Invisible

Paul Auster är tillbaka med en ny roman. Jag kastade mig över boken så fort jag fick hem den och som vanligt gör han inte mig besviken. Jag tycker det är fascinerande hur Auster kan beskriva en skruvad, helt klart märklig historia, och få allting att framstå som så ytterst verkligt.

Historien handlar om Adam Walker som under sin tid som litteraturstuderande träffar ett karismatiskt par, Bertran Born och hans partner Margot. Adam märker ganska snart att Born är instabil och aggressiv, men löftet om pengar till att starta en tidning gör ändå att han fortsätter träffa paret. När han och Born promenerar hem efter en middag står de båda plötsligt öga mot öga med en rånare och hans riktade pistol.

Den här dramatiska scenen är ett klassiskt Auster-ögonblick. Mannen som möter sin egen död, överlever och sedan tvingas leva med konsekvenserna. I Austers tidigare böcker finns här vanligtvis två alternativ. Antingen lyckas personen i fråga gå vidare med sitt liv och rent av vända det inträffade till någonting positivt. Eller så innebär konfrontationen början på en nedåtgående spiral, destruktiv och utan hopp om räddning. I Invisible är är det som om att Austers tidigare huvudkaraktär delats upp i två. Born representerar den destruktiva, "onda", och Walker den delen som etiskt försöker att reda ut situtationen och till syvende och sist även sitt eget liv.

"Etisk" är kanske emellertid inte helt representativt för Walker heller. Auster beskriver i boken hur Walker har ett månadslångt sexuellt förhållande med sin syster. Närmare slutet nekar naturligtvis systern till alltihopa. Som vanligt med Auster är det aldrig självklart vad som är verklighet och sant. Jag upplevde det här avsnittet som dubbelt märkligt. Märkligt eftersom det för mig tillhör ovanligheterna att läsa om sexuella kärleksförhållanden mellan syskon. Och märkligt eftersom förhållandet beskrivs och jag uppfattar det just som kärleksfullt och ömsint. Naturligtvis är detta en episod jag funderat mycket över. Jag har någon teori om hur det kan förstås, men jag är fortfarande mest förbryllad.

Som vanligt med Auster är det heller inte formmässigt en rättfram berättelse. Historien bärs fram av tre olika berättare och texten är både skriven i första person, som manuskript och dagbok.

Dessa har också läst och skrivit om Invisible:

Calliope

Janivarberg