Nu har jag till sist läst ut Le Clézios Révolutions. Konstigt att det tog så lång tid, men det var för mig en bok jag lade ifrån mig och plockade upp flera gånger. Det var den här boken Horace Engdahl rekommenderade att man skulle börja med om man ville läsa Le Clézio och jag kan liksom förstå varför. Jag upplever den som väldigt självbiografisk, även om jag är den första att varna för att läsa in för mycket i böcker av författarens personliga liv. Ändå känns det som om boken ger grunden i hans författarskap och jag inbillar mig att hans andra böcker bygger på denna på något sätt.
I boken följer man huvudpersonen Jean, från uppväxten i Nice, ut i vida världen för att sedan återkomma till Frankrike och sedan söka sina rötter på Mauritius. Jean är ganska frånvarande som person, men samtidigt skakad av kriget som pågår i Algeriet, kriget som hans far deltog i och som lämnade honom sittande i rullstol och framförallt starkt berörd av faster Catherines minnen av deras hem de tvingades lämna på Mauritius.
Historien växlar mellan flera olika tidsperspektiv. Hans förfäder som utvandrade till Ile de France (senare Mauritius) strax efter den franska revolutionen, fasterns hågkomster av livet på ön och Jeans egen histoira i 60-talets Frankrike, London och Sydamerika.
Jag tycker om hur Jean söker, uppskattar och på flera sätt bottnar som människa genom att finna sin släkts historia, sina rötter. Själv har jag inte jättemycket släkt och inga vedertagna släkthistorier. Jag undrar vad jag skulle känna om jag faktiskt fick reda på mer om vart mina förfäder kom ifrån och vilka historiska skeenden som påverkat deras liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar