fredag 10 december 2010

Kafka på stranden
















Liten spoiler-varning! Till viss del kommer jag att diskutera slutet i det här inlägget om än inte i särskilt stor detalj. Vill man absolut inte veta någonting om händelseutvecklingen bör man inte läsa detta inlägg.

Vardagen består verkligen av miljoner små sysslor som ska skötas. Många av mina bestyr har i veckan blivit lidande för jag vill bara läsa om Kafka på stranden. Murakamis roman, som påminner mig både om Odysseus och Räddaren i nöden, är spännande som värsta deckaren. I första hand beror det såklart på upplägget med två parallellhandlingar. Vartannat kapitel ägnas åt femtonårige Kafka som vaknar upp en morgon alldeles blodig men utan minne av vad som hänt och som flyr för att undkomma eller kanske uppfylla sitt öde. Och vartannat kapitel handlar om den äldre mannen Nakata som inte är särskilt smart men kan tala med katter, få makrillar att regna från himlen och vet när det är dags att vända på ingångsstenen.

Grejen med parallellhandlingar är ju att man liksom vet att de kommer att mötas, förr eller senare. Här väljer Murakami senare och jag blir jättespänd på hur det kommer bli och bygger upp skyhöga förväntningar. Och visst möts de två spåren, men inte Kafka och Nakata, iallafall inte direkt. Vilket inte gör någonting, i sann Murakami-anda spelar det ingen roll hur mycket konstigheter romanens karaktärer upplever, jag köper allt med hull och hår.

Så jag älskar Nakata, Hoshino, Oshima och fröken Saeki och mest av alla Kafka. På samma sätt var jag också omåttligt förtjust i Fågeln som vrider upp världen. Och på samma sätt innehåller både Fågeln och Kafka några av de mest fruktansvärda och grymma händelser jag någonsin läst om. Konstigt hur han får till det där egentligen, den där Murakami.

2 kommentarer:

Böcker, böcker, böcker sa...

Jag vågar inte läsa!

masugn sa...

vad kul att du skriver/skrev så mycket om murakami! kafka på stranden är helt klart min favorit bland hans böcker. den är precis lagom konstig och spännande (deckare, som du skrev) men samtidigt tillräckligt litterär för att man inte ska tröttna