Alltsedan jag läste Priset på vatten i Finistère har Bodil Malmsten varit en stor favorit och ett "läsmåste" för mig. Med en uppföljning följer därför naturligt skyhöga förväntningar. Lever sista boken upp till mina förväntningar - ja!Bodil Malmsten skriver som vanligt med en enkelhetens elegans men medan Priset på vatten var så himla rolig, har Sista boken en istället svårmodig känsla. Den innehåller precis som sin föregångare komiska episoder, men tonen är en annan.
Vardagliga, till synes lösryckta företeelser, binds samman och får en mening och en riktning. Genom romanens Bodil får jag erfara känslan av förlust och ensamhet, men tillslut också hur tillvaron får ett nytt innehåll. Själv är jag en obotlig optimist och uppskattar att hon ändå avslutar med en känsla av hopp och, faktiskt, pånyttfödelse.
Bodil Malmsten är en författare med integritet och den verkligen anledningen till att flytta från Finistère antyds men inte mer. Jag har den största respekt för att hennes två böcker från Finistère inte är själbiografiska i ordets striktaste mening, det förtar ingenting av min läsupplevelse, men visst blir jag nyfiken!
Det har också talats en del om den "fula" framsidan till hennes nya bok. Jag tycker mig ändå se att bokens framsida på något sätt återspeglar bokens innehåll. Själv gillar jag bilden på bokens baksida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar