För ett par år sedan var jag på en föreläsning med Christer Mattsson, en av författarna till Ingen blir nazist över en natt. Han talade om hur man i skolan kan arbeta med främlingsfientlighet bland elever och jag kommer att tänka på något han sa nu när jag läser De fattiga i Lodz. Han menade att i vår strävan att försöka förstå hur det oerhörda kunde ske tar vi ofta offrens perspektiv. Men utifrån deras synvinkel är det av naturliga skäl helt obegripligt hur just de kan drabbas av något så fruktansvärt och vi kommer inte så mycket närmare i vår önskan att förstå.
De fattiga i Lodz är en klaustrofobisk skildring av livet i ett polskt getto under andra världskriget. Gettots vardag är fruktansvärd och omänsklig på alla sätt och jag hankar mig fram några sidor åt gången, jag vet inte om jag orkar ta in mer elände på en och samma gång. Det här är också en skildring utifrån offrens perspektiv. Förövarna, nazisterna, skyndar förbi i sina lastbilar som kommer för att ta med sig nya tusentals människor från gettot, utan pardon och utan förklaringar.
Jag har nästan halva boken kvar att läsa, men jag är ändå ganska säker på att den här romanen är tillägnad de polska judarna och deras outhärdliga tillvaro. För att få den andra sidan antar jag att jag borde läsa Jonathan Littells De välvilliga. Men jag vet inte om jag orkar. Mänskligt lidande av den här magnituden mår jag bäst av om jag delar upp i hanterbara doser.
5 kommentarer:
Jag har läst både Littells bok och De fattiga i Lodz. Jag föredrar avgjort den senare. Littells bok är mycket bra men så vidrigt otäck att jag inte orkade skriva om den. Jag vet inte ens om jag vill ha den i bokhyllan för blotta åsynen ger mig nästan mardrömmar. "De fattiga i Lodz" är otäck den också- men på ett annat sätt- och den går mer på känsla - åtminstone var det så för mig- Littell - ja, vad ska jag säga- det blir så teoretiskt och så intellektuellt. För mig var i alla fall "De fattiga i Lodz" en mycket omvälvande läsupplevelse.
Jag läser en annan av Sandberg, Theres, som handlar om Ulrike Meinhof och Tyskland efter kriget. Rätt spännande form med reportage, anteckningar, tidiningsartiklar osv inbäddat i texten. Den och de två andra i den serien kommer i nytryck i februari såg jag.
Ingrid: Då kanske jag inte ska läsa Littell. Eller möjligen i ännu mindre portioner. Men "teoretiskt och intellektuellt", är inte det ganska typiskt franskt? Jag tycker den här genren är svår, så mycket är redan skrivet, flera gånger. Tillför Sem-Sandberg något nytt? Jag måste nog läsa klart.
BöckerX3: Ja, han skriver onekligen bra. Jag är också lite nyfiken på "Härifrån till allmänningen" (visst heter den så?)
/Therese
Jovisst är det typiskt franskt det där med att intellektualisera så mycket det bara går (Jag tycker att det är jobbigt och ibland blir jag alldeles full i skratt över hur intellektuell tillvaron kan göras...) men Littell... det blev för mycket för mig.. massmord och avrättningar med teoretiska diskussioner- vedervärdigt. Jag tycker nog att Sem-Sandberg tillför något nytt till genren- offrets skuld- kanske (hur långt ska man gå i sitt "samarbete"- vem ska dömas hårdast? Gitta Sereny har skrivit en del böcker också - mycket läsvärda.
Rumkowski, ja, usch vad han är äcklig. Skuldfrågan du tar upp är intressant. Vad heter den där boken nu igen som handlar lite om samma sak fast ändå inte, Högläsaren? Gitta Sereny - jag har läst hennes Ohörda rop. Otroligt bra. Har hon skrivit något om just andra världskriget också? /Therese
Skicka en kommentar