Tänk er en pojke som heter Jaf och växer upp precis vid Themsen i 1800-talets London. När Jaf är åtta år blir han uppäten av en tiger för att sedan födas på nytt. Efter det börjar han arbeta hos ägaren till tigern, mr Jamrach som handlar med exotiska djur. Efter flera år hos Jamrach, där han träffa sin bästa kompis Tim och blir kär i hans syster Ishbel, åker Jaf tillslut med en båt för att fånga en drake någonstans i den indonesiska övärlden. Visst låter det som värsta äventyrsromanen?
Jafs liv, så långt vi nu får följa honom, är ett enda stort pojkäventyr. Det här är egentligen inte den sorts historia jag brukar längta efter att läsa, men Helen Birch skriver så bra att jag faller till föga. En sak jag tänker på, så här efteråt, är att det egentligen inte finns någon skurk. Alla karaktärerna är allmänt hyggliga typer, men sina fel och brister naturligtvis. Det tycker jag om.
LITEN SPOILERVARNING! LITET AVSLÖJANDE OM SLUTET, INGET AVGÖRANDE, MEN ÄNDOCK, VARNING!
Självklart fundera jag extra på alla exotiska djur som förekommer i historien. Aporna, elefanterna, papegojorna, de lever verkligen ett eländigt liv i fångenskap, både hos Jamrach och framtida ägare. Djuren framställs som kuvade och avtrubbade. Likaså valjakten som Jaf deltar i till sjöss skildras utan förskönande krusiduller. Det är vidrigt hur ett så vackert djur jagas, dödas och slaktas. Och inte är det bättre med draken de skickas att hämta hem (visst måste det vara en komodovaran de har fångat?). Det är fascinerande hur Birch fångar det vilda i djuren. Läs bara den här passagen, när draken har kommit lös på skeppet och de försöker lura in den i buren igen:
"Its tongue flicked, then it opened its cavernous mouth and closed it again, got up on its hind legs and put its great clawed hands on top of the cage. It could reach me. Its arms were like thick old trees that had been growing forever. Long yellow flick of a tongue, and an immensely wrinkled throat as wide as a washboard. It looked deep into my eyes and it was not like meeting the eyes of a dog or a cat, or even a tiger. There was nothing there that I could fathom, no mercy, no malice. It was a cold soul I looked into. It would kill me, tear me with teeth. None of it would matter. I would matter no more than a green shoot that pushes throught the earth and is cropped by a passing sheep."
Passande är det därför att Jaf, när han kommit tillbaka från havet för att slå sig till ro, själv börjar sälja exotiska fåglar. Men hans affär är en enda stor voljär, där fåglarna flyger fritt i en vacker, om än konstgjord, naturlig miljö.
Är den värd att vinna Booker-priset? Ja, kanske... måste bara läsa några av konkurrenterna också!
Fler som läst:
Both Eyes Book Blog
Booksie's Blog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar