Jag lever med Tessa

Vissa händelser i livet, människor man möter eller drömmar man haft fortsätter att följa med under lång tid efteråt. De blir som följeslagare som går vid ens sida och som man fortsätter att föra en dialog med och spegla sitt liv mot. Bredvid mig går Tessa.

Tessa är den 16-åriga tjej som i Jenny Downhams bok Innan jag dör är sjuk i cancer och skriver en lista på saker hon vill göra och uppleva innan hon, dör. Att det är sorgligt är verkligen inte svårt att förstå, men Tessa är så mycket mer. Hon är modig, den modigaste tjej jag någonsin träffat. Som fortfarande vågar drömma trots de urusla odds livet gett henne. Som blir arg, jättearg, för att hennes pojkvän kommer fortsätta leva efter hon själv gått bort. Som trotsar sjukhus och läkare och kräver att själv få välja villkoren för hur hon ska dö. Det finns så mycket här att fundera över och prata om, högljutt och hetsigt och stillsamt och med gråten i halsen. Tessa kommer vara med mig länge, länge till.

Av Sara-Sofia har jag fått tipset om Alice's Bucket List. Läs.

Jane och Mr Rochester

Nu har jag kommit till slutet av Jane Eyre. Och det är konstigt hur uppslukande den här historien är. Kanske inte egentligen, Brontës roman är trots allt en klassiker. Men jag lyssnar samtidigt på gamla Bokcirkelnprogram från Kulturradion, och jag håller verkligen med dem. Relationen mellan Jane och Mr Rochester är ganska unken! Han är tjugo år äldre än henne, gift, vitt berest och haft tre olika älskarinnor. Jane är ung och har tillbringat sitt liv först undanskuffad hos Mrs Reed och sedan bortkörd och undangömd på en internatskola för obemedlade flickor. Mr Rochester och Jane framställs som om de vore själsfränder, men allvarligt talat, hur kan Jane vara så säker på det? Hon har ju knappt träffat och ens pratat med några män överhuvudtaget! Naturligtvis måste man ha i bakhuvudet att det här är 1800-tal och att unga kvinnor levde i ett helt annat socialt sammanhang än idag. Men det gör bara fenomenet ännu mer intressant. Till och med idag blir läsaren fängslad av Jane Eyre och hennes väg mot ett lyckligt liv. Borde vi inte ha tröttnat?

Konstigt nog har jag inte tröttnat, trots mina betänkligheter vad gäller Mr Rochester. Och tack och lov för galningen på vinden!
  

Jamrach's Menagerie

Tänk er en pojke som heter Jaf och växer upp precis vid Themsen i 1800-talets London. När Jaf är åtta år blir han uppäten av en tiger för att sedan födas på nytt. Efter det börjar han arbeta hos ägaren till tigern, mr Jamrach som handlar med exotiska djur. Efter flera år hos Jamrach, där han träffa sin bästa kompis Tim och blir kär i hans syster Ishbel, åker Jaf tillslut med en båt för att fånga en drake någonstans i den indonesiska övärlden. Visst låter det som värsta äventyrsromanen?

Jafs liv, så långt vi nu får följa honom, är ett enda stort pojkäventyr. Det här är egentligen inte den sorts historia jag brukar längta efter att läsa, men Helen Birch skriver så bra att jag faller till föga. En sak jag tänker på, så här efteråt, är att det egentligen inte finns någon skurk. Alla karaktärerna är allmänt hyggliga typer, men sina fel och brister naturligtvis. Det tycker jag om.

LITEN SPOILERVARNING! LITET AVSLÖJANDE OM SLUTET, INGET AVGÖRANDE, MEN ÄNDOCK, VARNING!

Självklart fundera jag extra på alla exotiska djur som förekommer i historien. Aporna, elefanterna, papegojorna, de lever verkligen ett eländigt liv i fångenskap, både hos Jamrach och framtida ägare. Djuren framställs som kuvade och avtrubbade. Likaså valjakten som Jaf deltar i till sjöss skildras utan förskönande krusiduller. Det är vidrigt hur ett så vackert djur jagas, dödas och slaktas. Och inte är det bättre med draken de skickas att hämta hem (visst måste det vara en komodovaran de har fångat?). Det är fascinerande hur Birch fångar det vilda i djuren. Läs bara den här passagen, när draken har kommit lös på skeppet och de försöker lura in den i buren igen:

"Its tongue flicked, then it opened its cavernous mouth and closed it again, got up on its hind legs and put its great clawed hands on top of the cage. It could reach me. Its arms were like thick old trees that had been growing forever. Long yellow flick of a tongue, and an immensely wrinkled throat as wide as a washboard. It looked deep into my eyes and it was not like meeting the eyes of a dog or a cat, or even a tiger. There was nothing there that I could fathom, no mercy, no malice. It was a cold soul I looked into. It would kill me, tear me with teeth. None of it would matter. I would matter no more than a green shoot that pushes throught the earth and is cropped by a passing sheep."

Passande är det därför att Jaf, när han kommit tillbaka från havet för att slå sig till ro, själv börjar sälja exotiska fåglar. Men hans affär är en enda stor voljär, där fåglarna flyger fritt i en vacker, om än konstgjord, naturlig miljö.

Är den värd att vinna Booker-priset? Ja, kanske... måste bara läsa några av konkurrenterna också!

Fler som läst:
Both Eyes Book Blog
Booksie's Blog


   

When God Was a Rabbit

Läs den här boken! Sarah Winmans debutroman tillhör definitivt en av sommarens höjdpunkter för mig. Boken handlar om Elly och vi får följa hennes uppväxt i London tillsammans med hennes udda kompis, hur hennes föräldrar vinner pengar och flyttar ut på landet för att öppna ett B&B. Sen tänker jag inte berätta mer. Jo, jag måste berätta om hennes bror, Joe. Älskade Joe, som är den enda som ser henne för den hon är och därför en livsviktig del av hennes liv. Jo, också måste jag skriva om stämningen som Winman, genom en lyckad blandning av språk, karaktärer och intrig, trollar fram i sin bok. Den är mysig, på just det där sättet som jag älskar. Dessutom är den sorglig, också på det där sättet som jag älskar.

Nu skulle egentligen det här inlägget vara slut. Men, jag måste bara skriva av mig en reflektion till. Ni vet, Ellys föräldrars B&B? Självklart flockas det en liten skara, lagom excentriska, människor där som tillsammans bildar en sorts storfamilj. Och jag tycker alltid detta fenomen dyker upp, att det verkar så avslappnat och härligt. Jag tilltalas verkligen av idén om en storfamilj. Samtidigt är jag smått övertygad om att jag själv skulle avsky att själv tillhöra en. Märkligt va?

Hursomhelst, jag rekommenderar varmt, When God Was a Rabbit!

Andra som bloggat om samma bok är Cinnamon Books, hyllan och Dark Places.


  

Jag måste bara visa den här:

Alan Bennett läser ur sin nya bok, Smut.

The Secret Garden

Kan vi enas om att det är vår nu? Kan vi det? Jag vet att det var snöstorm idag och att det säkert kommer att vara femton minus imorgon, men ändå?

Den här boken ska nog helst läsas ute, insvept i en pläd samtidigt som man njuter av vårsolen. Och det kan man säkert göra - snart. Till och med jag som varit stelfrusen hela vinter börjar känna hur tårna börjar tina i takt med att barnen och den hemliga trädgården börjar spira och tillfriskna i Frances Hodgson Burnetts underbara klassiker. En bok som man älskat som barn är alltid lite skrämmande att plocka upp igen som vuxen tycker jag. Men den här boken tål att läsas om i alla åldrar.

Luka and the Fire of Life

Det här är min första Salman Rushdie-bok. Jag förstår inte riktigt hur jag har kunnat undgå att läsa honom under så här lång tid, men som tur var vann jag boken hos English Bookshop, så nu så.

Den är kanske inte typisk för Rushdie, i och med att den är skriven för lite äldre barn, men jag tror ändå att berättarstilen är ganska kännetecknande. Luka hamnar i sitt egna stora äventyr där han måste hämta the fire of life för att rädda sin pappa undan döden. Hela äventyret är som en blandning mellan Tusen och en natt och ett dataspel där man måste samla liv och ta sig igenom olika nivåer. Det är verkligen inte återhållsamt på något sätt, utan fullt fantasiös. De mest märkliga varelser dyker upp och det hela påminner mig också om Den oändliga historien. Har man bara det minsta lilla barnsinne kvar, är detta en historia att uppskatta.

