Ytterligare en man som förlorat sin familj. Ytterligare en författare. Märkliga telefonsamtal mitt i natten som får Quinn, som han heter, att anta rollen som privatdetektiven Paul Auster.
Vid det här laget känner jag igen upplägget. Quinn blir mycket riktigt inblandad i ett "fall" som ju längre tiden går ter sig mer och mer meningslöst. Men på något märkligt sätt blir han fast i det uppdrag han en gång fått och istället för att helt enkelt gå därifrån och återvända till sitt eget liv och börja leva igen, så blir han tvärtom mer och mer fängslad (bokstavligt talat) av historien och oförmögen att bryta sig loss. Istället bryts han ner bit för bit för att slutligen helt försvinna, oklart vart eller på vilket sätt.
City of Glass är knepigare än de andra två Auster-romanerna jag bloggat om. De andra känns mer verklighetsnära, om än osannolika. Quinn frågar sig själv vad som hade hänt om han gjort si istället för så, om han fortfarande arbetar på fallet han åtagit sig även om allt lösts upp i tomma intet, om han fortfarande finns även om hela hans tidigare liv försvunnit. Sådana frågor som man blir tokig av att älta. Och det är väl precis det Quinn blir.
Jag tycker det är roligt hur Paul Auster placerar "sig själv" i sin egen historia. Kan man både vara i berättelsen och utanför på en gång? Precis på slutet dyker det också upp en berättarröst som man då får intrycket av har berättat hela historien. En berättarröst som dessutom sätter Paul Auster (han i berättelsen) på plats och förebrår honom att ha behandlat Quinn illa. Ja, det kan man ju säga...
2 kommentarer:
Jätteinspirerande är det att följa din djupdykning! Jag har länge tänkt läsa Auster, men inte fått ro till det. Lägger dina fina inlägg på minnet, för senare behov också.
Vad glad jag blir! Jag har ju inte läst Auster förut heller, men han är helt min kopp te. Hans böcker är väldigt litterära såtillvida att det kryllar av författare, bokförläggare och hänvisningar till andra böcker. /Therese
Skicka en kommentar