Oranges are Not the Only Fruit

Första boken med Jeanette Winterson. Hur ska det här gå?

Utmärkt visar det sig. Wintersons uppväxtskildring är alldeles lysande. För visst är det hennes egen uppväxt som "hittebarn" (dvs adopterad) i ett strängt frireligiöst hem, men en smågalen mamma, som Jeanette Winterson berättar i sin roman. Och berättar är också nyckelordet för dagen. Hon klargör tydligt att det här är hennes egen berättade historia om sin uppväxt. Ingen biografi med anspråk på sanningen, utan en berättelse om en flicka som upptäcker sin egen sexualitet, trots att den befinner sig långt utanför den tillåtna kartan över livet som hennes mamma tillhandahåller.

För den frireligiösa värld som Jeanette växer upp i är uppdelad i gott och ont, vänner och fiender, kärlek och hat, svart och vitt. Denna stränga kategorisering ställs naturligtvis på ända när hon upptäcker att den lyckliga kärlek hon själv så starkt känner för andra tjejer istället stämplas som synd.

Visst småler jag åt hennes mammas fanatiskt självupptagna religiositet. Men jag känner starkt för Jeanette. Att känna igen vad som är äkta och sant och modigt försvara sin rätt till sin egen person gentemot dem som står en närmast, det är styrka.