tisdag 13 oktober 2009

Oranges are Not the Only Fruit

Första boken med Jeanette Winterson. Hur ska det här gå?

Utmärkt visar det sig. Wintersons uppväxtskildring är alldeles lysande. För visst är det hennes egen uppväxt som "hittebarn" (dvs adopterad) i ett strängt frireligiöst hem, men en smågalen mamma, som Jeanette Winterson berättar i sin roman. Och berättar är också nyckelordet för dagen. Hon klargör tydligt att det här är hennes egen berättade historia om sin uppväxt. Ingen biografi med anspråk på sanningen, utan en berättelse om en flicka som upptäcker sin egen sexualitet, trots att den befinner sig långt utanför den tillåtna kartan över livet som hennes mamma tillhandahåller.

För den frireligiösa värld som Jeanette växer upp i är uppdelad i gott och ont, vänner och fiender, kärlek och hat, svart och vitt. Denna stränga kategorisering ställs naturligtvis på ända när hon upptäcker att den lyckliga kärlek hon själv så starkt känner för andra tjejer istället stämplas som synd.
Visst småler jag åt hennes mammas fanatiskt självupptagna religiositet. Men jag känner starkt för Jeanette. Att känna igen vad som är äkta och sant och modigt försvara sin rätt till sin egen person gentemot dem som står en närmast, det är styrka.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Och hennes poetiska sråk och drastiska humor gör läsningen till en fröjd utöver det vanliga, vill jag lägga till. /majvor

Holly Hock sa...

Definitivt! /Therese

Jan Blomqvist sa...

1. Men - hur uppfattar du "sagan" som vävs in i ramberättelsen?
2. Du "får" inte missa Lighthousekeeping/Fyrväktaren! Med Silver och Pew (som alltid funnits). Om hur berättandet kan hålla oss vid liv. En underbar saga!

Vixxtoria sa...

Åh, det var så länge sedan jag läste den här boken. Jag blir sugen på att läsa om!

Har du sett tv-serien också? Gick på svensk tv nån gång i början av 90-talet; jag minns att jag tyckte mycket om den också.

Holly Hock sa...

Jan: Jag tror att jag har gett min läsning av sagan i nästa inlägg. Det är mycket skickligt gjort av Winterson. Visst måste jag läsa Fyrväktaren. Det blir en bonusbok på slutet!

Vixxtoria: Jag har inte sett tv-serien. På något sätt har jag helt lyckats "missa" Jeanette Winterson fram till nu egentligen. Det är väl ett par till av hennes böcker som blivit filmatiserade?
/Therese

Vixxtoria sa...

Ja, jag tror det är ett par till, men om jag inte har alldeles fel gick de på svensk tv under de år då jag levde utan en sådan. Men nuförtiden brukar det ju finnas en del möjligheter att få tag på gamla serier om man vill.

Det var länge sen jag själv läste något av Winterson, förresten, och jag har flera av hennes böcker olästa. Powerbook var nog det sista jag tog mig an, och det är bra länge sen nu. Så vem vet, rätt vad det är kanske du får sällskap en bit på vägen i din djupborrning!

Holly Hock sa...

Kul att du nämner Powerbook, den kommer senare mot slutet av veckan. Jag tycker hon skriver helt fantastiska böcker. Här är verkligen ett författarskap för Svenska Akademien. /Therese

Tekoppen sa...

Jag uppskattade verkligen hur den är så finurligt och humoristiskt skriven - en saga istället för en eländesberättelse. Ingen perfekt bok, men en bok jag uppskattade och som jag verkligen minns, såhär fyra år senare.

Anonym sa...

Tekoppen: Blir mycket nyfiken på vad du menar med "ingen perfekt bok" här. Vill du utveckla? /majvor

kontakt sa...

Jag tyckte inte alls om den där sagoberättelsen mitt i, de där liksom övernaturliga inslagen. Det kändes som ett stilbrott, jag köpte det inte alls. Förutom att jag inte hade en susning om hur jag skulle tolka det, då.