Underground

Murakami har ju även skrivit en del icke-fiktiva verk och Underground är en av dessa. Boken består av massor av intervjuer med människor som blev offer i gasattacken i Tokyos tunnelbana, 1995. Ansvariga för attacken var en religiös kult kallad Aum Shinrikyo. Boken består av två delar. Första delen innehåller intervjuer med offren och en avslutande reflektion av Murakami. Andra delen består av intervjuer med åtta personer som är eller varit medlemmar i Aum Shinrikyo och även här ett efterord av Murakami.

Genom att läsa den här boken får jag en bättre uppfattning om vad som verkligen hände där nere i Tokyos tunnelbana. Visst kommer jag ihåg när det hände, men det blir alltid mer levande när man får vittnesskildringar från personer som var där. Naturligtvis dyker frågor upp som hur kunde det hända? och varför gjorde de det? Men det är egentligen två andra iakttagelser som jag funderar mer över.

För det första är det japanernas reaktion där nere under jorden. Det verkar ha gått så lugnt till. Deras ögon börjar rinna, de hostar och börjar se dåligt, några trillar ihop och blir medvetslösa. Men ingen panik. Många verkar inte förstå att någonting är fel, utan tror mest att de är lite trötta. Fastän många har problem att orientera sig även när de kommit upp i friska luften, människor faller ihop runt omkring dem och de själva mer eller mindre kravlar sig fram, är det anmärkningsvärt hur i stort sett alla fortsätter och tar sig till sina jobb. Många söker läkarvård först flera timmar senare, en del till och med nästa dag. Den här pliktkänslan måste väl ändå vara väldigt japansk? Jag har svårt att tro att det skulle gå riktigt lika lugnt till om detta hänt i en västeuropeisk storstad. Visst hade det blivit lite mera väsen? Och inte hade väl folk gått till jobbet fastän de knappt kunde se?

Min andra reflektion gäller just hur Murakami tar sig an de här intervjuerna. Han börjar varje redogörelse med att kort beskriva den person han frågat ut och det märks att han lägger stor vikt vid att förstå varje människas personlighet och inre karaktärsdrag. Här tycker jag mig se en likhet med hans skönlitterära verk. Även där är han oerhört intresserad av karaktärernas inre liv och detta får stora konsekvenser även för den yttre handlingen.

Det är också oerhört intressant att läsa Murakamis egna reflektioner kring varför det hände och vilken funktion en religiös kult som Aum Shinrikyo fyller i vårt moderna samhälle. De fem som distribuerade och spred gasen i tunnelbanan är alla högutbildade och framgångsrika men lyckas ändå rättfärdiga sina handlingar enligt kultens sätt att tänka. Enligt Murakami borde vi säga till dem: "Reality is created out of confusion and contradiction, and if you exclude those elements, you're no longer talking about reality. You might think that - by following language and logic that appears consistent - you're able to exclude that aspect of reality, but it will always be lying in wait for you, ready to take its revenge."

Fågeln som vrider upp världen

Sedan några år tillbaka tränar jag regelbundet qi gong. Qi gongen har bland annat lärt mig att uthärda statisk träning bättre genom att helt enkelt flytta fokus bort från trötta muskler till t ex andning. På samma sätt verkar också personerna i Murakamis Fågeln som vrider upp världen flyktigt notera vad som händer dem utan att låta det göra några större intryck.

Fågelboken är en märklig roman. Grundhistorien är nog så enkel. Okada blir lämnad först av katten och sedan av sin fru och sedan väntar han och gör vad han kan för att hans fru ska komma tillbaka. Enkelt va?

Men det enkla är inte riktigt så enkelt. Han mottar anonyma sexsamtal, tillbringar massor av tid funderandes i en torrlagd brunn, träffar Malta Kano, som alltid bär en röd galonhatt, och hennes syster Kreta Kano och ärver en tom Cutty Sark-kartong. Här förekommer också våldsamma krigsminnen med några av de mest hemska tortyrscenerna jag någonsin läst. Ja, Fågelboken är innehållsrik och omfångsrik. Under några dagars läsning fascineras jag över allt det konstiga. Det kan inte vara så lätt att skriva en både så lång och konstig bok.

Till viss del tycker jag Fågelboken påminner om Flann O'Briens The Third Policeman. O'Briens bok upplever jag som ännu mer humoristisk, men visst måste man läsa även Murakamis bok med glimten i ögat? Det som gör det hela ännu mer spännande är att det samtidigt är på blodigt allvar. För jag tänker att det är med den här dubbla känslan som jag vill läsa Murakami. På blodigt allvar och med skrattet nära till hands.

