Neither here Nor there

De senaste dagarna har jag läst Bill Bryson. Ytterligare en författare jag inte läst någonting alls av innan, men hört desto mer om. Framförallt att han är rolig och det är han. Så där så att jag inte riktigt kan låta bli att småfnittra lite för mig själv när jag läser. För visst är det lite extra roligt att läsa om sig själv och se sig själv ur någon annans synvinkel. I Neither here Nor there reser Bryson runt i åtminstone halva Europa med tåg. Hela två kapitel tillägnas Sverige, ett om Göteborg och ett om Stockholm. Vad jag förstår är han kanske inte helförtjust i Sverige (han älskar mest Italien), men vad gör det?

Förutom att vara rolig bor Bryson på en herrans massa inte så bra hotell och går på mängder av museum. Och det är något som verkligen fascinerar mig. Själv blir jag alltid lite handfallen inför de stora museum man hittar i alla Europas stora städer. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, jag hittar aldrig ut och jag vet egentligen inte vad jag borde ha sett och absolut inte fått missa på just det här museumet. Då är jag mer förtjust i mindre ställen som är mer specialiserade. Förra sommaren hittade jag till exempel till Medeltidsmuseum i Paris som var hur fint som helst, med ingen kö, och helt underbart vackra tapisserier. Rekommenderas varmt!

Att resa själv, som Bryson gör, är också någonting jag tänker att jag skulle vilja testa någon gång. Jag  tänkte flera gånger på Jenny Diski och hennes Stranger on a Train, där hon själv tar tåget runt Amerika. Det är också en reseskildring, men väldigt annorlunda mot Bryson. Diski är också väldigt rolig, men på ett mer sofistikerat vis, och hon låter dessutom läsaren följa med på hennes inre resa. Bra båda två, men med helt olika stilar.

Ja, riktigt ordenligt ressugen blir jag av att läsa Bryson. Och intresserad av att hitta de där ställena i Europa jag bara skulle älska att åka tillbaka till. Definitivt kommer jag återkomma till Bryson, flera gånger.
 

The Financial Lives of the Poets

Matt Prior säger upp sig från sitt journalistjobb för att starta en webbsida för nyskapande finanspoesi. Saker och ting går fel. Matt och hans familj står på kanten av den personliga konkursens brant och som av en slump uppenbarar sig en öppning att tjäna snabba pengar på att langa marijuana. Är detta lösningen på alla hans problem?

Jess Walters skriver träffsäkert om dagens samhälle, där man i självförverkligandets namn, så lätt kan hamna fel. Och fortfarande vara övertygad om att man gör det enda rätta. Matt är egentligen rätt knäpp (varför, varför säger han ingenting till sin fru?), men samtidigt mänsklig i alla sina misslyckanden. Historien är riktigt rolig, så där skrattahögtpåoffentligaplatsertypbussen-rolig. I stort sett varje kapitel är en liten del skriven i diktform och jag förstår varför Matts finanspoesi-sajt inte blev någon succé.

Förresten så verkar Jess Walters också vara en kul typ. På hans hemsida har han skrivit sina boktips i form av haiku.

Mockingjay

Mockingjay är en värdig avslutning på Hungerspelen-trilogin och gör mig inte det minsta besviken! Med det sagt vill jag utfärda en spoilervarning. Om du inte vill veta någonting mer om vad som händer olika karaktärer, handlingen eller slutet, sluta läs nu.

Andra delen, Fatta eld, avslutades som bekant med en cliffhanger som heter duga. Så visst var det kul att återse Katniss och framförallt få veta att Peeta fortfarande lever, om än i fångenskap i the Capitol. Triangeldramat mellan honom, Katniss och Gale fortsätter som förut. Personligen är jag ganska tidigt inne på att Peeta är den rätte för henne, men jag ger lite upp den tanken när rebellerna har fritagit honom och det visar sig att han är totalt hjärntvättad och personlighetsförändrad.

Men jag tycker inte man ska se det här som en kärleksroman, det är en ganska liten del. I första hand är det spännande, med flera oväntade vändningar i händelseutvecklingen. Och visst är det också en roman om krigsföring, propaganda och politik och framförallt handlar det om vad ett krig gör med de människor som deltar.

För samtidigt som Katniss är den självklara hjältinnan blir slutet på revoltupproret ett antiklimax. Snopet kan tyckas, att bli berövad scenen där Katniss och president Snow möts i en enskild duell medan rebellerna slåss utanför. Nu blir Katniss istället tvungen att se sin egen syster brinna upp tillsammans med andra sjukvårdare och barn som använts som mänskliga sköldar. Men just detta tycker jag ger historien mer trovärdighet.

Prim, ja. Älskade Prim som jag bara tycker mer och mer om. Och Finnick, som äntligen får sin Annie, bara för att sedan dö i strid. Det finns mycket att sörja, och slutet är verkligen inget rosaskimrande "lyckliga i alla sina dar". För även om Katniss och Peeta får varandra tillslut är det två djupt skadade själar som återvänder till distrikt tolv för att försöka hitta tillbaka till livet.

Jag grät som ett litet barn medan jag läste slutet. För alla de som dött, för den känsla av tomhet och uppgivenhet som uppfyller slutet och för att Katniss och hennes mamma får sin relation förstörd av krigets erfarenheter.

Orakelnatten - igen

I helgen som gick var det bokklubbsträff igen för att diskutera Paul Austers Oracle Night. För mig var det omläsning och det är alltid intressant. I den här boken finns det ju så många vindlingar och vrår att upptäcka. Jag tänkte bjuda på två nyupptäckta citat:

"You don't have to understand. Just keep on loving me, and everything will take care of itself." (Grace)

"Thoughts are real", he said. "Words are real. Everything human is real, and sometimes we know things before they happen, even if we aren't aware of it. We live in the present, but the future is inside us at every moment. Maybe that's what writing is all about, Sid. Not recording events from the past, but making things happen in the future." (Trause)

The Magicians

Det passar ganska bra att jag bloggar om Lev Grossmans bok nu, fast det var ett tag sedan jag läste den, eftersom den helt klart tillhör samma genre som Harry. Det är så mycket som är lika, kille som känner sig missförstådd kommer in på trollkarlsskola som han inte visst fanns. Visst låter det bekant? Men om Harrys värld är farlig och brutal så har den för mig alltid varit samtidigt vacker, rolig och otroligt mysig.

Quentins (ja, så heter han i den här boken) värld är definitivt inte mysig. Quentin är framförallt mycket äldre än Harry när han börjar sin trollkarlsutbildning. Här pratar vi mer eftergymnasial utbildning. Och det är en starkt bidragande orsakt till att den här boken är som en Harry Potter för vuxna. (Därmed inte sagt att vuxna inte kan/borde läsa H P, jag läser om hela serien själv just nu. Och jag räknar mig själv som vuxen.) Men det är en ton i boken som faktiskt inte känns särskilt magisk, snarare som någon sorts diskbänksrealism för trollkarlar. Och det är faktiskt en av bokens stora fördelar. Här får jag något mer än en historia som jag redan läst förut, under en annan författares namn.

Känslan i berättelsen om Quentin är mer en känsla av meningslöshet. Visst är det kul att kunna trolla, men vad ska man med det till? Egentligen? Ja ja, för att besegra Voldemort såklart. Kruxet är bara att i The Magicians finns ingen direkt motsvarighet till Voldemort (det finns ett monster men han är inte alls på samma nivå). Jag tycker det är precis det som gör det hela, på ett sätt, mera verkligt.

Det är svårt att prata om den här boken utan att referera till Harry Potter. Den följer helt klart i Harrys fotspår, men för in nya inslag och utvecklar en egen stil. Jag undrar hur den här boken hade tagits emot om inte Harry funnits.

Till sist vill jag att ni lägger märke till trädet på omslaget. Visst är det vackert? Jag var tvungen att fråga trädexperten på skolan vad det var för träd och han menar att det måste var någon sorts nordamerikansk ek, väldigt gammal.

The Hunger Games

Jag tycker om när en författare använder sig av verkligheten, skruvar den ungefär ett halvt varv och sedan ställer in skärpan på fokus. The Hunger Games är knivskarp i sin beskrivning av ett framtida samhälle, eller... vänta lite nu... Hur långt fram i tiden är det egentligen?

Suzanne Collins roman är superspännande, ganska overklig vid första ögonkastet, men levande och fullständigt trovärdig. Historien om hur Katniss Everdeen och Peeta Mellark, båda 16 år, blir uttagna/dömda att delta i årets uppsättning av Hunger Spelen, där bara den som överlever längst står ensam kvar som segrare, är helt underbar. Här finns så mycket att fundera och diskutera kring som till exempel: hur viktig är ytan? vad ser vi egentligen på tv? och hur gör man för att stå emot hårt yttre tryck och hålla fast vid sin egen person?

Jag tycker Katniss och Peeta påminner jättemycket om Astrid Lindgrens Ronja och Birk. Båda paren brottas med att överleva i vildmarken och lever i ett sammanhang där det inte är självklart vad som är rätt eller fel. Dessutom är båda paren förälskade, och som vanligt är inte det heller helt okomplicerat.

Vilken tur att det redan finns en fortsättning, Catching Fire, och att en tredje del kommer så småningom.

The Sorrows of an American

Det här är den senast utgivna av Siri Hustvedt och den andra av hennes böcker som jag läst. I somras läste jag också hennes debutbok, The Blindfold. Så första och sista så att säga.

Hon har verkligen utvecklats som författare. Det där annorlunda, lite konstiga, är kvar, men historien känns mycket mer verklig och trovärdig. Historien berättar om Erik Davidsen, psykolog, som tillsammans med sin syster Inga håller på att ta reda på papper och saker efter deras just avlidne pappa. Dessutom upptäcker Inga dolda sidor hos sin avlidne make och Erik utvecklar en förälskelse till sin nya hyresgäst, som har en konstig före detta pojkvän.

Identitet är, som ni förstår, ett återkommande tema. Hur väl kan man egentligen känna någon? Och hur påverkas bilden av mitt eget liv om jag helt plötsligt tvingas ändra bilden av en som står/stod mig nära? Och det här med foton. Kan vi i spontant tagna foton upptäcka sidor hos oss själva som annars är dolda för oss? Det är en jätteintressant tanke och egentligen skulle jag vilja prova. Men ärligt talat vet jag inte om jag vågar. Vågar jag se ett kort på mig själv taget när jag är riktigt ledsen? Eller riktigt arg?

Passionen och Venedig

Passionen utspelar sig som sagt till stor del i Venedig. Är man intresserad av just olika resmål och litteratur finns bokhandeln Agnes i Lund som har specialiserat sig på fackböcker, skönlitteratur, guideböcker och kartor kopplade till olika resmål. Om man klickar in på Italien och Venedig så får man också mycket riktigt upp Wintersons Passionen som ett förslag på litteratur. Ett annat tips är Donna Leons deckare om kommissarie Brunetti, som också utreder mord i just Venedig.

Jag har läst de två första i serien, Death at La Fenice och Death in a Strange Country. Det blir ju speciellt med poliser i Venedig som åker motorbåt istället för polisbil och inte fikar doghnuts utan istället baguetter med prosciutto och mozzarella med tillhörande vin. Brunetti är en synnerligen sympatisk kommissarie i stil med Nessers Barbarotti. Han promenerar en hel del i Venedig, råkar i luven med sin korrumperade chef och äter härliga italienska middagar med sin, i deckarsammanhang, ovanligt harmoniska familj.

Donna Leon är en amerikansk författare som sedan många år tillbaka är bosatt i Venedig. Hennes böcker är översatta till massor av språk, dock inte till italienska (efter hennes egna önskningar).

Go Ask Alice

Det här är en autentisk dagbok och den känns synnerligen äkta. Tjejen som skrivit är ungefär 16-17 år och hon skriver olika ofta, med ibland långa hopp där jag inte riktigt fattar vad som hänt mellan dagboksanteckningarna. Ena stunden är hon sprudlande lycklig, hennes föräldrar är förstående och hon har träffat gulligaste killen. Ganska många andra stunder har hon återigen tagit droger och topparna delas av allt längre och djupare dalar av ångest och självförakt.

För det är främst om drogberoende dagboken handlar. Hur hon verkligen av en slump prövar och fastnar. Hennes historia är av naturliga skäl tydligt placerad någon gång på 60- eller 70-talet. Hippie-kulturen är stark, men eftersom jag inte upplevt den tiden själv känns det för mig inte levande. Fast även om jag åtminstone inbillar mig att drogkulturen ser annorlunda ut idag, känns hennes uppleveser och känslor purfärska.

Dagboken slutar med att hon bestämmer sig för att inte skriva mer. Hennes liv verkar räta ut sig och det se ljusare ut på flera håll. I en epilog läser jag att hon tre veckor senare dog av en överdos. Det känns snopet och hemskt och jag undrar faktiskt. Vad hände? Allt verkade ju gå så bra? Var det ytterligare ett ödesdigert återfall eller blev hon lurad?

Jag tycker speciellt om hur dagboken beskriver hennes relation till sina föräldrar. De menar så väl och hon försöker verkligen, men ändå missförstår de varandra ideligen.

Pharmakon

Boken handlar om William Friedrich, framstående psykolog/psykiater utbildad vid Yale. Men den handlar också om hans son Zach och en av hans studenter Casper Gedsic, för smart för sitt eget bästa. Om jag inte misstar mig är Zach författaren Dirk Wittenborns alter ego och boken till viss del självbiografisk. Lyssna gärna på när Dirk Wittenborn själv berättar om sin bok nedan, han gör det mycket bra.

Under läsningen funderar jag mycket på vad det innebär att vara lycklig. Och hur det är att vara förälder och vilja att ens barn ska vara lyckliga och samtidigt låta dem leva sina egna liv och fatta sina egna beslut. Som jag ser det känner sig William och hans fru Nora sig verkligen lyckligt lottade som ändå överlevde skandalen med Casper. Samtidigt blir de ganska forcerade då de ständigt går runt och "är lyckliga", fast det naturligtvis inte alltid är fallet.

Boken är uppdelad i fyra olika delar, olika böcker. Och det är bra, för åtminstone den första boken är annorlunda mot de andra. Den är mer thriller-betonad och jag skyndar fram över sidorna för att får reda på hur det går med hans lyckopiller och behandlingen av Casper. De andra delarna är inte lika spännande på det viset, men de vinner istället i humor. William Friedrich är hysteriskt roligt emellan varven.

Jag hade gärna önskat mig mer av slutet. Det lämnas väldigt öppet och man får i stort sett inte reda på hur det har gått för någon. Det hade jag gärna velat veta, åtminstone lite och för några.

Dirk Wittenborn i egen hög person

The Brooklyn Follies

Den här är väldigt olik New York-triologin. Samtidigt som den är väldigt Paul Auster. Och den är himlans mysig.

Ja, allting är inte mysigt. Det är ganska mycket olycka för många och stundvis är det hårt, men på det hela taget tycker jag att det är mest mysigt att läsa. Jag tror det har att göra med att personerna i boken pratar med varandra hela tiden. De bestämmer träff med varandra dagligen bara för att dela en måltid och prata med varandra och sånt tycker jag om. Jag ligger ofta på prat-minus tror jag. Ofta är antingen jag eller min omgivning stressad och uppbokad och måste skynda vidare, utan att hinna prata klart eller ännu mindre lyssna.

Sen finns det underbara scener i boken, som bara Paul Auster lyckas få trovärdiga. Som till exempel när de ska sprida askan efter en god vän och en av de sörjande dyker upp i drag-utstyrsel och till medhavd bandspelare mimar sin hyllningssång till den avlidne. Obetalbart.

Ja, det finns många sidor av Auster samtidigt som han har en säregen stil som känns igen.

Breaking Dawn

Så har jag då läst sista delen i Twilight-serien. Tyckte jag den var bra? Ja. Känner jag mig färdig med Twilight? Nej. Tur för mig att filmerna finns kvar. Plus Midnight Sun på Stephenie Meyers hemsida. Måtte hon snart besluta sig för att skriva färdigt och ge ut den boken också.

Jag tycker lite extra mycket om Breaking Dawn. Jag älskar att Bella blir vampyr och slutar vara mesiga, gnälliga offret precis hela tiden. Det är superhäftigt att hon får Renesmee (himla konstigt namn faktiskt). Och jag tycker det är kul att Jacob imprintar på Renesmee. Jacob och Rosalie bildar ett mycket komiskt par "faddrar".

Emellanåt tycker jag boken är hopplöst förutsägbar. Självklart kommer Alice att komma tillbaka och rädda alla. Självklart vill halvvampyrbebisen i Bellas mage ha blod. Och självklart är Jacob en alpha-hanne med en egen flock.

Däremot älskar jag stugan som Edward och Bella bor i. Jag kan precis se den framför mig. När vi väl kommer till den filmen, hoppas jag verkligen att filmmakarna gör ett bra jobb. Ja, egentligen skulle de nog konsultera mig först, för att det ska bli riktigt rätt.

Slutstriden är i mina ögon först en besvikelse. Jag vet inte hur jag blivit så våldsälskande, men jag skulle gärna haft lite mer strid och inte bara en mental sådan. Jag förstår att det finns en poäng i att det avlöper som det gör, men lite besvikelse finns trots allt kvar.

The Blindfold

The Blindfold är Siri Hustvedts debutroman och består av fyra delar som var och en för sig berättar en egen historia om Iris Vegan och samtidigt tillsammans ger en löst sammanhållen bild av hennes liv under sin tid som doktorand.

Jag blir ofta anklagad av mina vänner för att läsa "konstiga" böcker, och det här är en sån bok. Iris träffar konstiga människor, gör konstiga saker och har konstiga förhållanden. Men jag tycker ändå att det är intressant att läsa om. Texten provocerar mig att tänka nya tankar och fundera över livet på ett sätt jag inte gjort förut. Jag känner inget behov av att förstå precis allting jag läser, så länge texten är välskriven och jag känner att det finns någonting i texten som intresserar mig.

Och det finns det här. Till exempel Iris och fotot som hennes pojkväns kompis tar av henne och som tillslut lever sitt eget liv. Ett foto Iris själv aldrig har tyckt om. Där hon tycker att hennes kropp ser ut att falla isär, och som under utställningen paras ihop med ytterligare ett provocerande motiv.

Som ni säkert redan lagt märke till blir Iris just Siri baklänges. Vegan är också Siri Hustvedts mammas efternamn som ogift.

Careless in Red

Stråk av rött, som den svenska översättningen heter, är senaste deckaren om Thomas Lynley och Barbara Havers. I förra boken blev Lynleys gravida fru skjuten till döds och det hela slutate mycket dramatiskt. Därför var jag lite oroligt angelägen om att läsa och se hur det har gått för Lynley.

Jag har följt honom och Havers genom hela serien och böckerna har helt klart ändrat karaktär under resans gång. De har blivit längre (konstigt att det ofta är så) och innehåller numera mycket mer än bara en kriminalgåta. Jag tycker egentligen att själva mordbiten var bättre i de tidigare böckerna, men nu läser jag mycket för att se hur det går för Lynley och Havers. De två ihop bildar ett mycket intressant och kontrastrikt par och därför blev jag glad när Havers äntligen dök upp även i den här boken efter alldeles för många sidor.

Lynley är nämligen ute och vandrar för sig själv i Cornwall för att åtminstone försöka komma undan sorgen efter Helen. Naturligtvis vandrar han rakt på ett lik och sen är cirkusen igång. Som sagt, Lynley må vara snygg och sympatisk, men utan Havers är han inte ens hälften så intressant att läsa om.

Själva mordgåtan är inte heller superintressant att läsa om, jag tycker inte att det är jättespännande. Man presenteras för en hel drös människor i början, men eftersom inte mordet känns angeläget orkar jag inte riktigt bry mig om vilka alla är. Däremot tycker jag att Elizabeth George får ihop det bra på slutet. Det blir liksom ett bra avslut för det flesta i persongalleriet och jag känner mig nöjd trots en inte alltför stark inledning. Boken handlar framförallt om Lynleys sorg och på något sätt måste både han och jag som läsare igenom den för att kunna gå vidare. Därför ser jag verkligen fram emot nästa boken om Lynley och Havers, den har helt klart potential.

Eclipse

Jag börjar bli bra på det här med serier. Bara sista boken kvar av Twilight och jag måste säga att jag är inte riktigt lika fast under läsningen av Eclipse. Jag kan till och med slita mig för att äta, gå på toaletten och fixa med hästarna utan att läsa samtidigt. Missförstå mig inte, jag har fortfarande lika kul medan jag läser och boken är verkligen underbar. Men kanske gör Edwards närvaro i hela boken att jag liksom kan slappna av lite utan att stress-läsa och undra var han håller hus egentligen.

Werewolves-grejen blir bara mer och mer intressant tycker jag. Även om jag ibland tycker Jacob är lite irriterande är han otroligt viktig som motvikt och kontrast till Bella och Edward. Jag vet att det mest är "hitte på", men beskrivningen av flocken och hur den fungerar gör att jag ser med lite andra ögon på min egen hund. Ibland undrar jag vad han tänker på?

Bella är fortfarande lika hjälplöst klumpig som hon alltid varit. Jag har ju listat ut att det kommer att bli ändring på detta i bok fyra och tur är väl det. Det hade varit ganska patetiskt om hon fortsatt i samma stil hela serien igenom. Favoritavsnittet i Eclipse är annars helt klart natten i tältet.

Nedräkningen har börjat

Som ni kanske redan sett har det börjat ticka ned mot den 20 november och premiären av filmen New Moon.

Jag läste ganska nyss ut boken och som ett inbitet Twilight-fan, var den naturligtvis bara jättebra. Om Twilight var Edwards så är detta helt klart Jacobs bok. Han har allt man kan önska sig av en pojkvän, ända tills han går och blir varulv. Då tycker jag han blir onödigt trumpen och svårmodig.

Sen tycker jag det är synd att Edwards röst, som Bella hör i sitt huvud, inte är han på riktigt. Jag tycker det hade varit mer romantiskt om han faktiskt hade funnits där någonstans i bakgrunden och vakat över Bella. Ja, det kanske inte går att få ihop med resten av historien, men jag tycker ändå det vore bättre.

Boken är lite väl utdragen på sina ställen, Edward är borta alldeles för mycket för min smak, och omröstningen som Bella anordnar på slutet känns ganska löjlig. Som ni märker har jag lite invändningar, men jag är alldeles för mycket Twilight-fan för att egentligen bry mig särskilt mycket.

I am alone in the dark,

turning the world around in my head as I struggle through another bout of insomnia, another white night in the great American wilderness.

Twilight

Jag är kanske inte den första att hänga på nya trender och så där. Så det har tagit ganska lång tid för mig att faktiskt plocka upp Stephenie Meyers bok och läsa den (läsningen gick däremot fort!). Men nu är det gjort. Och jag är lika förtjust fast som många andra.

Jag älskar Twilight, på ett ganska tonårsaktigt vis. Visst ser jag också att det finns flera sidor i den boken som kanske inte håller jättehög kvalitet, men historien om Bella och Edward är ändå helt underbar.

Vad är det då som gör att jag faller så pladask för detta? Tja, det är ju väldigt romantiskt. Jag tycker inte att jag själv är särskilt romantisk så där till vardags, men långt inne i mig finns det ändå en del som iallafall blir mycket förtjust när Edward ständigt räddar Bella ur alla möjliga mankemang och deras långa och många samtal på tu man hand.

Dessutom ligger nog mycket i fula ankungen-temat. Bella, som tidigare knappt varit i närheten av någon pojkvän, får plötsligt när hon börjar på sin nya skola i Fork en hel radda ivriga beundrare med Edward i spetsen. Jag tror vi är många som, från när man var ganska liten, kan känna igen oss i att dagdrömma om att ens "riktiga" föräldrar, kungen och drottningen, en dag skulle dyka upp och rädda en ur vardagen.

En sak har jag funderat på. Bella verkar ha ett helt osannolikt dåligt balanssinne och det får man aldrig riktigt någon förklaring vad det beror på. Är det ett medfött handikapp eller har hon råkat ut får någon olycka eller sjukdom tidigare i livet? Kommer det att ges någon förklaring i någon av de andra böckerna? Är det ens viktigt att fundera på?

Hursomhelst, jag älskar det nu och hade älskat det ännu mer förbehållslöst när jag var tonåring.

Revolutionary Road

Vad jag tycker om den här boken. Jag tycker han gör det så bra, Richard Yates, när han i sin Revolutionary Road beskriver Frank och April Wheelers förhållande. Oförmögna att ta sig ur sina egna föreställningar om sig själva men med mer och mer påträngande känsla av livsskoskav går de sakta men säkert mot kataskrof. Jag tycker han träffar huvudet på spiken, exakt.

Och visst andas hela boken 50- och 60-tal, och samtidigt känns den så aktuell. Jag kan också uppleva någonting liknande samma ångest som April över att försöka leva upp till att vara den jag föreställt mig att jag är. Fånigt och urbota dumt. Men det är inte lätt att vara äkta, det är ingenting jag tränar mig på ofta, speciellt inte när vardagsstressen obönhörligt tränger sig på. Men jag förstår mycket väl att det här är en bok vi fortfarande läser och uppskattar, det tror jag vi kommer att göra om 50 år till.

Så jag tänkte på Frank och April idag (,igen). Jag blickade ut över körplanen utanför mitt kontor och tänkte att jag behöver mer tid för att tänka, mycket mer tid.