Det är en märklig bok Sara Mannheimer skrivit. Märklig men bra. Som jag förstått är det hennes debutbok vilket jag tycker är imponerande.
Kvinnan i boken har uppenbarligen tomtar på loftet, inte alla hästarna i stallet eller vad man nu vill kalla det. Texten är också lätt förvirrad, men fängslande. Jag-formen gör att det är svårt att värja sig, jag blir indragen i hennes värld, hur konstig jag än tycker att den är.
Och när jag är där, inne i hennes värld, slås jag av tanken att så olika är vi kanske inte. Jag har ju också små ritualer för mig, saker som jag vill göra på ett visst sätt, inte för att det blir bättre då, utan bara för att. Likadant med den här längtan att känna sig levande. Visst, hon blir extrem, men skrapar man lite på ytan så är det nog många av oss som har åtminstone lite halvknasiga drag. Jag erkänner mig skyldig med en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar