Jösses, vilken fantastisk bok! Aravind Adiga, som vann Booker-priset förra året, har verkligen lyckats. The White Tiger är genialiskt skriven, relativt lågmäld och ändå provocerande. Detta är faktiskt en slags brevroman, där den indiske huvudpersonen Balram skriver brev till Kinas premiärminister inför det stundande stadsbesöket.
I Balram har Adiga skapat en huvudkaraktär och en röst som han använder sig av mycket skickligt för att visa upp olika sidor av dagens Indien. Som så ofta i riktigt bra böcker är det det som lämnas osagt som går rakt in i hjärtat på mig. Balram är en väldigt sympatisk person, lätt att tycka om, och tycks ibland nästan barnsligt dum, lättlurad och naiv (jag tror däremot att hans riktiga jag är allt annat än dum, lättlurad och naiv).
För mig var det otroligt intressant att observera mina egna känslor gentemot Balram, samtidigt som jag läste om honom. Ja, han är lätt att tycka om, och samtidigt dömer jag hans handlande väldigt hårt. Men när jag läst ut historien har jag svårt att hålla fast vid mitt fördömande utan att samtidigt vända blicken mot mig själv. Hur lever egentligen jag själv? Utifrån min livsstil, har jag verkligen rätt att sätta mig till doms över Balram? Jag erkänner gärna att det blir lite tufft - för mig...
The White Tiger säger en hel del om Indien av idag, men kanske säger den minst lika mycket om oss i väst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar