Bokhandelsdöden

Jag gick igår till bokhandel i den lilla staden där jag arbetar för att beställa några böcker. Det är en liten bokhandel, så chansen att de skulle ha böckerna hemma var obefintlig. Men tog hem gjorde de däremot gärna, inga problem, de skulle bara kolla att de verkligen kunde ta hem just de böckerna jag var ute efter.

Trots deras hjälpsamhet var det hela en deprimerande upplevelse. Alla böckerna stod i hyllorna med framsidan utåt och det gapade tomma hål mellan varenda bok.

Jag har tänkt en del på det här på sista tiden. När jag var i Stockholm senast sprang jag runt i jag vet inte hur många bokhandlar. Allt från Akademibokhandlar och Hedengrens till English Bookshop och den där lilla, fina som ligger ganska precis bredvid, Hanssons? Ingenstans hade de någon av de böcker som stod med på min inköpslista.

Jag kan förstå att man inte kan förvänta sig att de har alla titlar hemma. Men jag skulle ändå gärna vilja kunna gå in i en riktig bokhandel i Skövde, beställa mina böcker, diskutera och få tips av kunnig personal och även träffa andra bokintresserade människor.

Är det bakåtsträvande och omodernt att fortfarande önska sig en bokhandel? Tillhör de en föråldrad tid? Borde jag helt enkelt bara gråta en skvätt och sedan beställa mina böcker via nätet som alla andra?

Ingen panik! Alla på en gång!

Tänk hur saker har en tendens att hopa sig! Mitt under senaste djupdyket - vad tror ni händer då? Jo, fredagen den 16 oktober, närmare bestämt, börjar det snöa. Det låg knappt kvar över dagen, men stora, vita, fina flingor var det. Och det innebär ju att det är vinterns första dag. Och vinterns första dag skulle jag ju hänga på Paperback Lovers Christie-festival. Inte nog med det, bara några dagar efter, vad dimper ner i brevlådan, om inte Paul Austers nya Invisible.

Så många böcker att läsa, alla på en gång!

Djupdyket är över nu iallafall. Jeanette Wintersons nästa bok får vänta åtminstone ett par veckor. Invisible är också utläst, mer om den en annan dag. Därför har det blivit dags att sätta fart på Christie-festivalen här i skogarna utanför Skövde. Det gör jag nu.

The Sorrows of an American

Det här är den senast utgivna av Siri Hustvedt och den andra av hennes böcker som jag läst. I somras läste jag också hennes debutbok, The Blindfold. Så första och sista så att säga.

Hon har verkligen utvecklats som författare. Det där annorlunda, lite konstiga, är kvar, men historien känns mycket mer verklig och trovärdig. Historien berättar om Erik Davidsen, psykolog, som tillsammans med sin syster Inga håller på att ta reda på papper och saker efter deras just avlidne pappa. Dessutom upptäcker Inga dolda sidor hos sin avlidne make och Erik utvecklar en förälskelse till sin nya hyresgäst, som har en konstig före detta pojkvän.

Identitet är, som ni förstår, ett återkommande tema. Hur väl kan man egentligen känna någon? Och hur påverkas bilden av mitt eget liv om jag helt plötsligt tvingas ändra bilden av en som står/stod mig nära? Och det här med foton. Kan vi i spontant tagna foton upptäcka sidor hos oss själva som annars är dolda för oss? Det är en jätteintressant tanke och egentligen skulle jag vilja prova. Men ärligt talat vet jag inte om jag vågar. Vågar jag se ett kort på mig själv taget när jag är riktigt ledsen? Eller riktigt arg?

Nästa hög

Slut

Här tar det slut. Djupdyket är över för den här gången. Som tur är finns det en hög böcker kvar att läsa av Jeanette Winterson, och hon borde inte skrivit av sig alla sina böcker än. Efter kvällen på Kulturhuset är jag riktigt sugen på The Stone Gods, men också The Battle of the Sun, en ungdomsbok. Vi får se.

From Doon with Death

I i stort sett varje bok som jag läst av Jeanette Winterson tackar hon alltid Ruth Rendell (bland andra). Jag har faktiskt aldrig läst någonting av denna deckarförfattarinna, så varför inte pröva?

From Doon with Death är den första i Rendells serie om kommissarie Wexford och gavs ut första gången 1964. Och den är bra. Det gör ingenting alls att den har ganska många år på nacken, det håller än. Den är rolig då flera av de misstänkta är rätt så bitiga och visar upp inte så lite attityd gentemot polisen.

Vad gäller polisen är det lite märkligt att Wexford, som serien är uppkallad efter, känns anonym, stel och lite tråkig. Istället är det hans side-kick, Burden, som känns levande och någon värd att lära känna. Det är möjligt att detta förändras i de följande böckerna. Hittills har det ju blivit 21 stycken.

Winterson i Stockholm

Att lyssna på Jeanette Winterson var en lika stor upplevelse som att läsa Jeanette Winterson. Hon pratar och förklarar, engagerat och med brutal humor. Hon börjar med att läsa inledningen till The Stone Gods och visar att hon är en sagoberättare i ordets alla bemärkelser. Samtalet mellan henne och Roger Wilson rör sig mest runt denna hennes senaste bok utgiven på svenska, men emellanåt drar diskussionen iväg på sidospår in i hennes andra romaner.

Hon pratar mycket om hur viktigt det är att läsa skönlitteratur, hur det komplexa i läsningen hjälper oss att även förstå, eller åtminstone förhålla oss till vår komplexa omvärld. Hon menar också och tycker sig se tecken på att läsningen tappar mark och att läsning inom en ganska snar framtid endast kommer att vara en angelägenhet för en smal kulturelit. Hu, hemska tanke! (Men visst är det träffande med tanke på den senaste tidens debatter?)

Winterson berättar också om hur hennes kreativa process ser ut. För henne börjar det alltid med en visuell bild. Till exempel för The Stone Gods hade hon bilden av jorden tagit utifrån rymden. Sen, berättar hon, kommer det oftast till henne en mening, eller två. Detta är ingenting hon själv medvetet går och tänker ut, utan de kommer på något sätt från hennes undermedvetna. När hon sedan skriver går hon helt upp i arbetet och isolerar sig delvis från andra delar av hennes vardagliga liv. Hon berättar att hon har en stuga en bit ifrån sitt hem, dit hon går för att skriva ostört. Hon beskriver också att man för att kunna skriva behöver "heat yourself up to storytemperature".

Hon berättar en ganska dråplig historia om hur någon anställd på Penguin hade råkat glömma kvar hennes ännu icke publicerade manuskript till The Stone Gods på tunnelbanan. Som tur var hade den som hittade manuskriptet läst det, känt igen Jeanette Wintersons stil, och kontaktat Penguin. När hon sent om sider och på omvägar fick höra talas om vad som hänt, kallade hon tillbaka manuskriptet och skrev in historien i romanen.

En annan historia från sitt eget liv handlar om när hon som 16-åring tvingas lämna sitt hem på grund av att hon hade ett förhållande med en annan tjej. Hennes mamma frågade henne varför hon var tvungen att vara med tjejen och Jeanette svarar att "it makes me happy". Hon ställs då inför ultimatum att antingen sluta träffa tjejen eller lämna hemmet. Så Jeanette bestämmer sig och går ut genom dörren. Men hennes mamma kommer efter och frågar uppfodrande: "Why do you want to be happy? When you could be normal?"

Kommenterat eller vi är många som tycker om Winterson

Älskar. Den. Här. Boken!
Aidaho apropå Lighthousekeeping


Det här är en av mina favoriter bland hennes böcker. Den är helt fantastisk! Winterson är nog min favoritförfattare alla kategorier.
Anna apropå Written on the Body



jag bara älskar hennes poetiska språk och drastiska humor! Önskar dig fantastiska lässtunder. Skrivet på kroppen, Passionen och det finns annan frukt än apelsiner är mina favoriter. Och Konst & lögner.
Anonym



Winterson är fantastisk. Har man väl läst en vill man genast läsa resten också. Tyckte mycket om hennes senaste – the Stone Gods.
Maggan


Du "måste" ta med Fyrväktaren!En saga om hur man överlever genom att berätta, om Pew (uttalat på eng blir det som en utandning!) som alltid funnits! Om Silver. - och med en massa verkliga händelser fascinerande invävda i Wintersons fiktion - och så lite kärlek!
Jan B

Winterson är fin. :)
Maria

Ikväll

Jeanette Winterson på Internationell författarscen, Kulturhuset. Klockan 19.00.

The PowerBook och Verde's

Precis som Ali i The PowerBook har Winterson en affär i Spitalfields, London som heter Verde. Alis säljer historier och Wintersons mat. Det ser väldigt mysigt ut.

Lighthousekeeping

Från den första stavelsen älskade jag den här boken. Jag älskar huset med de fastspikade stolarna och hängmattorna istället för sängar. Jag älskar Silver som inte har någon pappa men en hund med olika långa ben. Och jag älskar Pew och hans fyr och de historier han och Silver berättar för varandra.

Historien utspelar sig i Salts någonstans utmed Skottlands atlantkust. Jag tänker mig miljön som karg och brutal, med stormar, höga vågor, branta klippor och fyren som blinkar i mörkret.

Mörkret blir också nästan fysiskt påtagligt. I en tragisk olycka offrar Silvers mamma sitt eget liv för sin dotter och Silver får börja om, den här gången som fyrväktarlärling hos Pew. Pew är blind och precis som hans namn antyder blir han en lättnadens suck och en fristad för Silver. En dag tvingas även Pew iväg och Silver blir ensam kvar att än en gång försöka återskapa sitt eget liv.

Wintersons roman berättar flera historier, om Silver, om Pew och om Tristan och Isolde. Och mest av allt berättar den för oss hur vi aldrig får sluta berätta historien om vårt eget liv.

The PowerBook och Rembrandt

Den här tavlan av Rembrandt som föreställer hans fru Saskia som Flora, överflödets och fruktbarhetens gudinna, dyker upp i The PowerBook. Lägg märke till tulpanen.

The PowerBook

Ali, eller Alix för x marks the spot, skriver historier åt kunder som kontaktar henne via mejl. En natt får hon ett meddelande, "Freedom, just for one night."

Historien som knappas fram på tangentbordet flyger genom historien och olika länder. Men vem styr? Och vem har makten över hur historien ska sluta? För visst är det så att Ali och hon som önskade en natt av frihet inleder ett förhållande, avslutar och börjar igen (hon är förresten rödhårig, precis som de flesta av Wintersons litterära damer).

Som så ofta hos Winterson är det en otroligt vacker kärlekshistoria. Och vemodig, naturligtvis. För visst är det så att kärlek är inte alltid lätt, och vågar man egentligen våghalsigt följa sitt hjärta? Utan garantier om ett lyckligt slut.

Lägg märke till det vackra omslaget. Bakgrunden består av tulpaner och syftar på den första berättelsen i romanen om en flicka som kläs ut till pojke med hjälp av en tulpankvist och två tulpanlökar.

Lyssna

Precis som flera av er kommenterat är Jeanette Wintersons böcker som gjorda för att bli lästa högt och lyssnade till. På hennes hemsida kan man lyssna på ljudfiler där hon själv läser utdrag ur nästan alla sina böcker.

Så här säger hon själv (citat från hennes hemsida):

"I always read my work out-loud when I'm writing it and I think of myself as a writer who is at best read out loud. This is probably because I come from an oral and not a literary tradition. It is also because I am more interested in poetry than prose. If my lines are difficult, try them out-loud, as you would with a poem. Then the sense is soon there."

Dialog mellan Alice och Jove

HE: Are you married?

ME: No.

ME: Are you married?

HE: Yes.

There was a long pause.

HE: My wife and I live on different planets.

ME: Are you separated?

HE: We have our own bathrooms.

Gut Symmetries

Återigen är det kärlek som är på agendan, men här berättar Winterson om ett annorlunda triangeldrama. Alice träffar Jove på en båt över atlanten och inleder ett förhållande med honom. Efter en tid träffar hon även Joves fru, Stella, och även dessa två förälskar sig i varandra. Det låter skruvat, och det är mest roligt. Jag skrattade högt under flera av deras dialoger, dem emellan två och två, och dem emellan alla tre. Självklart kan ett sånt här förhållande inte sluta väl, men jag tror att alla inblandade lär sig någonting om sig själva och livet, inklusive jag som läser.

Historien är tydligt placerad i "verkligheten", men innehåller ändå fantastiska, sagolika inslag. Till exempel har Stella sedan födseln en diamant inuti sin höft. Winterson berättar inte bara historien om dessa tre människor utan också historien om deras respektive föräldrar och till och med en farmor. Precis som Gamla Testamentet fungerar som ram i Apelsinboken, är här varje kapitel fått sitt namn efter ett tarotkort. Även här ger tarotkortet en ytterligare dimension på historien som berättas.

Titeln Gut Symmetries bär en dubbel mening. Dels är GUT en förkortning för Grand Unified Theory, det vill säga allt det som vetenskapen vill upptäcka, dels som i "gut instinct", magkänsla. Denna dubbla syn på livet är närvarande genom hela romanen. Vetenskap och vidskeplighet. Kvantumfysik och tarotkort.

Art & Lies

Det här är egentligen tre olika historier om tre olika personer som till sist möts på samma ställe. Handel, Picasso och Sappho berättar om sina liv, var och en på sitt sätt. Handel är en före detta katolsk präst och kirurg som under en tågresa blickar inåt för att ställa frågor om sitt liv och hur det definieras. Picasso är en ung kvinna som vill bli konstnär och måla tavlor men som växer upp förtryckt av sina föräldrar och sexuellt utnyttjad av sin bror. Sappho är en kvinnlig poet, då som nu.

