Dimensions

Sent igår kväll läste jag första novellen i Alice Munros samling Too Much Happiness. Man behöver sannerligen inte läsa långt för att fullkomligt smälta av lycka över hur bra den är. Munro är helt fenomenalt bra!

Det har sagts förut och jag tänker skriva det igen. Varenda en av Munros noveller har ett innehåll som skulle räcka till en hel roman. Det finns så mycket i texten, mellan raderna på texten och i mitt huvud när jag läser. Just Dimensions är gastkramande och gör mig gråtfärdig av flera olika skäl. Läs den! Eller läs någon annan novell av Munro!

The Last Days of the Lacuna Cabal

This entry is going to be in english, since I hope that perhaps Sean Dixon, the author himself, is going to make a visit to my blog.

With that said, I would also like to say: I want to be a member of the Lacuna Cabal book club! Or rather, I wish I was courageous enough to be a part of a book club as intense as that. Because this book club is really serious about literature, and letting literature play a dominant, active part in their lives. For them, reading is a matter of life and death. They meet in different locations, acting out the text they're reading at the moment and at the same time, in a strange way, acting out their own lives as well. They are all very brave and don't back away from breaking their own rules or even travelling to the end of the world by boat.

When I first picked up this book, I sort of expected it to be some kind of cosy, a bit funny, a bit sad story about some people in a book club. Quite ordinary, straight forward stuff. Boy, was I wrong! The story is really quite unbelievable, and at one point I wondered if all the crazy things happening was meant to be taken seriously or merely as a metaphor for something else? However, even though they write in different styles, reading Dixon's The Last Days of the Lacuna Cabal is, in one way, similar to reading something by Haruki Murakami. His stories are also quite strange, but personally I'm convinced that they should be taken seriously. In the same way, I think the experiences of the members of the Lacuna Cabal are important in so many ways and their bravery should be admired.

Of course, now I also have to read the Epic of Gilgamesh.

Larry's Party

Carol Shields roman är som en enda lång personbeskrivning. I kapitel för kapitel beskriver hon olika delar av Larry Wellers liv. Kapitlen heter saker som "Larrys arbete", "Larrys vänner" eller "Larry hittills". Det låter kanske repetitivt, men jag tycker det är ett annorlunda sätt att berätta en historia på. Varje kapitel inleds också med en bild av en labyrint, eftersom Larry är besatt av labyrinter och arbetar med att designa trädgårdslabyrinter. Jag kan inte låta bli att med fingret försöka följa spåret in i labyrinten fram till mitten. Det känns lite som de där pysselböckerna jag hade när jag var liten. Berättelsens struktur är verkligen intressant.

Det som slår mig med Larry är att han verkar vara så missnöjd med sitt liv. "Blev det inte mer än så här?" verkar han gå runt och tänka mest hela tiden. Jag tycker tvärtom att han verkligen lever ett rikt liv. Tre seriösa, längre förhållanden, en framgångsrik son som han älskar, ett originellt yrke där han lyckas tjäna bra med pengar på sitt stora intresse och flera längre resor över hela världen. Jag hade känt mig som en lyckans ost. Men Larry framstår mest som en kapsejsad optimistjolle. Det är tillfälligheter som för honom än hit och än dit. Ett annat berättartekniskt drag som förstärker detta är utelämnandet av alla verkligt stora händelser i hans liv. Hans sons födelse, hans första skillsmässa, allt sånt nämns först i efterhand, lite i förbifarten, när det redan har hänt. Shields lyckas verkligen med att beskriva livets stora skeenden i de vardagliga händelserna.

Boken är den tredje i Paperback Lovers Orange Prize-utmaning.

No Time for Goodbye

Det ska sägas med en gång att thrillers är inte min favoritgenre. Jag läser dem ibland men är absolut inte särskilt inläst. Vad gäller Linwood Barclays bok tycker jag att det händer för lite för sent. Cynthia, 14 år, vaknar upp en morgon och upptäcker att resten av hennes familj är spårlöst försvunnen - urbra utgångspunkt. Men sen tycker jag mest det är prat några hundra sidor innan det drar igång. Som ni förstår är jag inte helt nöjd.

En thriller som jag däremot är stormförtjust i är Dennis Lehanes Shutter Island. Bara måste se den på bio.

Fugitive Pieces

Nej, inte en till bok om koncentrationsläger, var det första jag tänkte när jag lånade hem den här boken. Så tänker jag ofta om böcker som handlar om människor som genomlevt andra världskriget. Visst finns det många, men det är märkligt, för jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tyckt att någon av dessa böcker var tråkig. Efter att jag läst dem.

Anne Michaels bok var definitivt inte tråkig. Antagligen för att hennes språk är så poetiskt att jag blir helt tagen och ibland nästan tappar andan. Pojken, som boken handlar om, som växer upp och blir en man, hamnar aldrig i något koncentrationsläger. Han gömmer sig istället undan nazisterna och lär sig under tiden grekiska, geologi och poesi av den man som räddar honom ur en arkeologisk utgrävning.

Ändå är krigets ofattbara grymhet närvarande på varje sida. Sida vid sida med musiken, lyriken och vetenskapen finns den där. Otäck och omänsklig. Det är fruktansvärt att läsa, jag vet inte ens om det är hälsosamt. Att två så olika sidor av vårt samhälle överhuvudtaget kan existera i samma värld är för mig obegripligt. Även efter jag läst ut boken.

Det här är andra boken i Paperback Lovers Orange Prize-utmaning.