Berättelse om Herr Roos

Håkan Nesser har gjort det igen. Personligen tycker jag att han blir bara bättre och bättre med åren, synd och skam att då sluta skriva böcker efter "bara" 25 stycken!

I den tredje delen av Barbarotti-kvintetten berättar han återigen en berättelse om människor. Visst, det handlar också om ett mord, men att putta in romanen i deckar-genren vore att ohjälpligt förminska den. Här handlar berättelsen om i första hand Ante Valdemar Roos och Anna Gambowska (han är bra på det där med namn) som genom tillfälligheter (ödet?) möts och ser varandra. En upplevelse som, jag tror, för båda är första gången.

Nej, det är ingen traditionell kärlekshistoria, det vore att förenkla detta möte mellan två människor. Men det är en berättelse om att våga förändra sitt liv och ta konsekvenserna av det. Gunnar Barbarotti dyker upp först efter ungefär halva boken och är underbar som vanligt. I den här boken träder också hans kollega Eva Backman fram tydligare och Nesser bygger upp en förväntan vad gäller hennes fortsatta utveckling i nästa bok.

Överhuvudtaget har ju Nesser ett driv i sina böcker som gör att det är svårt att lägga dem ifrån sig. Berättelsen innehåller gott om cliffhangers och språket är direkt. Men därtill kommer lågmälda diskussioner om vad det innebär att vara människa, vilket gör att romanen blir mer än bara en bladvändare. Likt Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö finns här ouppklarade delar av historien. Å ena sidan blir jag otåligt irriterad över att inte få veta, å andra sidan skänker det charm åt berättelsen.

Jag är mycket förtjust i Nessers vardagsfilosofiska diskussioner. Även dessa tycker jag utvecklas en liten bit längre för varje bok vilket gör det spännande att följa hans författarskap. Man skulle kunna tycka att intrigen bitvis är osannolik, men samtidigt är det kanske så livet kan vara. Vi beter oss inte alltid rationellt och förnuftigt och jag tycker att hans val gör Valdemar Roos mer intressant.