Ghosts

Ghosts är andra delen i New York-triologin och är, tycker åtminstone jag, snäppet mer surrealistisk än City of Glass. Man blir med en gång presenterad för persongalleriet i boken: Blue, White, Black och tidigare även Brown. Och bara detta, att namnen är färger, får dem att framstå som personer utan personligheter. De påminner mig om marionett-dockor, som styrs av någon ovanför som rycker i trådarna.

Historien är en ganska rättfram variant av en deckare. Privatdetektiven Blue anlitas av White för att bevaka Black. Blue installeras i en lägenhet mittemot Blacks lägenhet där Blue varje dag kan spana på Black som sitter vid fönstret och skriver.

Men här tar det liksom slut och historien går på tomgång. Tiden går och i stort sett ingenting händer. Mer än att Blues gamla liv pulveriseras och han känner sig så väl förtrogen med Blacks liv att han börjar tvivla på sitt eget. Och vem är det egentligen som bevakar vem?

Så går det som det gjorde för Quinn, Blue blir absorberad av fallet han åtagit sig och det hotar att ta kål på honom. Man vet ju inte exakt vad som egentligen hände med Quinn, men jag uppfattar det som om han faktiskt försvinner, och inte på något bra sätt. Blue däremot lyckas bryta sig loss och gå därifrån. Inte heller här får man veta vad som händer honom, men slutet på Ghosts känns mera hoppfullt. Blue lever vidare någon annanstans.