Den här är väldigt olik New York-triologin. Samtidigt som den är väldigt Paul Auster. Och den är himlans mysig.
Ja, allting är inte mysigt. Det är ganska mycket olycka för många och stundvis är det hårt, men på det hela taget tycker jag att det är mest mysigt att läsa. Jag tror det har att göra med att personerna i boken pratar med varandra hela tiden. De bestämmer träff med varandra dagligen bara för att dela en måltid och prata med varandra och sånt tycker jag om. Jag ligger ofta på prat-minus tror jag. Ofta är antingen jag eller min omgivning stressad och uppbokad och måste skynda vidare, utan att hinna prata klart eller ännu mindre lyssna.
Sen finns det underbara scener i boken, som bara Paul Auster lyckas få trovärdiga. Som till exempel när de ska sprida askan efter en god vän och en av de sörjande dyker upp i drag-utstyrsel och till medhavd bandspelare mimar sin hyllningssång till den avlidne. Obetalbart.
Ja, det finns många sidor av Auster samtidigt som han har en säregen stil som känns igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar