Jag såg alldeles nyss reprisen av Babel som gick på svt24 nu ikväll och jag tyckte särskilt om intervjun med Siri Hustved. Hon pratade där om vad hon kallade "protestantisk prosa", en skandinavisk prosa, som hon hävdade hade vissa särdrag vad gällde språk och tema. Till exempel menade hon att protestantisk prosa inte använder sig av dekorationer i språket för dekorationernas skull utan är mer avskalad. Hon pratade också om att det var vissa tema som ständigt återkom i protestantisk prosa, som till exempel ensamhet.
Protestantisk prosa är ett begrepp jag inte hört förrut men som exakt satte fingret på mina egna tankar om svensk litteratur. Jag tror att jag är ganska typiskt svensk och jag uppskattar verkligen böcker som Kerstin Ekmans Vargskinns-triologin, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula och även Viveca Lärns serie om Saltön som jag också tycker är exempel på protestantisk prosa. Samtidigt känner jag en större nyfikenhet på bland annat brittisk, amerikansk och fransk litteratur, antagligen för att de är skrivna på ett annat sätt och skapar annorlunda sinnesvärldar.
Jag har försökt förklara min fascination för brittisk litteratur för olika bokvänner förut. Nästa gång ska jag direkt hänvisa till Siri Hustved som så elegant satte ord på det jag själv tidigare enbart stått och svamlat om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar