Det första som slår mig när jag kommer till teatern är hur slitet det ser ut. Kanske inte slitet förresten, men exakt likadant som när jag var sju år, och det är inte något bra. Jag tycker det behöver snyggas upp och renoveras lite helt enkelt. Men uppenbarligen finns det annat i kommunfinanserna som är viktigare.
Hur som helst, teatern är bra. Jag tycker det är en häftig känsla när orden får liv och antar en ny, tredimensionell form. Och jag tycker att det känns så verkligt. Ja, inte så att det som utspelar sig på scen är som scener direkt från livet. Men jag tycker ändå att Khemiri är en mästare på att skildra och tolka dagens verklighet och skådespelarna levandegör hans text mycket förtjänstfullt. Det är lite roligt, det finns gott om tillfällen att dra på munnen, men mest av allt är det lite obehagligt, åtminstone på mig känns det i magen.
Mina tankar efter pjäsen går framförallt till de ungdomar jag arbetar ihop med varje dag. Jag känner igen det här att det är den som är störst i orden som många gånger är minst på jorden. Det jag funderar över är hur jag som lärare ska kunna hjälpa dessa elever vidare. Ofta är de svåra att nå och har en attityd av guds nåde. Det är kul att arbeta med ungdomar men sannerligen inte alltid så lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar