Åsa Linderborgs föreläsning (också från i fredags) hade nerv. Det var ärligt och uppriktigt och modigt att lämna ut sitt eget liv för allmän begrundan och diskussion. Jag älskade ju hennes bok Mig äger ingen, trots sjuttiotalet och diskbänksrealismen, och hennes föreläsning gav svar på några av de frågor som boken väckte. Som varför ingen såg hur hon hade det och ingrep på något sätt. Hon menar att iochmed att hon var tjej och duktig i skolan, såg man inte hur illa det egentligen var ställt. Hon säger själv att hon är glad att ingen grep in, utan det var det bästa för henne att faktiskt bo kvar hos sin pappa, trots allt. Jag tror hon har rätt, men jag har ändå svårt att förlika mig med att något barn ska behöva växa upp under sådana förhållanden. Nej, det där låter fel... jag ser att hennes relation till sin pappa var otroligt kärleksfull, men lite hjälp med hygien, mat och kläder hade inte skadat.
Linderborg betonade hur viktigt hon tycker det är att faktiskt prata om det här med klass. Jag håller med henne när hon säger att klassamhället osynliggörs idag. I ärlighetens namn vet jag knappt vad jag skulle säga om jag skulle försöka mig på att prata klass med mina elever. Klass är ingenting man pratar om.
Jag skulle önska att få läsa fler romaner skrivna av Åsa Linderborg, men hon hade inga nya skönlitterära bokprojekt på gång. Däremot har hon precis kommit ut med en bok med samlade artiklar, Håll med eller håll käft. Man får väl läsa den så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar