söndag 25 januari 2009

Oracle Night

Den första bok jag läser någonsin av Paul Auster är Oracle Night. Och jag älskar den! Jag är fast och den enda verklighet som är värd att uppleva är bokens och de stunder jag tvingas lägga den ifrån mig blir pauser där min enda önskan är att återvända.

Bokens huvudperson, författaren Sidney Orr, köper en dag en ny blå portugisisk anteckningsbok som på ett mirakulöst sätt botar hans skrivkramp. Men den följande dryga veckan blir dramatiskt händelserik och förändrar för alltid hans syn på sig själv, sitt förhållande och den verklighet han lever i.

Oracle Night handlar egentligen om så otroligt mycket mer, åtminstone för mig omöjligt att återge utan att det blir rörigt. Mitt huvud snurrade av tankar medan jag läste och ärligt talat så snurrar det än. Men några tankar har växt sig starkare, även om jag är övertygad om att jag skulle se andra saker om jag läste om boken om ett år eller fem år.

När jag läser om Sidney och hans förhållande till Grace funderar jag jättemycket på det här med villkorslös kärlek. Kan man lova att älska sin partner villkorslöst? Vad som än händer? Eller är den sortens kärlek endast förbehållen barn och deras föräldrar? Grace ber Sidney att han bara ska fortsätta att älska henne, no matter what, och efter att han kommit fram till någon sorts sanning om deras gemensamma historia och efter den hastigt annalkande katastrofen är över, så gör han just det. Jag är inte säker på att jag hade varit lika lugn.

När jag läser Oracle Night tycks det mig också, så här i efterhand när jag går runt och tänker och funderar på boken, som om vetskapen om den stundande katastrofen finns där väldigt tidigt hos både Sidney och läsaren. Om än i det undermedvetna (?). Jag tänker att kan det kanske vara så att vi egentligen förstår så himlans mycket mer av vad vi upplever än våra "medvetna" sinnen tillåter oss att registrera. Att vi på ett undermedvetet plan läser av vår omgivning och på ett sätt "vet" vad som kommer att hända innan det faktiskt händer? Och kanske kan det då vara så att vår undermedvetna kunskap också påverkar våra val och handlingar, utan att vi vet om det?

3 kommentarer:

Hermia sa...

Jag är där nu, djupt inne i Orakelnattens alla berättarlager. Det är helt fantastisk läsning som jag inte hittat till utan att inspireras här hos dig! Nu drömmer jag samtidigt som jag läser om kommande Auster-läsning. Leviathan... mm den väntar.

Holly Hock sa...

Det ska bli jätteintressant att läsa dina tankar om Orakelnatten. Vad tror du om det här med rum? Blir inte de olika karaktärerna påfallande ofta instängda i små rum? Gärna underjordiska...och Sidney som åker tunnelbana till Brooklyn. /Therese

Hermia sa...

Mmm ska fundera på rummen.. Intressant om det är återkommande även i andra av Austers böcker.