sedan, som Fi, lyckas få stopp på och styra med ganska stor precision en okänd häst som bara sekunden innan varit uppjagad och rädd. Nja, det tror jag kan vara svårt.

Hur som helst. Hästar är otroligt vackra djur och jag blir glad varje gång jag stöter på dem i litteraturen.

Sträckläsning - Darkness Be My Friend

Jag är tillbaka i Tomorrow-serien och Ellie och hennes kompisar är tillbaka i Hell. Den här gången har de med sig ett gäng kiwis och det är precis lika jättespännande som i trean. Jag tycker nog att tempot är högre i bok tre och fyra än i de två första. I och med att alla fyra böckerna bygger på ungefär samma story finns det en risk att man helt enkelt tröttnar. Men för mig funkar det. Kanske för att jag byggt upp en viss abstinens efter några veckor utan Tomorrow, vad vet jag, men spännande är det och svårt att sluta läsa.

Homer har än så länge en lite mer undanskymd roll. Han och Ellie är annars rivaler när det kommer till att leda gruppen, men här har han tagit åtminstone ett steg tillbaka. Ellie diskuterar mycket hur deras erfarenheter av strider påverkar dem. De är alla kraftigt traumatiserade, konstigt vore väl annat, och för mig höjer hennes funderingar läsvärdet och gör att böckerna undviker Rambo-risken.

Jag tänker mig att böckerna skulle kunna passa även en del bokovana pojkar, tack vare att de så tydligt griper tag i läsaren. Måste testa på några av mina elever, tror jag.

We're on again

Sträckläsning - Tomorrow-serien

Medan jag läser Tomorrow-serien funderar jag så klart en hel del på den mer krigiska aspekten. Hur troligt är det egentligen att Australien skulle kunna bli invaderat på det här viset? Vilka potentiella länder skulle möjligen kunna genomföra invasionen? Skulle det kunna hända oss i Sverige? Ikväll har jag diskuterat detta ämne tillsammans med en kompis som är mer insatt än jag i såna här frågor. Han, ja tänka sig, det är faktiskt en han, menar att det faktiskt är ett inte helt otroligt scenario. Vi gick inte direkt in på detaljerna hur invasionen genomfördes, men ser man till motivet, att skaffa mera mark till en stor befolkning, så är det inte ett helt otänkbart motiv för invasion. Han menade att det är ganska troligt att ett framtida krig kommer att handla om naturtillgångar som olja, gas, dricksvatten eller land.

Vad gäller en invasion av Australien är det såklart Kina man först kommer att tänka på som tänkbar fiendemakt. En stor, snabbt växande befolkning i ett land som ligger i samma "del" av jordklotet, ja, det ligger kanske närmast till hands. Däremot tyckte han inte det verkade riktigt troligt att västvärlden, med Storbritannien och USA i täten, skulle "glömma bort" Australien så fort. I boken får jag uppfattningen att det främst är Nya Zeeland som ställer upp och på allvar kämpar emot ockuperingen. Min försvarskunnige kompis menar att Storbritannien och USA aldrig skulle tillåta en invasion av Australien utan att ingripa, så till vida deras egna trupper inte är mycket upptagna på annat håll. Och det vet vi ju faktiskt ingenting om hur det är ställt med det i Marsden-världen.

Vi pratade också om ett liknande öde skulle kunna drabba Sverige. Sverige är trots allt Europas tredje största land till ytan och vi har en förhållandevis liten befolkning. Vilka skulle eventuellt kunna tänkas vara intresserade av vår mark? Och vilka skulle komma till vår undsättning?

Sträckläsning - A Killing Frost

Utläst och superspännande! Jag tror minsann att böckerna bara går fortare och fortare att läsa ut. Hittills har de legat runt behagliga 250 sidor/bok, vilket för mig innebär ungefär ett par dagar.

Den här var nog mest spännande också av de jag läst. Inte så mycket sitta i Hell och prata och deppa, utan mera ut och spränga stora krigsskepp liksom. I början av boken bestämmer de sig faktiskt för att lämna Hell för en längre tid och ta sig till Cobbler's Bay och det visar sig att de inte kommer tillbaka alls. Lite sorgligt också, Hell känns ändå som hemma och tryggheten på något vis.