Om jag skulle läsa ikapp min sorgligt eftersatta Rushdie, vilka tre böcker tycker ni jag borde läsa då?

Mr Rosenblum's List or Friendly Guidance for the Aspiring Englishman

Den här läste jag faktiskt för ett par veckor sedan, men liksom glömt att blogga om. Då, precis i början av boken, hade jag vissa funderingar. Och nu, efter utläst faktum, har jag vissa andra.

För det första uppskattar jag dess humoristiska och, ja, söta sida. Kulturkrockar är alltid roligt, och med Dorset och en vacker, övervuxen trädgård, the woolly-pig och en helt omöjlig golfbana så blir det så där mysigt. Även om det är väldigt mycket golfbanesnack ett tag.

I bakgrunden lurar dock allvaret. Jack Rosenblum och hans fru Sadie är tyska judar som flytt sitt hemland undan nazisterna men tvingats lämna kvar sin släkt och sina vänner. Det är Sadie som får representera de mörkare sidorna och jag tycker fortfarande att hon förtjänar mer plats och mer djup i historien. Lite mer Sadie och lite mindre golfbana.

Vad gäller Jake växlar jag mellan att betrakta honom som komplett galen eller modig livsbejakare. Eller nja, jag är egentligen full av beundran. Jag önskar att jag vågade mer fullhjärtat följa mina drömmar, precis som han gör. Men det är ganska ovanligt, eller hur? Jag är övertygad om att skulle han dyka upp i Väring så skulle folk tycka att han vore en riktig knäppgök. Visst, det här är bara fiktion, men ändå. Jag skulle definitivt vara lite nöjdare med mitt liv om jag lite oftare brydde mig lite mindre om vad min omgivning tänker och istället gjorde lite mer som jag själv vill.

Greenshaw's Folly

Jag var ju varken hemma Halloween (London) eller Alla Helgona-helgen (Stockholm), men jag hade mysrys-läshelg förra istället. Då läste jag som bekant The Small Hand och dessutom vinterns första Miss Marple, Greenshaw's Folly.

Greenshaw's Folly är egentligen inte mer än en novell och ingår i samlingen The Adventure of the Christmas Pudding som jag tror mest handlar om Hercule Poirot.

Novellformatet känns verkligen alldeles för kort, men ett mord hinns med. En kvinna blir skjuten med pilbåge(!) medan hon rensar ogräs med lämpliga vittnen inlåsta i olika rum på andra våningen. Huset förresten, är nog det bästa med hela novellen. Eller läs den här beskrivningen:

"I can't conceive of how Mr Greenshaw thought of it all."
"Rather obvious in some ways," said Raymond. "He had visited the châteaux of the Loire, don't you think" Those turrets. And then, rather unfortunately, he seems to have travelled in the Orient. The influence of the Taj Mahal is unmistakable. I rather like the Moorish wing," he added, "and the traces of a Venetian palace."

Här näst i vinterns Christie-festival väntar The Mirror Cracked from Side to Side.

Nu i helgen...

... läser jag Mr Rosenblum's list av Natasha Solomons. Jag har verkligen bara precis börjat och läst ungefär 50 sidor. Och så här långt har den potential. Den judiska familjen Rosenblum flyr Tyskland under kriget och herr Rosenblum gör allt för att bli en riktig engelskman. Om det så innebär att han måste bygga sin egen golfbana för att kunna bli medlem i en golfklubb, som alla riktiga engelskmän är.

Framsidan är vacker och historien är lovande även om jag tycker att det är pappersdockevarning på karaktärerna än så länge. Men, jag är verkligen bara precis i början av romanen. Den har potential att bli både rolig och kanske lite sorglig. En kombination jag brukar tycka om.

The Small Hand

Den här kommer jag att få sota för hela vintern. Min livliga fantasi är alldeles för lättpåverkad och hela, långa, mörka vintern ligger framför mig.

The Small Hand handlar om Adam Snow som en dag kör fel och upptäcker ett gammalt, förfallet hus med en övervuxen, till synes övergiven trädgård. Medan han står och betraktar det edwardianska huset känner han hur ett barns lilla hand kryper in i hans egen men när han tittar ner är ingen där.

Visst låter det härligt? Den här spökhistorien innhåller flera av mina favoriter: ett vackert gammalt hus, en egensinnig trädgård och en hemlighet med ett eget liv. Och även om jag inte kommer kunna gå ut i stallet själv efter mörkrets inbrott på flera månader serverar Susan Hill en alldeles lagom, ganska snäll mysrysare. Det är en alldeles vacker liten bok, precis lagom att läsa en kväll i favoritfåtöljen med regnet smattrande mot rutan.

C

Jo, jag har ändå lite att säga om denna bok, som jag en gång i tiden trodde var något för mig.

Ian McEwan gav på Kulturhuset ett tips, som egentligen kom från någon annan som jag inte kommer ihåg vem det var. Tipset gick ut på att man vid läsning skulle strunta i att söka efter teman och istället leta efter detaljer i berättelsen som man tycker om lite extra. Denna teknik försökte jag applicera på Tom McCarthys C. Och det gick bra. Jag uppmärksammade snabbt trädgården till huset där huvudkaraktären Serge Carrefax växer upp. En helt underbar trädgård på alla sätt och vis som på flera sätt lyfte upp den till att börja med motsträviga texten. Problemet kom när trädgården en bit in i historien försvinner ur handlingen - helt.

Jag har funderat över vad det är med denna roman som inte faller mig i smaken och kommit fram till två möjliga svar. För det första har den en huvudperson som inte intresserar mig särskilt mycket. För det andra är det väldigt många tekniska manicker, framför allt olika sorters radiosändare, som tar väldigt mycket textutrymme. Teknik har aldrig varit min grej.

The Stars in the Bright Sky

Chick-lit eller inte, vem bryr sig? Kul var det i alla fall! Sex tjejer, typ tjugo år, åker till Gatwickflygplatsen för att dagen efter ta en billig sista-minuten-resa till något varmt ställe. Visst förväntar man sig en glassig strand, semesterflirt och hjärtesorg? Alan Warner hade däremot något annat i tankarna när han skrev sin The Stars in the Bright Sky.

Det jag framförallt tycker om med den här boken är ironin. Ganska svart ironi, faktiskt, som får mig att skratta samtidigt som allvaret hela tiden lurar där i bakgrunden. Och så där att man anar vart det är på väg, man blir säker på vart det är på väg, och man lutar sig tillbaka i soffan och följer förödelsen med skräckblandad förtjusning.

De sex tjejerna är underbara att läsa om. Här tror jag faktiskt Warners största bedrift med boken ligger. Han har verkligen lyckats beskriva de här sex karaktärerna på ett jämbördigt sätt. Alla kommer till sin rätt, alla sex karaktärer får sitt beskärda utrymme och jag tycker både om och inte om dem, på olika sätt, allihop.

Det kanske är enkelt att avfärda Warnes roman som inte så märkvärdig. Men gör inte det.

One Day

Ja, det har skrivits om den här boken förut och ja, jag tycker också den är helt underbar. Den rolig, romantisk och lite sorglig och helt, helt underbar!

Om jag skulle gå lite närmare in på vad det är som gör boken bra skulle jag nämna tre saker. Jag skulle nämna bokens struktur. Varje kapitel motsvarar den 15 juli under tjugo år. Första kapitlet beskriver hur Emma och Dexter träffas samma dag de slutar universitetet och sedan får vi följa dem under de närmaste tjugo åren. Visst kan man tycka att en bra historia klarar sig utan berättartekniska knep, men jag tycker personligen om knep. Dessutom skapar det spänning.

Jag skulle också prata om Emma. Alla som någon gång i livet, företrädesvis i sitt tidiga vuxenliv, känt sig osäker, misslyckad och/eller som en grå mus kommer att känna igen sig i Emma. På ett bra sätt. För Emma växer med åren ikapp sig själv och går från att arbeta på en snabbmakaronersrestaurang till att skriva framgångsrika ungdomsböcker. Jag tycker också det är Emma som är roligast.

Till sist vill jag också framhäva det sorgliga i boken. Jag gråter gärna en skvätt när jag läser. Inte så att jag vill vältra mig i eländigheter (som till exempel i vissa boats), men det får gärna vara sorgligt på det där vackra viset. Vemodigt liksom. I One Day är det precis lagom mycket.

Så, om ni, mot förmodan, bara tänker läsa några få böcker i sommar, läs One Day av David Nicholls.



Ps. Jag kan inte låta bli att tillägga att den dessutom är mycket intelligent och väl skriven och en utmärkt samhällsskildring av Storbritannien från 1988 och tjugo år framåt. Läs!

High Fidelity

Bättre än väntat är min spontana reaktion efter utläst bok. Visst har jag förstått att Nick Hornby är bra, men jag trodde nog inte att det var riktigt så mycket min kopp te.

För det första är det brittiskt och hysteriskt roligt. Rob är en äkta antihjälte som bedrar sin gravida flickvän (ovetandes, dock) och tillbringar dagarna i sin måttligt framgångsrika skivbutik tillsammans med två om möjligt ännu större musiknördar än han själv. Visst är han ganska knäpp men ändå väldigt lätt att tycka om.

Hans intresse för musik framstår som fullkomligt fanatiskt och lätt att känna igen sig i för vilken bokbloggare som helst. För vad är egentligen skillnaden mellan att sortera sin skivsamling eller sin bokhylla? Jag älskar hans topp-fem-listor, jag önskar definitivt fler topp-fem-listor i bokbloggosfären, och allt hans prat om blandband är underbart nostalgiskt.

Ja, jag kommer att läsa fler romaner av Nick Hornby. Framförallt är jag nyfiken på hans senaste, såklart, Juliet, Naked och The Polysyllabic Spree.

Sarah Waters och Per Hagman

På tal om författarbesök så har jag nog gråtit åtminstone några deciliter blod över att jag missade Sarah Waters Stockholmsbesök. Jag hade verkligen velat vara där men ibland går det inte, hur gärna man än vill.

Naturligtvis har jag läst båda intervjuerna hos Bokhora, del 1 och del 2. Tackar så mycket för dem! Intervjun i Babel som sändes 6 maj går också att se på svt play, om man har missat tidigare. Men, är det någon annan som varit där och skrivit något?

Ett författarbesök jag ska gå på är Per Hagman som kommer till Skövde nästa onsdag för att bland annat prata om sin nya bok.

4.50 from Paddington

För tillfället är jag som uppslukad av Haruki Murakamis böcker, men, jag har också läst ut min tredje Agatha Christie-deckare med miss Marple. I 4.50 from Paddington har det gått så långt att miss Marple till och med måste leta reda på liket själv för att hitta ett mord att utreda. Nja, helt själv kanske var att ta i, hon har hjälp av den mycket rådiga Lucy Eyelesbarrow som arbetar som hembiträde.

Bland ingredienserna i den här typiska deckaren finns också ett stort gammalt hus, en familj med familjehemligheter och en doktor som gör hembesök. Precis så som jag tycker om dem. Och som vanligt är miss Marple liksom bara med i utkanten av historien och ställer de där lite konstiga frågorna som hjälper polisen och inte minst hembiträdet att förstå hur allt hänger ihop. Ibland får jag till och med känslan att miss Marple nästan redan från början vet hur det mesta har gått till och sen sitter och ruvar lite förnöjt på sina kunskaper.

Det här är som sagt sista boken i min vintriga, och blygsamma, Christie-festival. Kul var det och kanske att det får bli ett årligt återkommande evenemang.

Glad påsk!

Den sista miss Marple-deckaren i Christie-festivalen får bli min påskekrim.

Bright Star

Förra helgen var jag och såg den här underbara filmen av Jane Campion om John Keats och Fanny Brawnes kärlekshistoria. Historien är ofantligt romantisk och tragisk och helt underbar. Den påminner mig mycket om den senaste versionen av Pride and Prejudice, fast med ännu vackrare blomsterängar, ännu långsammare tempo och ännu mer poetisk.

Självklart bjuder filmen in till att fortsätta läsa Keats poesi, men jag blir nog mest nyfiken på Fanny Brawne. Historien berättas ur hennes perspektiv och jag kan inte låta bli att undra vad det blev av henne sen. Gick hon och sörjde på hedarna resten av sitt liv?




Här läser jag om deras kärlekshistoria och självklart här om Fanny Brawne.

Bright Star - se och njut