
Jag tycker om när en författare använder sig av verkligheten, skruvar den ungefär ett halvt varv och sedan ställer in skärpan på fokus.
The Hunger Games är knivskarp i sin beskrivning av ett framtida samhälle, eller... vänta lite nu... Hur långt fram i tiden är det egentligen?
Suzanne Collins roman är superspännande, ganska overklig vid första ögonkastet, men levande och fullständigt trovärdig. Historien om hur Katniss Everdeen och Peeta Mellark, båda 16 år, blir uttagna/dömda att delta i årets uppsättning av Hunger Spelen, där bara den som överlever längst står ensam kvar som segrare, är helt underbar. Här finns så mycket att fundera och diskutera kring som till exempel: hur viktig är ytan? vad ser vi egentligen på tv? och hur gör man för att stå emot hårt yttre tryck och hålla fast vid sin egen person?
Jag tycker Katniss och Peeta påminner jättemycket om Astrid Lindgrens Ronja och Birk. Båda paren brottas med att överleva i vildmarken och lever i ett sammanhang där det inte är självklart vad som är rätt eller fel. Dessutom är båda paren förälskade, och som vanligt är inte det heller helt okomplicerat.
Vilken tur att det redan finns en fortsättning, Catching Fire, och att en tredje del kommer så småningom.