Först så var den lite tråkig, sen blev den lite bättre, sen såg jag den i ett nytt ljus och nu är den ganska bra.
Ungefär så kan jag nog sammanfatta min läsning av Anne Brontës Agnes Grey. Att hon är syster till Charlotte och Emily förpliktigar ju naturligtvis och skruvar upp förväntningarna. I ljuset av Wuthering Heights och Jane Eyre känns den här ganska blek, men å andra sidan ska den nog inte jämföras på det viset. En av mina stora invändningar till att börja med var just bristen på kärlek, ingen liten kärlekshistoria värd namnet så långt ögat når. Efter att jag tänkt på den här boken några dagar så skulle jag nog vilja se den mer som någon sorts reportagebok. Alltså mer ett försök att säga någonting om guvernanternas arbetssituation än storslagen skönlitteratur. Och utifrån den synvinkeln tycker jag den är riktigt bra. (Dessutom blir det ju mer kärlek mot slutet.)
Dessutom tycker jag man gör boken en stor otjänst genom att jämföra den med Wuthering Heights och Jane Eyre. Emily Brontë är ju ett geni - kort och gott. Och Jane Eyre är inte en debutbok, vilket Agnes Grey är.
Så, om jag plockar bort mina förutfattade meningar om vad jag tycker Agnes Grey borde vara, så är jag riktigt nöjd.
Agnes Grey var andra boken i Ett hem utan böckers läsutmaningen Klassiska kvinnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar