lördag 8 maj 2010

Sputnikälskling

Sputnikälskling är en tightare historia än de andra romanerna jag läst av Murakami. Icke desto mindre är innehållet stort. K, Sumire och Myu bildar en triangel av starka känslor och obesvarad kärlek. Sumire försvinner på en grekisk ö och K får ett sista gäckande telefonsamtal från henne.

Jag gillar slutet skarpt. Jag älskar att jag inte får något facit på gåtan och jag kan inte annat än att le åt min egen frustration. Slutet är precis perfekt.

Jag gillar också Myus historia om hur hennes hår blev vitt över en natt. Att av misstag(?) bli inlåst på toppen av ett pariserhjul och sedan där uppifrån se sig själv i sin egen lägenhet tillsammans med en man kan inte betecknas som annat än surrealistiskt. Det innefattar också ett av Murakamis återkommande teman om parallella världar.

Jag funderar också över om Murakami är en svår författare att läsa. Rent språkligt tycker jag definitivt inte. Svårigheten ligger nog mera i att acceptera Murakamis värld med dess torrlagda brunnar (ska däremot inte finnas på ön där Sumire försvinner), pariserhjul och gåtor utan ett rätt svar.

4 kommentarer:

Dolly sa...

Den här ska jag läsa i sommar. Den står och ropar i bokhyllan, vill bli läst!

Intressant reflektion i sista stycket. Jag tror som du att man måste acceptera, och gör man inte det förstår man inte Murakami alls, och kan inte uppskatta fiktionen. Man måste släppa på tyglarna lite.

Ingrid sa...

Jag har inte läst mer än ett par av Murakamis böcker men jag gör lite av samma reflektion som du. Språket är inte svårt men man måste "go with the flow" (för att använda ett uttjatat uttryck)- det surrealistiska är en så stor del av berättelserna och ja, dubbla verkligheter... Sputnikälskling och Norwegian Wood var de böcker jag tyckte bäst om (jag hade nog lite svårare för Kafka på stranden)- och så gillade jag hans "non-fiction-bok om att springa... jättemycket....

malinthewriter sa...

Jag tycker Sputnikälskling var alldeles för lik Norwegian Wood på många sätt. Karaktärerna kändes för mig nästan identiska.

Ja, klarar man inte av smått övernaturliga inslag bör man nog låta Haruki vara ... :)

Holly Hock sa...

Ja, så är det. Jag känner personligen många läsare som sparkar bakut vildsint vid minsta lilla talande katt, och då är det ju liksom ingen idé. Intressant det där med likheter mellan "Norwegian Wood" och "Sputnikälskling". Jag håller med, men är det inte också väldigt mycket som skiljer? Kan du inte förklara mer hur du tänker, malinthewriter? /Therese