Jag har läst min första diktsamling med Bruno K. Öijer och för mig är den ojämn. Nja, själva dikterna tycker jag präglas av ungefär samma sinnesstämning, en sorts övergivenhet/ensamhet och bakåtreflekterande vemod, tror jag. Men hans dikter landar väldigt olika hos mig. Många läser jag utan att de egentligen väcker någon sorts känsla hos mig, varken av ena eller andra sorten. Andra finner jag otroligt vackert uttryckta och tycker om, vill bara spara och läsa igen, många gånger. Tänk, vad olika det kan vara.
Här kommer en jag tycker om:
MÄRKET
en trist
händelsefattig dag
en dag för forskare som står böjda
över resterna av ett forntida skelett
och alltid letar efter sår
letar efter skallskador och knivhugg
och andra tecken
på mord strid och en våldsam död
dom letar aldrig
efter bevis på liv drömmar och kärlek
dom ser inte ränderna av gråt i kraniet
inte dom små groparna från kyssar
dom ser inte dom tydliga spåren
av tankar och själ
dom ser aldrig var skyddsandarna
ristat in sina namn
och att den här kroppen var en stege
en länk mellan himmel och jord
hela tiden missar dom det väsentliga
och ser inte märket
det fullt synliga greppet om handleden
från någon
som förde den här människan över floden
ledde henne in i trädens skugga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar