Sista boken i Tomorrow-serien och sista boken i årets sträckläsning. Och det är ett rasande tempo ända från början. Hela situationen och allt Ellie och hennes kompisar varit med om är naturligtvis alldeles för mycket för vem som helst. Avslutningen mer eller mindre inleds också med att den trygghet de byggt upp i Hell krossas och de tvingas återigen på flykt, rakt in i nya strider.
Men tillslut går det ändå fel. En attack misslyckas, Ellie skiljs från resten av gruppen och efter en desperat flykt blir hon tillfångatagen. Det känns ovant att efter så många böcker med Ellie och Fi och Homer och Lee och Kevin, så är det bara Ellie kvar att läsa om. Hennes tid i fångenskap blir naturligtvis svår, men hon träffar också äntligen andra landsmän.
Sista boken är nog den mörkaste av dem alla. Ellies kamp är desperat och liksom fysiskt ångestladdad. Men visst måste det vara så här? Att skriva med en lättare penna hade varit att fega ur tycker jag. Att kämpa för sitt liv är desperat och fullt med ångest, något annat hade inte känts trovärdigt. Det uppskruvade tempot i boken och föraningarna och insikten om åt vilket håll det barkar ökar bara oroskänslan jag har i magen medan jag läser.
Men tillslut kommer jag ändå till sista sidan. Är jag nöjd? JA. Känns det konstigt att Fi, Homer, Lee och Kevin plötsligt kommer tillbaka? Nej, ingen, åtminstone inte jag, trodde väl på fiendeofficeren som meddelade Ellie att hennes kompisar dött? Nu längtar jag efter filmen.
2 kommentarer:
Nu blev jag helt plotsligt osaker, har jag last den sista boken i serien? Jag alskade ju den, kan jag verklgien ha missat den har...?
Jomen har du inte det? Du vet, Ellie på tåget och när hon åker motorcykel inuti huset? Och när hon tillslut hittar sin mamma, jösses vad jag grät då. Känns något igen? /Therese
Skicka en kommentar