Nu har jag kommit till sjätte boken i serien (näst sista, eller the penultimate som man skulle kunna säga på ganska formell engelska). De vilda, hemlösa barnen har fått följa med till Hell, men det är en allt annat än enkel resa att hålla styr på. Barnen uppvisar inga oceaner av tacksamhet utan har alla starka viljor svåra att styra, vilket också är egenskaper som har hjälpt dem att överleva så klart. Att Ellie, Fi, Homer, Lee och Kevin trots allt tar hand om dem är ett tydligt exempel på vårt behov av att bry oss om någon annan än oss själva.
Ellie är den som är mest drivande och tar det avgörande beslutet att ta med sig barnen när de blir nödvändigt att lämna Stratton. De andra i gruppen är lite mer tveksamma. Men Ellie har redan, under en av hennes strövtåg, träffat på och till och med tröstat en av tjejerna, Casey, då hon ramlade och slog sig. Och visst är det väl så att om man någon gång tagit hand om och tröstat en annan människa, så känner man ett visst ansvar gentemot henne, hur kort mötet än varat. Och detta måste blir ännu tydligare i den situationen som Ellie befinner sig i. Det måste ändå innebära någon sorts lättnad att istället för att planera nästa flygfältsattack, få fundera över hur hon ska få med sig fem bångstyriga ungar till säkerheten i Hell.
Det blir riktigt dramatiskt flera gånger och flera gånger vill jag ifrågasätta deras ansträngningar att rädda barnen. Men samtidigt är det ju så att barn och hundvalpar kan man gå genom eld och vatten för, så visst förstår jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar