söndag 9 november 2008

Läsning i skolan

Jag tänker och funderar på Steven Ekholms föreläsning. Han talade om elevers läsning och kanske framförallt om hur man får de där skeptiska eleverna att faktiskt läsa mer. Det lika enkla som geniala receptet var att helt enkelt låta dem läsa det som de vill läsa. Enligt Steven innebär det ofta att de väljer genrelitteratur, dvs fantasy, skräck, chick-lit, sci-fi, boats osv.

Jag är helt med på tåget. Så gott som all läsning är bra, helt klart mycket bättre än ingen läsning alls. Ändå kan jag inte låta bli att känna hur någon sorts stress börjar klättra uppåt i halsen. För min del handlar det helt enkelt om det här:

Elevens skall
-ha tillägnat sig och ha kunskap om centrala svenska, nordiska och internationella verk och ha stiftat bekantskap med författarskap från olika tider och epoker.
(utdrag ur målen för svenska B)

Det är denna formulering som många lärare tolkar som litteraturhistoria. För hur ska man uppnå detta mål om eleven tillbringar hela sin gymnasietid läsandes skräck? Ja, för egen del blir jag naturligtvis helnöjd om en elev tillbringa hela sin gymnasietid läsandes. Men ändå... Är det en framkomlig väg att bara läsa centrala svenska, nordiska och internationella verk i utdrag? Finns det då inte en risk att det blir snuttifierat? Ska man helt enkelt strunta i vad kursplanen säger och bara vara nöjd med att de faktiskt läser? Vad tycker ni?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Min idé (som jag föreläser om,
bl a på studiedagar som anordnas av Natur och Kultur) handlar om "kumulativ läsning" i grundskolan.
Den innebär att eleven fr o med förskolan t o m åk 9 kumulativt bygger på sin kunskap om litteratur.
Istället för s k "fri läsning" så läser olika årskurser olika genrer, men alla inom en åk läser samma genre. (deckare, fantasy, reality o s v)
Skolan bör på studiedagar göra planering så att skolbibliotekarien verkligen kan
vara delaktig i arbetet och kan plocka ihop massor av böcker med olika svårighetsgrad inom smma genre.
Det kan vara lämpligt att t ex i åk 4 eller 5 arbeta i minst en månad med "deckare" och i åk 6 eller 7 med "fantasy". Varje sådan här grundlig temaläsning ska ha en introduktion så att alla "förstår" vad det är för slags böcker de läser. Så klart ska det också finnas samtal m m efter läsningen.
För den elev som i djupet har fattat vad en "fantasy" är - för att ta ett ex - är mycket lättare att förstå vad epoken "romantiken" innebär.
Min erfarenhet av denna pedagogik är att många tonåringar (särskilt pojkar) blir mer motiverade att läsa skönlitteratur när det går upp för dem att bokläsning inte bara är "underhållning" (vilket de ofta tycker att de får bättre via film)eller "lästräning" - utan att de får KUNSKAP. Rent av blir bildade.
Får KOLL!
Jag berättar gärna mer en annan gång.
Lena Kjersén Edman

Bambie sa...

Från egen erfarenhet så gav vår lärare många olika alternativ från olika författare genre osv. Tyvärr så var det dock styrt vilken typ av litteratur vi skulle läsa, men vi kompromissa och fick varannan valfri bok och varannan halv styrd (författare/ genre/ tids epok) av henne där hon hade en hel hög exempel.
Sen finns det ju vissa galningar på jobbet som läser (självmant) tyngre än tyngst litteratur somska vara tysta ;)

Holly Hock sa...

Själv brukar jag ha olika varianter, ibland är det helt fritt att välja vad man vill och ibland styr jag. Jag tycker det finns en poäng i att ibland faktiskt ha läst samma bok för att kunna diskutera ett gemensamt innehåll. Men det är klart, genre-litteratur kanske går ganska bra att diskutera och jämföra även om man läst olika böcker?

Och så är det ju helt klart att de gånger jag "bestämt" vad som ska läsas är det alltid ett par stycken som inte är nöjda. Å andra sidan tycker jag inte att huvudsaken alltid är att alla ska tycka boken är så himla bra. Jag tycker det är nog så bra att en bok berör och skapar känslor, vare sig man blir arg, ledsen, irriterad, upprymd osv.

Det skulle vara jättekul att få lyssna på din förläsning, Lena! Jag fortsätter funderar och kommer att prova andra metoder.

AT sa...

Roligt att du gillade ungkhemirianerna. Jag sitter och tänker på ditt inlägg där du skriver att "Så gott som all läsning är bra".
Jag börjar fundera över vilka frågor borde vi ställa om läsning och elever?

En typ av frågor handlar om "hur ska vi få elever att läsa det som kursplanerna säger" Sådana frågor hamnar ofta i diskussioner om vilka metoder är lämpliga för att "locka" elever till läsning av klassiker.

En annan typ av frågor handlar om "varför ska de läsa, och för vem?" Ett svar på sådana frågor kan vara att de ska läsa om det ger eftersträvansvärda konsekvenser, läsning har inget egenvärde, läsandet "i sig" är inte det som vi bör eftersträva utan snarare de öppningar och möjligheter som konsekvenserna av läsandet kan ge. Därför bör vi inte eftersträva "läsande" generellt oberoende av vad de läser. Vi bör snarare sträva efter lärande som öppnar för möjligheter till förändringar.

En position där vi uppmanar läsande för läsandets skull är riskabelt. Då uppmanar vi en typ av kulturyttring på grund av dess form snarare än innehåll och mening, på bekostnad av andra kulturformer. Då handlar det inte om lärande som öppnar för möjligheter för eleverna att bli något de inte var innan, utan om att "överföra" "det rätta" kulturella kapitalet till eleverna.

Holly Hock sa...

Som lärare diskuterar man naturligt "hur ska vi få elever att läsa det som kursplanerna säger" och i den diskussionen är "läsa vad de vill"-metoden en variant. För mig bygger den metoden på egentligen två antaganden:
1) Litteratur som öppnar upp för personlig utveckling kräver oftast mer av sina läsare.
2) Är man ovan läsare kan man behöva komma igång att läsa vadsomhelst först för att bli mer van och för att sedan förhoppningsvis komma in på mer givande litteratur.

Jag har, enligt antagande 2, tidigare trott att man hela tiden utvecklas som läsare om än i olika takt. Men jag vet inte jag, många verkar helt enkelt stanna på en viss nivå och kommer inte längre utan spjärnar emot med näbbar och klor om man utmanar deras läsning.

Sen är det ytterligare en diskussion vilken litteratur kursplanen påbjuder. Vi har ju ingen officiell lista i Sverige som ska betas av och kursmålen lämnar utrymme för ganska vida tolkningar. Det finns själklart en inofficiell lista där vissa namn är svåra att gå förbi.

För mig handlar "läs vad du vill" också om att stärka elevers självkänsla. Genom att ta deras egen läsning på allvar signalerar man också att man tar dem på allvar och att de duger som de är. Nog så viktigt.

Utifrån kursplanen, igen, är läsning och läsförståelse i sig ett mål och då "duger" nästan all läsning iallafall på de mer basala nivåerna.

"varför ska de läsa, och för vem?" är superintressanta frågor och jag håller med At om att läsning är en underbar möjlighet att utvecklas som individ. Men jag känner mig ibland som Robin Williams i "Döda poeters sällskap". Enligt målen för undervisningen är det ändå ett visst kunskapsinnehåll och vissa värderingar som ska föras vidare. Kanske är det jag som är låst i mina tankar och inte ser möjligheterna här... jag ändrar mig gärna!

aneeha sa...

En kommentar från en naturvetare framförallt till at's sista stycke. Själv ser jag inte läsning i första hand som en kulturyttring utan som en färdighet. Ju mer man läser, desto större ordförråd får man, desto fler perspektiv på verkligheten möter man, och man blir mer kompetent att hantera den verklighet vi lever i och själv styra sitt liv i den riktning man vill. Alltså vill jag vidga begreppet. Det är inte bara bra att de läser böcker för läsandets skull. Allt de läser är bra för läsandets skull.

Detta inlägg har dock mycket lite att göra med hur man ska hantera kursplanen för Svenska B ;-)