Rosen på Tistelön

Emelie Flygare-Carléns bok ingår i läsutmaningen Klassiska kvinnor och skulle egentligen vara utläst redan i februari. Nja, nu blev det inte riktigt så för mig, men nu är den utläst iallafall.

Den här boken tyckte jag inte om. Så är det bara. Och det är framförallt Erikas fel. Hon tar ganska stor plats i bokens allra första del och sen var det liksom kört.

Vad är det då jag inte gillar? Ja, Erika har ju inte haft det så lätt här i livet men hennes erfarenheter har gjort henne till en ödmjuk, hårt slitande, gudsfruktig människa som håller heder och moral högt. Fine. Hon arbetar som guvernant hos Haraldssons (smugglare) och undervisar och vägleder hans dotter, Gabriella. Äldste sonen, Birger (också smugglare), blir huvudstupa förälskad i Erika och friar. Erika hyser inga som helst varmare känslor för Birger men offrar sig och tar det som sin livsuppgift att genom att gifta sig med Birger rädda hans själ från fördärvet. Vad är det här?! Jag blir så trött på självgoda människor som gör sig själva till små martyrer. Vem är det som påstår att Birger behöver räddas?

Nej, här var det liksom över för mig. Jag har läst klart boken, men jag vet inte om jag tyckte det tog sig så värst. Sen handlar det ju mer om Gabriella, men hon är ju uppfostrad av Erika i samma anda! Allt i boken var inte heldåligt. Den har faktiskt flera kvaliteter, men ni vet hur det blir när man börjar irritera sig på någonting. Då går det liksom ut över allt annat också. Med tanke på när den är skriven så är det väl inte så underligt att det är som det är. Jag gillade inte Erika helt enkelt. Så är det bara.

Ps. Men jag gillar litteratur som får mig att känna starkt, vare sig det är positiva eller negativa känslor.