Haruki Murakami

Som alltid kan man läsa om Murakami här.
Det finns också en mycket innehållsrik hemsida.

Norwegian Wood

Norwegian Wood

Den första bok jag väljer att plocka upp och läsa av Haruki Murakami är Norwegian Wood. Av någon anledning har jag fått för mig att den är bra att börja med som inkörsport till hans böcker. Och så är det nog.

Romanen utspelar sig i Tokyo på sextiotalet och Beatles "Norwegian Wood" fungerar som ett ledmotiv för hela historien. Ganska enkel, vacker och samtidigt lite vemodig. Toru läser vid ett universitet i Tokyo och slits mellan sina känslor för dels den introverta, känslomässigt instabila Naoko och den livfulla, utåtriktade men inte mindre olycksdrabbade Midori. Det är en historia om att ta steget över till att bli vuxen och om att tvingas försöka förstå frågor om kärleken och döden.

Det kan låta banalt, men det beror bara på min egen svårighet att göra rättvisa åt Murakamis roman. Historien kan tyckas enkel, språket är rättframt och lättillgängligt, men här finns så mycket att hämta och så mycket att uppfatta med alla sinnen. Musiken spelar en viktig roll. Vid flera olika tillfällen nämns exakt vilka låtar Toru och Naoko och Midori lyssnar på, spelar eller sjunger. Men inte bara hörseln utan även de andra sinnena får sitt i beskrivningarna av Tokyo med universitetet och studenthemmet bara för killar och, som kontrast, Naokos behandlingshem i bergen med lugnet och den vackra naturen.

Toru är en karaktär som jag har lätt för att sympatisera med. Jag förstår så väl hur han slits mellan sina starka men olika känslor för både Naoko och Midori. Jag kan tycka att han beter sig lite korkat emellanåt, men han menar alltid väl.

Tonen i boken är för mig speciell. Jag vet att Murakami ska vara ganska västerländsk, men jag tycker ändå det känns väldigt japanskt (inte bara på grund av alla självmord). Jag tror det ligger i att även om karaktärerna upplever starka känslor blir det inga yviga gester. Och på ett sätt kanske det nedtonade läget låter deras inre känslor framstå tydligare.

Nu börjar det!

Vart jag mig i världen vänder

Bokhylla i London

Nya författare

Det är alltid spännande med nya författare och här har Orange Award for New Writers tillkännagivit sin korta lista. På hemsidan kan man lyssna till jurymedlemmarna berätta om böckerna.

4.50 from Paddington

För tillfället är jag som uppslukad av Haruki Murakamis böcker, men, jag har också läst ut min tredje Agatha Christie-deckare med miss Marple. I 4.50 from Paddington har det gått så långt att miss Marple till och med måste leta reda på liket själv för att hitta ett mord att utreda. Nja, helt själv kanske var att ta i, hon har hjälp av den mycket rådiga Lucy Eyelesbarrow som arbetar som hembiträde.

Bland ingredienserna i den här typiska deckaren finns också ett stort gammalt hus, en familj med familjehemligheter och en doktor som gör hembesök. Precis så som jag tycker om dem. Och som vanligt är miss Marple liksom bara med i utkanten av historien och ställer de där lite konstiga frågorna som hjälper polisen och inte minst hembiträdet att förstå hur allt hänger ihop. Ibland får jag till och med känslan att miss Marple nästan redan från början vet hur det mesta har gått till och sen sitter och ruvar lite förnöjt på sina kunskaper.

Det här är som sagt sista boken i min vintriga, och blygsamma, Christie-festival. Kul var det och kanske att det får bli ett årligt återkommande evenemang.

Anglomania

Sedan jag kommit hem från London går jag mest som i en dvala. Jag vill vara kvar där, gå i Hyde Park och åka tunnelbana, dricka te och gå på British Museum. Så jag gör mitt bästa och njuter av Harry Potter och Drottningen vänder blad, läser Wolf Hall och hänger på John Sandoes hemsida.


Alternativt vill jag vara i Umeå på Littfest!

Daunts books

Sista stoppet på min turné gick så till Daunt Books i Marylebone. För att ta mig hit tog jag tunnelbanan till Baker Street och följde denna söderut. Jag svängde vänster in på Paddington Street (mysigt namn eller hur?) och följde denna ända fram till Marylebone High Street. Här svängde jag höger och nästan precis runt hörnet låg Daunt Books.

Butiken har en edwardiansk, mycket vacker interiör med trappor, balkongräcken och färgade fönster. Det såg inte särskilt stort ut utifrån gatan sett, men väl inne var den förvånansvärt många och luftiga rum med högt i tak. Den charmiga miljön ger den här butiken mycket stämning och det var mycket folk inne. Inte så konstigt kanske, Marylebone High Street visade sig ju vara en särdeles trevlig shoppinggata med många små butiker. Jag har aldrig varit här förut, men det är en välkommen kontrast till Oxford Street, så jag lär återkomma.

Daunt Books har också en stor avdelning för reselitteratur, såväl kartor, guideböcker, reseskildringar som skönlitteratur från hela världen. Bra tycker jag att de även har med skönlitteratur i den här avdelningen så att man verkligen kan läsa in sig inför en resa.

Inköpt hos Lutyens & Rubinstein

... lägg märke till det fina bokmärket!

Lutyens & Rubinstein - Notting Hill

Skärtorsdagens förmiddag tog jag tunnelbanan till Notting Hill Gate. Väl där svängde jag upp på Pembridge Road norrut för att nästan genast svänga vänster och fortsätta uppför Kensington Park Road, som löper parallellt med den mer kända Portobello Road. Just den här dagen sken faktiskt solen och det är verkligen vackra kvarter att vandra i. Och tur är väl det, för det var en liten bit att gå. Det känns ju alltid längre första gången man försöker leta sig fram någonstans och här var det så pass långt att jag till och med var nära att ge upp och vända i tron att jag gått fel.

Jag är glad att jag fortsatte, för Lutyens & Rubinstein är också en helt underbar bokhandel. Jag tror inte den har hållt öppet särskilt länge, något år eller så kanske. Men den är definitivt ett måste för bokälskaren i London. Precis som kvarteren den ligger i var bokhandeln snyggt designad med stilrena svarta bokhyllor och espressomaskin i rostfritt i källaren. Den här stilen kan i värsta fall bli ganska kall och opersonlig tycker jag, men här hade de samtidigt lyckats skapa den där mysiga känslan jag menar är så otroligt viktig. Inbjudande skyltat var det också och trevlig personal. Trots att den inte är jättestor är det här också en bokhandel att strosa runt i och botanisera.

Inköpt hos John Sandoe...

...och ett bokmärke!

John Sandoe - Chelsea

För att komma till nästa bokhandel, John Sandoe, tog jag tunnelbanan till Sloane Square. Sen följde jag King's Road söder ut för att svänga upp andra gatan till höger, Blacklands Terrace. Den ligger verkligen inte utmed de vanliga shoppingstråken, men oj, vad det var värt det att leta sig hit.

Här pratar vi bokhandel, en riktig bokhandel, av absolut högsta klass. (Det är jag inte den enda som tycker.) Den är ganska liten med små rum proppfulla av bokhyllor och böcker överallt. En (väldigt) smal trappa leder ner till källaren med barnböcker och upp på övervåningen. Som sagt, bokhandeln är inte stor, ändå inbjuder den till att strosa runt i, länge. Det var verkligen böcker överallt, till och med trappstegen fick även fungera som bokhylla. Jag är absolut inte säker, men det fanns nog något sorts system för hur böckerna var placerade, men inget jag lyckades lista ut. Det gör hursomhelst ingenting. Det här är en plats jag vill vara länge och leta bland böckerna. Väldigt trevlig personal också.

Här finns inget fik, men det behövs inte heller. Den här bokhandeln är sig själv nog.

Den här extremt mysiga bokhandeln får man helt enkelt inte missa om man har vägarna förbi London. Deras hemsida är också bra. Missa inte heller deras boklistor som de sammanställer varje kvartal. De ser inte mycket ut för världen, men här kan man göra riktiga fynd.

Ocensurerat - mitt nattduksbord

I den här artikeln i the Guardians nätupplaga skriver Darragh McManus om hur diverse offentliga personer på frågan vad de läser just nu alltid verkar läsa någonting smart, svårt eller senaste nya. Är det verkligen detta folk läser? Eller vad ligger egentligen på deras nattduksbord?

På detta tema tänkte jag därför bjuda er på ett kort på mitt nattduksbord som det ser ut precis i dag, påskdagen den 4 april 2010. Jag lovar att inga böcker har lagts till eller tagits bort (jösses, det är inte ens dammat!).

Här är hela listan:

The Complete Training of Horse and Rider In the Principles of Classical Horsemanship av Alois Podhajsky
Underground av Haruki Murakami
April, april Sigge av Lin Hallberg & Margareta Nordqvist
Once Upon a Time in the North av Philip Pullman
The White Tiger av Aravind Adiga
Världens hästraser av Nicola Jane Swinney
Akademisk ridkonst av Bent Branderup
Care and Management of the Older Horse av Heather Scott Parsons
Wolf Hall av Hillary Mantel
Norwegian Wood av Haruki Murakami
Blind Willow, Sleeping Woman av Haruki Murakami
One Day av David Nicholls
So Bright and Delicate av John Keats
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami
The Canterbury Tales av Geoffrey Chaucer
4.50 from Paddington av Agatha Christie
+ diverse anteckningsböcker


Någon mer som vill bjuda på en bild?

London Review Bookshop

Nästa stopp på min tur runt London tar mig till Bloomsbury och the London Review Bookshop. För att komma hit är det också enklast att utgå från Tottenham Court Road och sedan följa New Oxford Street österut. Jag svänger sedan snett upp åt vänster på Bloomsbury Way för att efter något kvarter svänga vänster igen på sidogatan Bury Place.

Bokhandeln är verkligen jättefin, lite mindre, i två plan, men nästan lite för fin, om ni förstår vad jag menar. Jag var inte helt ensam i affären, ändå kändes det lite som ett bibliotek där det är väldigt viktigt att vara tyst.

Här fanns också ett fik i ett rum bredvid som såg jättemysigt ut. Jag tänker mig att det är ett perfekt ställe att gå till efter ett besök på British Museum (som ligger precis bredvid). Tänk att strosa där i några timmar för att sedan fika på bokhandel och köpa med en ny bok hem. I min kalender är det en lycklig dag vilken vecka på året som helst!

Foyles på Charing Cross Road

Jag hade lite problem att hitta hit faktiskt. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att den låg vid Charing Cross, så där sprang jag runt flera varv och letade och letade. När jag sent om sider kollade upp ordentligt var den låg, såg jag att jag skulle åkt till Tottenham Court Road istället och därifrån gå utmed Charing Cross Road. Tänk, då var det inte alls svårt att hitta.

Foyles är också en stor bokhandel med flera våningar, om än inte lika stor som Waterstone's vid Piccadilly Circus. De menar också att de är Europas största bokhandel, inte areamässigt, men med 200,000 böcker i butiken. Trots sin storlek tycker jag Foyles är mysigare. Det är kanske inte särskilt personligt skyltat här heller, men det faktum att det både sitter och står folk och läser lite överallt i hela affären höjer ändå känslan.

Här fanns också ett café, jag provade inte själv, men det såg bra ut. Inte alls storslaget och lyxigt på något sätt, men mysigt. Folk satt och fikade, pratade, läste och skrev på sina laptops. Jag hade gärna slagit mig ner själv, men det får bli nästa gång.

Glad påsk!

Den sista miss Marple-deckaren i Christie-festivalen får bli min påskekrim.

Waterstone's vid Piccadilly Circus

Det här var den första och största bokhandeln på min mini-turné. Sex våningar med ca 150,000 olika titlar gör den till Europas största bokhandel. Men är störst också bäst?

Allting är väldigt välorganiserat och trots storleken är det enkelt att hitta. Däremot gäller det att läsa ordentligt på skyltarna, för alla våningarna ser vid första anblicken ganska lika ut vare sig de tillhandahåller skönlitterära böcker eller facklitteratur.

Ett stort plus dock för restaurangen och skybaren på översta våningen. Snygg miljö, utsikt över Themsen och the London Eye och jättegott fika. Definitivt ett lämpligt ställe för att diskutera böcker.

Jag skulle inte gråta om den här bokhandeln fanns någonstans i Sverige i närheten av mitt hem. Men, storleken och dess anonyma inredning och presentation av böckerna gör att den ändå känns ganska opersonlig och omysig.

Hemma från London

Jag och mitt bokklubbsgäng har precis kommit hem från några underbara dagar i London. Det regnade en del, men London är alltid London. Jag genomförde hela min planerade bokhandelsturné och tänker presentera de olika handlarna en om dagen den närmsta veckan.

Självklart var vi också på musikal och såg Wicked (som bygger på Gregory Maguires bok Wicked - The Life and Times of the Wicked Witch of the West som i sin tur är någon sorts fristående sidospår till L. Frank Baums klassiker The Wonderful Wizard of Oz). Rekommenderas!