Mig äger ingen

Spontant känner jag alltid en motvilja och olust mot 70-tals-barndomsskildringar med alkoholiserade föräldrar och orangea tapeter. Men, just Åsa Linderborgs bok har ju fått många fina vitsord och nu skulle den läsas och diskuteras i en av de bokklubbar jag är med i.

Och så blir jag positivt överraskad. För Mig äger ingen är direkt och kraftfull i sitt språk och även om den inte är översvallande känslosam, förmedlar den en stark värme och en förlåtande kärlek.

Så där satt vi på vår bokklubb, chili con carnen var serverad och vi var helt eniga om bokens förträfflighet, men ändå väckte boken så olika känslor hos oss alla. För hur bra jag än tyckte boken var, tyckte jag samtidigt det var tungt att läsa om hur hon aldrig får någon julklapp av sin pappa och hur hon står ensam i mörkret utanför dagis och väntar på att kokerskan ska komma. Visst, hon har en kärleksfull relation till sin pappa och hon skriver själv att hon hade en bra uppväxt, men den hade inte blivit sämre av lakan i sängen och mindre sprit i köksskåpet.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur många barn i dag som lever i liknande situation. Vem ser och vem stöttar dem?