Norwegian Wood

Den första bok jag väljer att plocka upp och läsa av Haruki Murakami är Norwegian Wood. Av någon anledning har jag fått för mig att den är bra att börja med som inkörsport till hans böcker. Och så är det nog.

Romanen utspelar sig i Tokyo på sextiotalet och Beatles "Norwegian Wood" fungerar som ett ledmotiv för hela historien. Ganska enkel, vacker och samtidigt lite vemodig. Toru läser vid ett universitet i Tokyo och slits mellan sina känslor för dels den introverta, känslomässigt instabila Naoko och den livfulla, utåtriktade men inte mindre olycksdrabbade Midori. Det är en historia om att ta steget över till att bli vuxen och om att tvingas försöka förstå frågor om kärleken och döden.

Det kan låta banalt, men det beror bara på min egen svårighet att göra rättvisa åt Murakamis roman. Historien kan tyckas enkel, språket är rättframt och lättillgängligt, men här finns så mycket att hämta och så mycket att uppfatta med alla sinnen. Musiken spelar en viktig roll. Vid flera olika tillfällen nämns exakt vilka låtar Toru och Naoko och Midori lyssnar på, spelar eller sjunger. Men inte bara hörseln utan även de andra sinnena får sitt i beskrivningarna av Tokyo med universitetet och studenthemmet bara för killar och, som kontrast, Naokos behandlingshem i bergen med lugnet och den vackra naturen.

Toru är en karaktär som jag har lätt för att sympatisera med. Jag förstår så väl hur han slits mellan sina starka men olika känslor för både Naoko och Midori. Jag kan tycka att han beter sig lite korkat emellanåt, men han menar alltid väl.

Tonen i boken är för mig speciell. Jag vet att Murakami ska vara ganska västerländsk, men jag tycker ändå det känns väldigt japanskt (inte bara på grund av alla självmord). Jag tror det ligger i att även om karaktärerna upplever starka känslor blir det inga yviga gester. Och på ett sätt kanske det nedtonade läget låter deras inre känslor framstå tydligare.