För det första tycker jag om Jack, jättemycket. Fem år gammal och uppvuxen tillsammans med sin kidnappade mamma i ett rum i ett skjul någonstans i USA berättar han om deras tillvaro där, flykt därifrån och livet därefter. (Detta är ingen spoiler. Det är helt uppenbart redan från början att de kommer att fly.) Eftersom Emma Donoghues historia bygger på Fritzl-fallet vet läsaren så mycket mer om Jacks situation än han själv gör. Detta stora glapp gör Jacks berättelse om hur han och hans mamma har inrutat sin vardag bara ännu mer hjärtskärande. Så jag tycker om Jack för hans brådmogna men originella språk, hans hästsvans och hans mod.För det andra är Emma Donoghues roman alldeles för snäll. Jag vet att det var ett medvetet drag från hennes sida att inte skriva om en massa hemskheter, utan istället fokusera på känslan och upplevelsen av att vara instängd. Men för mig tappar boken därmed i trovärdighet. Dessutom blir också första delen av boken på grund av detta också mest transportsträcka. Det är först efter, när Mamma och Jack ställs inför att börja leva sina liv ute i den riktiga världen som det blir intressant. Det är först i mötet med omvärlden som Jack på allvar kan börja formulera sig kring sin tidigare instängda tillvaro och tyngdpunkten hamnar där Donoghue ville ha den.
2 kommentarer:
Det låter som en väldigt intressant bok. Jag kan nog acceptera att berättelsen är för snäll i det här fallet, men det vet jag ju inte innan jag har läst den själv. Det känns viktigt att Jacks röst skall vara trovärdig. Det verkar som att du i alla fall inte tycker att boken seglar på en sensationsvåg och försöker exploatera något som redan dragits många gånger. Det är ju bra. Jag blir intresserad. Tack för recensionen!
Nej, det är definitivt ingen bok som försöker segla på någon våg. Det är inte heller i närheten av något som liknar en boats, vilket naturligtvis är risken om det blir för mycket hemskheter. Också bra gjort av Donoghue att hålla sig på rätt sida där. /Therese
Skicka en kommentar