tisdag 20 april 2010

Norwegian Wood

Den första bok jag väljer att plocka upp och läsa av Haruki Murakami är Norwegian Wood. Av någon anledning har jag fått för mig att den är bra att börja med som inkörsport till hans böcker. Och så är det nog.

Romanen utspelar sig i Tokyo på sextiotalet och Beatles "Norwegian Wood" fungerar som ett ledmotiv för hela historien. Ganska enkel, vacker och samtidigt lite vemodig. Toru läser vid ett universitet i Tokyo och slits mellan sina känslor för dels den introverta, känslomässigt instabila Naoko och den livfulla, utåtriktade men inte mindre olycksdrabbade Midori. Det är en historia om att ta steget över till att bli vuxen och om att tvingas försöka förstå frågor om kärleken och döden.

Det kan låta banalt, men det beror bara på min egen svårighet att göra rättvisa åt Murakamis roman. Historien kan tyckas enkel, språket är rättframt och lättillgängligt, men här finns så mycket att hämta och så mycket att uppfatta med alla sinnen. Musiken spelar en viktig roll. Vid flera olika tillfällen nämns exakt vilka låtar Toru och Naoko och Midori lyssnar på, spelar eller sjunger. Men inte bara hörseln utan även de andra sinnena får sitt i beskrivningarna av Tokyo med universitetet och studenthemmet bara för killar och, som kontrast, Naokos behandlingshem i bergen med lugnet och den vackra naturen.

Toru är en karaktär som jag har lätt för att sympatisera med. Jag förstår så väl hur han slits mellan sina starka men olika känslor för både Naoko och Midori. Jag kan tycka att han beter sig lite korkat emellanåt, men han menar alltid väl.

Tonen i boken är för mig speciell. Jag vet att Murakami ska vara ganska västerländsk, men jag tycker ändå det känns väldigt japanskt (inte bara på grund av alla självmord). Jag tror det ligger i att även om karaktärerna upplever starka känslor blir det inga yviga gester. Och på ett sätt kanske det nedtonade läget låter deras inre känslor framstå tydligare.

4 kommentarer:

Calliope sa...

Norwegian Wood var den första boken jag läste av Murakami och sedan har kärleken till honom bara djupnat för varje ny titel jag tagit mig an. Han skriver så bra att man får rysningar, men böckerna är helt omöjliga att försöka återberätta. "Ja, det regnar makrill då va och sen kommer det en kille med kniv..., men den är jättebra, jag lovar".

Holly Hock sa...

Exakt! "Norwegian Wood" är ju ganska enkel att tycka om, nästan bedrägligt lätt. "Fågeln som vrider upp världen" däremot var jag tveksam till först. Det tog mig några hundra sidor innan jag kunde ta till mig historien. För mig är han mycket både/och. Både en lysande nutidsskildrare och får mig att tänka nytt. Både rolig och på största allvar. Vilken/vilka av hans böcker tycker du mest om? /Therese

Catrin sa...

Jag är så glad över att jag INTE började med Norwegian Wood. För det är den Murakami-bok som jag tycker sämst om. Har ingen som helst förståelse för hyllningskören kring just den här romanen. De andra däremot ... jag vågar inte ens börja skriva hur mycket jag tycker om dem - för så slutar jag aldrig!

JAg antar att du fortafarande har Sputnikälskling och Kafka på stranden kvar att läsa? GRATTIS! Och en av mina absoluta Murakami-favoriter är What I talk about when I talk about running - den får du inte missa.

Själv väntar jag med späning på nästa murakami i översättning!

Holly Hock sa...

Jomen, "Norwegian Wood" är ju lite annorlunda mot hans andra böcker (de jag har läst iallafall), så jag förstår att man kanske tycker annorlunda om den jämfört med annat. Jag tyckte om den. Den är ganska "vanlig" för att vara Murakami, men samtidigt finns de teman han gärna skriver om med även här och än kanske inte lika tydligt som i till exempel Fågelboken. Även om den är mer surrealistisk än "Norwegian Wood" ser jag ändå en hel del likheter mellan dem.

"Sputnikälskling" har jag ganska precis läst ut och håller på att funderar på. "Kafka på stranden" är pågående läsning. De är underbara båda två.

När jag kollade över hans böcker inför djupdyket blev jag faktiskt förvånad över hur få av hans böcker som fanns översatta till svenska. Visst är det lite konstigt?
/Therese