Winterson i Stockholm

Att lyssna på Jeanette Winterson var en lika stor upplevelse som att läsa Jeanette Winterson. Hon pratar och förklarar, engagerat och med brutal humor. Hon börjar med att läsa inledningen till The Stone Gods och visar att hon är en sagoberättare i ordets alla bemärkelser. Samtalet mellan henne och Roger Wilson rör sig mest runt denna hennes senaste bok utgiven på svenska, men emellanåt drar diskussionen iväg på sidospår in i hennes andra romaner.

Hon pratar mycket om hur viktigt det är att läsa skönlitteratur, hur det komplexa i läsningen hjälper oss att även förstå, eller åtminstone förhålla oss till vår komplexa omvärld. Hon menar också och tycker sig se tecken på att läsningen tappar mark och att läsning inom en ganska snar framtid endast kommer att vara en angelägenhet för en smal kulturelit. Hu, hemska tanke! (Men visst är det träffande med tanke på den senaste tidens debatter?)

Winterson berättar också om hur hennes kreativa process ser ut. För henne börjar det alltid med en visuell bild. Till exempel för The Stone Gods hade hon bilden av jorden tagit utifrån rymden. Sen, berättar hon, kommer det oftast till henne en mening, eller två. Detta är ingenting hon själv medvetet går och tänker ut, utan de kommer på något sätt från hennes undermedvetna. När hon sedan skriver går hon helt upp i arbetet och isolerar sig delvis från andra delar av hennes vardagliga liv. Hon berättar att hon har en stuga en bit ifrån sitt hem, dit hon går för att skriva ostört. Hon beskriver också att man för att kunna skriva behöver "heat yourself up to storytemperature".

Hon berättar en ganska dråplig historia om hur någon anställd på Penguin hade råkat glömma kvar hennes ännu icke publicerade manuskript till The Stone Gods på tunnelbanan. Som tur var hade den som hittade manuskriptet läst det, känt igen Jeanette Wintersons stil, och kontaktat Penguin. När hon sent om sider och på omvägar fick höra talas om vad som hänt, kallade hon tillbaka manuskriptet och skrev in historien i romanen.

En annan historia från sitt eget liv handlar om när hon som 16-åring tvingas lämna sitt hem på grund av att hon hade ett förhållande med en annan tjej. Hennes mamma frågade henne varför hon var tvungen att vara med tjejen och Jeanette svarar att "it makes me happy". Hon ställs då inför ultimatum att antingen sluta träffa tjejen eller lämna hemmet. Så Jeanette bestämmer sig och går ut genom dörren. Men hennes mamma kommer efter och frågar uppfodrande: "Why do you want to be happy? When you could be normal?"