Det här är nästa bok till min "svensklärar-bokcirkel" (äh, vi får komma på ett bättre namn). Jag tycker om den jättemycket men det är fortfarande ett par grejer jag funderar på.Den börjar ju ganska mys-pysigt med Mr Watts som blir barnens nye lärare och hur han får dem att upptäcka litteraturens magi med hjälp av Great Expectations. Massor med bra om läsning - och massor med bra om det här med lärare.
Konstigt att jag skriver "mys-pysigt" förresten. Samtidigt som barnen upptäcker Litteraturen så befinner de sig ju också i en sort krigssituation, brutal och obarmhärtig. Men det tycker jag är en av bokens styrkor. Att den genom att behålla en ganska "mysig" ton får brutaliteterna att träda fram klart och tydligt.
Triangeldramat mellan Mr Watts, Matilda och hennes mamma är också så mitt i prick. Deras relation avslöjar så mycket om dem själva som individer och om oss som människor. Men jag kan inte undvika att fortsätta undra, hade verkligen Mr Watts tänkt ta med Matilda därifrån, men inte hennes mamma?
För mig ringer det också varningsklockor för det här med kolonialism. Är det inte ganska typiskt att det är byns ende vite man som "ger kunskap till barnen"? De svarta människorna beskrivs kanske inte direkt nedlåtande, men visst får man klart för sig att den kunskap Mr Watts ger barnen är bättre och viktigare än den kunskap deras mammor berättar om? Nja, jag vet inte riktigt. Jag tycker människorna i byn är kärleksfullt beskrivna men samtidigt känns det lite som om kolonialistspöket ändå lurar i buskarna.
Temat att lämna någonting för att bli någonting annat, med allt vad det innebär, tycker jag iallafall jättemycket om! Det är något som de allra flesta kan relatera till vare sig man växt upp på en ö i söderhavet eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar