Den här boken tycker jag jättemycket om. Inte för att den är spännande eller utmanande, utan för att den är så där mysigt engelsk. Som Agatha Christies mordgåtor. Jag ser mycket tydligt Cranford för mitt inre öga, med hus, trädgårdar och damer - som är sig själva nog, på något sätt. Förresten så älskar jag inledningen. Helt underbar!
Jag tänker inte ens försöka analysera Elizabeth Gaskells roman på något sätt, utan bara njuta av den, precis som den är. Om inte jag missminner mig har Elizabeth Gaskell också skrivit en biografi om Brontësystrarna. Den skulle nog vara intressant att läsa.
Boken ingår i läsutmaningen klassiska kvinnor hos Ett hem utan böcker.
3 kommentarer:
Jag tror det är Charlotte hon skrivit om. De var goda vänner. Charlotte var ju också den av systrarna som levde lite längre, även om hon aldrig fick fylla 40. Herregud vilken dödlighet när man tänker på det! Undra på att romanpersoner dör av en liten förkylning i så många 1800-talsböcker.
Gillade också Cranford.
Ja, så var det ju. Om jag inte missminner mig är väl hennes biografi lite omdiskuterad? /Therese
Det kanske den är. Nära vänskap går ju sällan hand i hand med objektivitet.
Skicka en kommentar