The Magicians

Det passar ganska bra att jag bloggar om Lev Grossmans bok nu, fast det var ett tag sedan jag läste den, eftersom den helt klart tillhör samma genre som Harry. Det är så mycket som är lika, kille som känner sig missförstådd kommer in på trollkarlsskola som han inte visst fanns. Visst låter det bekant? Men om Harrys värld är farlig och brutal så har den för mig alltid varit samtidigt vacker, rolig och otroligt mysig.

Quentins (ja, så heter han i den här boken) värld är definitivt inte mysig. Quentin är framförallt mycket äldre än Harry när han börjar sin trollkarlsutbildning. Här pratar vi mer eftergymnasial utbildning. Och det är en starkt bidragande orsakt till att den här boken är som en Harry Potter för vuxna. (Därmed inte sagt att vuxna inte kan/borde läsa H P, jag läser om hela serien själv just nu. Och jag räknar mig själv som vuxen.) Men det är en ton i boken som faktiskt inte känns särskilt magisk, snarare som någon sorts diskbänksrealism för trollkarlar. Och det är faktiskt en av bokens stora fördelar. Här får jag något mer än en historia som jag redan läst förut, under en annan författares namn.

Känslan i berättelsen om Quentin är mer en känsla av meningslöshet. Visst är det kul att kunna trolla, men vad ska man med det till? Egentligen? Ja ja, för att besegra Voldemort såklart. Kruxet är bara att i The Magicians finns ingen direkt motsvarighet till Voldemort (det finns ett monster men han är inte alls på samma nivå). Jag tycker det är precis det som gör det hela, på ett sätt, mera verkligt.

Det är svårt att prata om den här boken utan att referera till Harry Potter. Den följer helt klart i Harrys fotspår, men för in nya inslag och utvecklar en egen stil. Jag undrar hur den här boken hade tagits emot om inte Harry funnits.

Till sist vill jag att ni lägger märke till trädet på omslaget. Visst är det vackert? Jag var tvungen att fråga trädexperten på skolan vad det var för träd och han menar att det måste var någon sorts nordamerikansk ek, väldigt gammal.