Idag läste jag ut Nina Bouraouis Pojkflickan på tåget till Stockholm. Vilken läsupplevelse! Det är det första jag läser av henne, men verkligen inte det sista. Hennes mycket speciella språk tillsammans med den självbiografiska historien sög mig in i hennes värld och fick mig att känna det hon kände.
Historien handlar om Nina och hur hon växer upp med en fransk mamma och en algerisk, ofta bortrest, pappa i Algeriet. Hon beskriver hur det är att vara mellan två kulturer, hur man både hör hemma och inte. Samtidigt brottas hon med frågor runt sin egen identitet. Sin egen identitet som flicka och sin egna önskan att vara pojke.
Jag går av tåget full av förundran över denna märkliga bok och hamnar på en föreläsning med Nils Hammarén som handlar om ... språk och identitet. Mitt i prick!
Hela föreläsningen blev som en fortsättning på min läsning och förklarade och fördjupade mina tankar om Pojkflickan. Hammarén menar att identitet är någonting vi skapar med hjälp av språket, det vill säga att språket kommer före identiteten. Dessutom hävdade han att vi oftast definierar oss själva genom att förklara vad vi inte är. I Ninas fall blir det därför problematiskt eftersom hon är både fransk och algerisk, och samtidigt varken algerisk eller fransk. Dessutom blir hennes sökande efter sin egen identitet ännu mer dynamiskt eftersom hon också ifrågasätter sitt kön. Både...och. Varken...eller.
Dessa motsatser skapar polaritet och spänning i romanen vilket får konsekvenser i språket som liksom havet (som på sätt och vis förenar Algeriet och Frankrike) böljar fram och tillbaka. Både...och, varken...eller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar