söndag 9 januari 2011

Sträckläsning - A Killing Frost
















Utläst och superspännande! Jag tror minsann att böckerna bara går fortare och fortare att läsa ut. Hittills har de legat runt behagliga 250 sidor/bok, vilket för mig innebär ungefär ett par dagar.

Den här var nog mest spännande också av de jag läst. Inte så mycket sitta i Hell och prata och deppa, utan mera ut och spränga stora krigsskepp liksom. I början av boken bestämmer de sig faktiskt för att lämna Hell för en längre tid och ta sig till Cobbler's Bay och det visar sig att de inte kommer tillbaka alls. Lite sorgligt också, Hell känns ändå som hemma och tryggheten på något vis.

Det är påtagligt hur mycket mer krigserfarenhet de har och hur tjockhudade de har blivit. Nu är det inte längre några diskussioner om hur långt de ska gå, nu gör det vad som krävs. Även om det innebär att kallblodigt döda andra människor. Samtidigt är det skönt tycker jag att det inte blir Rambo av allting. Ellie och kompani är påtagligt skakade av vad kriget gjort med dem och verkar faktiskt traumatiserade. Trots att de gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för invasionsmaktens ockupation har de inte blivit några krigsmaskiner, utan känns fortfarande mänskliga.

Hervey, ni vet dumfjanten från Hervey's Heroes i andra boken, är också tillbaka, obehagligare än någonsin. Fast man behöver ju de där karaktärerna också. De där genomvidriga som man bara älskar att hata.

5 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Jomen den här är verkligen spännande, jag tror du har rätt i att den där sprängningen verkligen är bäst - möjligen något i stil med när de spränger bron i den första boken.

Men Hervey vill man ju bara liksom... spränga!

Holly Hock sa...

Ja, hehe, precis! Synd bara att Robyn kom i vägen också. /Therese

Vixxtoria sa...

Ja. Robyn kommer man sakna myyyyycket!

Om jag inte minns fel drömmer Ellie om henne då och då. Men det kan hända att det är i de dåliga Ellie-böckerna det händer.

Böcker, böcker, böcker sa...

Oj, verkar bra!

Holly Hock sa...

Serien har varit kanonbra så här långt! Verkligen något att läsa. /Therese