Att andas

Jag har svårt att släppa Breath riktigt än, den var så bra! Trailern de gjort till boken är snygg. Jag älskar hur han beskriver surfing som någonting "beautiful, pointless and elegant". I boken skriver han också någonting i stil med att "surfing är det närmaste en del killar kommer poesi". Och det är gott nog. Allting behöver inte vara nyttigt hela tiden, det räcker att det är vackert, meningslöst och elegant.


   

Breath

Boys will be boys, eller vad är det man brukar säga? I sin roman skildrar Tim Winton hur Pikelet och Loonie växer upp tillsammans, simmar i floden tillsammans, dyker, lär sig surfa och utmanar varandra mer och mer. När de så träffar en före detta surfstjärna, Sando, är trojkan komplett och de känner sig redo att ta sig an de riktigt stora vågorna.

Varje sida i denna lilla bok bär färska spår av saltstänkta vågor och tonen är ofta lika frenetisk som Pikelet och Loonies kamp mot sin egen rädsla. För utmaningarna accelererar och dansen på vågorna mellan liv och död utvecklas till ett beroende, där kampen för nästa andetag blir deras enda raison d'être. Att andas eller kippa efter luft, att vara vanlig eller speciell, det är ett genomgående tema i Breath. Och glädjen i att surfa för sin egen skull, utan direkt nytta men med mycket skönhet och finess.

Det är en liten bok, men med mycket innehåll. Mycket surfing, mycket Australien, många stora frågor om bland annat konst och rädsla. Utmärkt sommarläsning, gärna på en strand såklart!

Tim Winton är en framstående australiensisk författare som skrivit ett tjugotal böcker varav två nominerade till Booker-priset, The Riders och Dirt Music. Den senare finns översatt till svenska, Glömskans musik, och går åtminstone att låna på bibliotek.

Cinnamon Books, Bokhora och Bokbabbel har också bloggat om Breath.
Bokens egen hemsida här.


  

Sträckläsningen - Darkness Be My Friend

Utläst och klar. Fjärde boken är också svår-att-släppa-spännande. Men skillnaden mellan denna och de tidigare böckerna är att här uppnår de inte sitt mål. Angreppet misslyckas och de tvingas tillslut återvända till Hell där de också upptäcker att de har blivit övergivna av Nya Zealändarna.

På tal om Nya Zealändarna. Den trupp som följer med tillbaka till Wirrawee försvinner spårlöst under deras uppdrag. Varken Ellie eller läsaren får någon som helst ledtråd till vad som hänt dem. Kanske dyker de upp igen i en senare bok?

Strax efter mitten av boken får man också reda på vad som hänt med deras föräldrar och Corrie som blev allvarligt skadad i första boken. Och på flera olika sätt är den här mörkare än de tidigare böckerna, därav kanske också titeln. Deras krigserfarenheter har så klart påverkat dem allihop, även om de reagerar på olika sätt. Men om det tidigare varit reaktioner på vad de upplevt är det som om dessa nu blivit permanenta och på djupet förändrat deras personligheter. Mörkret har på allvar tagit plats inom dem, darkness be my friend.

Tidigare har det varit lite av en kamp, eller åtminstone diskussion, om ledarskapet i gruppen mellan Homer och Ellie. Även här, precis i början, blossar denna fråga upp. Men väl tillbaka i Wirrawee är det Ellie som mycket aktivt är ledande och Homer tar en mer tillbakadragen roll. Kan hända att detta bara är tillfälligt, får se hur det blir i nästa bok.

Surrender

Sonya Hartnett fick 2008-års ALMA-pris, en anledning så god som någon att prova en av hennes böcker. Dessutom är hon från Australien, dvs ytterligare en anledning att läsa.

Hennes Surrender är en svart, kolsvart, berättelse om Anwell, eller Gabriel, som han också kallar sig och hans uppväxt i den lilla staden Mulyan. Gabriel är väldigt ensam, men en dag möter han en pojke vid sin grind, Finnigan, och de sluter en hemlig pakt. Finnigan blir Gabriels "hemlige" vän och så här långt i historien är jag inte jätteimponerad. Visst hon skriver bra, men Alfons och Mållgan har vi ju redan läst om och det här känns mest som en upprepning på det temat, om än för ungdomar.

Men jag hinner nästan inte tänka den tanken till slut, förrän det är för sent. Jag är fast, historien rullar på mot det obönhörliga slutet, och det är så bra, så bra. Hartnett har berättelsen i ett järngrepp och som läsare har man ingen chans att ta sig loss. Gabriel, Finnigan och deras hund, Surrender, bildar en enhet som är ett psykologiskt porträtt av en djupt psykiskt sjuk, ung människa. Perspektivet växlar mellan Gabriel och Finnigan och man frågar sig hela tiden, stämmer det här verkligen? Händer det här i verkligheten? Det är tragiskt och rysligt, krypande, obehagligt spännande.