Twilight

Jag är kanske inte den första att hänga på nya trender och så där. Så det har tagit ganska lång tid för mig att faktiskt plocka upp Stephenie Meyers bok och läsa den (läsningen gick däremot fort!). Men nu är det gjort. Och jag är lika förtjust fast som många andra.

Jag älskar Twilight, på ett ganska tonårsaktigt vis. Visst ser jag också att det finns flera sidor i den boken som kanske inte håller jättehög kvalitet, men historien om Bella och Edward är ändå helt underbar.

Vad är det då som gör att jag faller så pladask för detta? Tja, det är ju väldigt romantiskt. Jag tycker inte att jag själv är särskilt romantisk så där till vardags, men långt inne i mig finns det ändå en del som iallafall blir mycket förtjust när Edward ständigt räddar Bella ur alla möjliga mankemang och deras långa och många samtal på tu man hand.

Dessutom ligger nog mycket i fula ankungen-temat. Bella, som tidigare knappt varit i närheten av någon pojkvän, får plötsligt när hon börjar på sin nya skola i Fork en hel radda ivriga beundrare med Edward i spetsen. Jag tror vi är många som, från när man var ganska liten, kan känna igen oss i att dagdrömma om att ens "riktiga" föräldrar, kungen och drottningen, en dag skulle dyka upp och rädda en ur vardagen.

En sak har jag funderat på. Bella verkar ha ett helt osannolikt dåligt balanssinne och det får man aldrig riktigt någon förklaring vad det beror på. Är det ett medfött handikapp eller har hon råkat ut får någon olycka eller sjukdom tidigare i livet? Kommer det att ges någon förklaring i någon av de andra böckerna? Är det ens viktigt att fundera på?

Hursomhelst, jag älskar det nu och hade älskat det ännu mer förbehållslöst när jag var tonåring.