Jag avslutade The Secret Scripture igår och vad härlig läsning det var! Sebastian Barry har skapat en förtrollande berätterska i Roseanne Clear och man sugs in i hennes berättelse från första stund. Hundra år gammal börjar hon skriva ner sin livs historia och gömmer den under en planka i sitt rum på mentalsjukhuset där hon varit inspärrad ända sedan hon var en ung kvinna i 40-talets Irland. Hennes historia rymmer allt, en far som hon avgudar, gruvliga missförstånd, sagolik otur, kärlek inklusive en kyligt elak svärmor, en moraliserande och om möjligt ännu elakare katolsk präst och (naturligtvis) ett barn som försvinner. Roseanne speglar också det katolska Irland och motsättningarna där och framförallt de unga kvinnornas situation.
Parallellt med hennes berättelse får man också läsa anteckningar förda av hennes psykiatriker Dr Grene, som inför en stundande flytt av hela etablissemanget vill bedöma hennes mentala hälsa och försöka klargöra på vilka grunder hon blivit intagen. Roseannes starka integritet och hans egen ovilja att, som han själv uttrycker det, lura av henne bekännelser, tvingar honom att på egen hand göra efterforskningar bakåt i historien. Hans anteckningar ger mig som läsare ytterligare ett perspektiv på Roseannes berättelse, vilket också leder till frågor om vad som är en sann historia och för vem.
Roseanne är ju ett typexempel på en icke-trovärdig berättare, ändå så älskar jag hennes historia och tror på henne och känner med henne hela vägen. Även om sanningshalten i hennes vittnesmål ifrågasätts på vissa punkter upptäcker jag att det inte alltid är glasklart om det finns en absolut sanning. Genom Dr Grene och framförallt Roseanne visar också Barry på skrivandets magi.
Romanen innehåller flera intressanta personligheter som alla bidrar på sitt sätt till berättelsen av Roseannes historia. Hon och Dr Grene är de två självklara huvudkaraktärerna, även om det i första hand är Roseannes livsöde som är mest vibrerande och angeläget. Dr Grenes historia är också gripande, men för mig står han ändå i skugga av Roseanne, vilket jag inte tror att han själv misstycker till.
Någon kanske skulle kunna ha invändningar mot slutet, men jag köper det med hull och hår. I mina ögon får Roseanne trots allt upprättelse genom att hon lyckas behålla sin integritet. Hon får vara som hon är och utsätts inte för några försök att "botas" eller på något överdrivet sentimentalt sätt kompenseras för sitt lidande.
Sebastian Barrys roman har trollbundit mig den senaste veckan. Det är en perfekt bok att mysa med i soffan när höstvindarna viner utanför husknuten. Helt enkelt en bok att älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar