Höst

Hösten är återigen över oss och vackra, soliga dagar blandas med ruskiga, mulna. I går kväll var jag som vanligt ute för att hämta in mina hästar från hagen. Mina hästar har väl tilltagna hagar så det är inte ovanligt att man får promenera en bit för att hämta dem. Det var mörkt, vinden ven och molnen for fort fram över himlen. De ömsom skymde, ömsom släppte fram fullmånens sken. Hagen var ena sekunden en mörkt töcken, för att i nästa sekund ligga blottad i det klara månskenet. När jag gick där förstod jag varför jag inte läser skräckromaner.

Inte för att det inte finns bra skräckromaner eller för att jag inte skulle gilla den genren. Jag har helt enkelt för livlig fantasi. För massor av år sedan läste jag skräck lite då och då, alltid med samma resultat. Jag blev extremt mörkrädd och vågade knappt gå ut ensam på kvällarna. Särdeles opraktiskt.

Det talas mycket om att man ska utmana sig själv och våga gå utanför sina ramar. Den senast tiden har jag funderat på om det inte vore dags att ge skräckromanen en ny chans i min bokhylla. Och kanske blir det så, någon gång nästa sommar i vår hängmatta klockan elva på förmiddagen.