Airplane: Or, How He Talked to Himself as if Reciting Poetry, andra delen

Okej, nu har jag tänkt. Det är den där märkliga Murakami-känslan i novellen, nästan som en dröm. Personerna är där men ändå inte, som om de vore emotionellt frånkopplade. De pratar, gråter och har sex men de lyckas aldrig riktigt nå fram till varandra. De är liksom ensamma med sig själva, trots att de är två.

Den starka bilden med brunnen från Fågeln som vrider upp världen dyker upp som hastigast här också. Kvinnan säger: "I sometimes think that people's hearts are like deep wells. Nobody knows what's at the bottom. All you can do is imagine by what comes floating to the surface every once in a while."

Samtidigt finns här dikten som mannen mumlar för sig själv (det sägs inte att det är en dikt, men han mumlar som om han läste upp poesi enligt titeln, och det skulle lika gärna kunna vara en dikt):

Airplane
Airplane flying
I, on the airplane
The airplane
Flying
But still, though it flew
The airplane's
The sky?

Att sitta i ett flygplan uppe i himlen måste vara den raka motsatsen till att sitta i en brunn.