Det är påtagligt hur mycket mer krigserfarenhet de har och hur tjockhudade de har blivit. Nu är det inte längre några diskussioner om hur långt de ska gå, nu gör det vad som krävs. Även om det innebär att kallblodigt döda andra människor. Samtidigt är det skönt tycker jag att det inte blir Rambo av allting. Ellie och kompani är påtagligt skakade av vad kriget gjort med dem och verkar faktiskt traumatiserade. Trots att de gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för invasionsmaktens ockupation har de inte blivit några krigsmaskiner, utan känns fortfarande mänskliga.

Hervey, ni vet dumfjanten från Hervey's Heroes i andra boken, är också tillbaka, obehagligare än någonsin. Fast man behöver ju de där karaktärerna också. De där genomvidriga som man bara älskar att hata.

Sträckläsning - A Killing Frost

Nu har jag kommit ungefär halvvägs i A Killing Frost och det är sååå spännande. Mer så än i de två första böckerna faktiskt. Kevin är tillbaka, finally. Alla i gruppen, plus jag, är glada att han är tillbaka, men åtminstone jag hade glömt att han faktiskt var lite irriterande ibland. Hursomhelst är det skönt att han är återförenad med gruppen, och han för med sig värdefull kunskap. Kunskap i hur man tillverkar bomber. Stora bomber.

Usch, det är så spännande. Nu måste jag fortsätta!

Tomorrow-seriens litterära kompisar

Ni känner säkert igen känslan av att vissa böcker kommunicerar, ja, pratar med varandra*? De hänger liksom ihop och verkar trivas när de får vara med i samma litterära diskussioner. Jag har funderat lite över vilka andra böcker Tomorrow-serien gärna pratar med och kommit fram till några förslag:

Robinson Crusoe/Daniel Defoe
Lord of the Flies/William Golding
The Hunger Games/Suzanne Collins
On the Beach/Nevil Shute
The Body/Stephen King

Vad säger du? Fler förslag?

*Intertextualitet, jag vet, men det är ett ganska tråkigt ord. Tycker jag, tra la la.

Sträckläsning - The Dead of Night

SPOILERVARNING! JAG KOMMER ATT AVSLÖJA ALLT SOM HÄNDER I HELA BOKEN (nästan).

Den är utläst. Och Corrie och Kevin är fortfarande inte fritagna. Det är kanske inte hela världen, men skriver man så här på baksidan:

When two of them fall behind enemy lines, Ellie knows what must happen next: a rescue mission. Homer, the strongest and most unpredictable among them, is the one to take charge. While others have their doubts about his abilities, Homer has no choice but to prove them wrong - or risk losing everything to the enemy.

... då skapar det vissa förväntningar hos mig som läsare. Visst det står inte att de kommer att lyckas med sitt rescue mission, men det fritagningsförsök de gör är ju precis i början av boken. Expeditionen då de träffar på Hervey's Heroes får större textutrymme och är minst lika viktig för historien, men nämns inte alls på baksidan.

Nej, nu ska jag sluta gnälla. Baksidan är väl inte så värst viktig, men jag hade tyckt om att Corrie och Kevin kom tillbaka. Tur att det är några böcker kvar.

Annars tänker jag på hur de allihop mer och mer anpassar sig och trubbas av inför krigets vidrigheter. I första boken sprängde de gräsklippare och broar som indirekt också dödade soldater. Nu skjuter de människor och hugger kniven i dem. Dödandet kryper liksom närmare och närmare. De har också flera diskussioner sinsemellan kring det här med gränser och hur långt var och en kan tänka sig att gå.

Chris öde är också hemskt. Jag undrar lite över varför Ellie, som faktiskt visste om att han drack, inte berättade för de andra vad som pågick. Men det är klart, hon hade säkert annat att tänka på.

Tredje boken, A Killing Frost, har jag hemma och de sista fyra beställer jag nu.