De tre karaktärerna har varsina kapitel med individuella röster. Sapphos kapitel är de som särskiljer sig mest vad gäller språk och stil. Även om jag tycker att det är svårt i början att foga ihop deras respektive historier knyter jag an till dem alla tre, framförallt tycker jag Picasso är lätt att känna med. De har genomlevt svåra tider i sina liv och människor runt omkring dem har ofta brutalt tagit sig rätten att definiera och bestämma över deras liv.

Titeln kommer från ett citat ur ett av Sapphos kapitel som lyder: "There's no such thing as autobiography there's only art and lies". Detta tycker jag man kan se som en kommentar till ett av bokens huvudteman, det vill säga vad är sant om ett livsöde och utifrån vilka kriterier bedöms en människas liv? Och visst är det träffande att detta i boken sägs av just Sappho, vars föregångare genom historien själv varit utsatt för så olika definitioner av vem hon var och hur hon levde.

Halvlek + Stengudarna

Nu har jag kommit halvvägs genom djupdyket. Kvar att blogga om är Art & Lies (kommer ett inlägg senare idag), Gut Symmetries, The Powerbook och Lighthousekeeping. Jag kommer spara Stengudarna, hennes senaste bok utgiven på svenska, till ett senare tillfälle. Men ni som har läst den, vad tyckte ni?

Passa på!

Här kan vi ställa frågor nästan direkt till Jeanette Winterson. Det tänker jag göra.

Lucky Dip

Jag måste bara tipsa om "Lucky Dip"-knappen som finns längst ned i högra hörnet på alla sidor på Jeanette Wintersons hemsida. Den fungerar som någon sorts slumpgenerator (eller "wormhole" som hon kallar den själv), som när man trycker på den genast skickar en vidare till en annan, slumpvist utvald sida inom hennes domän. Då kan man hitta oväntade artiklar som hon skrivit om till exempel the Cotswolds, en recension på boken Outside of a Dog av Rick Gekoski eller en dikt av Wislawa Szymborska + J Ws tankar kring densamma.

Written on the Body

Det här är en kärlekshistoria som börjar som ett utomäktenskapligt förhållande, utvecklas till någonting mycket mer och slutar med olycka - naturligtvis. Berättarens karaktär behålls hemlig, vi får inte reda på namn, kön eller ålder. Själv så tänker jag mig en kvinnlig berättare, men det beror enbart på att jag av bara farten förväxlar berättaren med Winterson själv. Jag tror egentligen inte det finns någonting i texten som talar varken för det ena eller det andra. Eller också talar texten för både och. (Det är inte viktigt för historien, men det är påfallande hur jag automatisk sorterar in berättaren i ett fack.)

Hursomhelst, det här är en utomordentligt vacker och rörande beskrivning av kärleken. Det är annorlunda, utan sentimentalitet, men underbart. Och kärleken som berättaren känner för Louise uttrycks i en text som fokuserar på att beskriva den fysiska kroppen. Deras kärlek till varandra skrivs nästintill bokstavligt in på varandras kroppar och blir som en berättelse om deras kärlek. Det här kanske låter fånigt, men det är precis motsatsen.

Av någon anledning påminner den mig om Marguerite Duras Älskaren. De är inte alls särskilt lika men de är båda okonventionella kärlekshistorier, båda vackra på sitt sätt.

I böcker föredrar jag helt klart olycklig kärlek. För mig blir kärleken alltid mer intressant om det också är lite vemod, gör lite ont. Wintersons roman slår genast an en vacker ton när den inleds med att fråga "Why is the measure of love loss?".

Passionen - igen

En bloggläsare tipsar om att Passionen gör sig utmärkt som ljudbok. Med Reine Brynolfsson som uppläsare.

Sexing the Cherry

Den här boken var lite mer sån som jag tänkte mig Winterson innan jag börjat läsa. Tanken att jag som person kan finnas i flera olika tider samtidigt är svindlande. Samtidigt tycker jag det är en vacker tanke att inte bara följa och berätta om den resan man gör, utan istället försöka följa alla de resor som inte blir av. Vart tar de vägen?

Huvudkaraktärerna i boken är Dog Woman och hennes Jordan som hon hittat i strandkanten och på eget bevåg adopterat. I boken får man en ganska men ändå inte helt glasklar bild av vilka dessa två personer är. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig själv om de verkligen är som de beskrivs eller om det är en skuggbild av vem de skulle kunna vara, i en annan värld, i en annan tid.

Historien utspelar sig i flera olika tider med avstamp i 1600-talets London som Winterson målar upp som både sagolikt underbart och stundvis ganska äckligt. Jag tror inte att allting är historiskt hyperkorrekt, men miljön och personerna är på många sätt förtrollande med hus utan golv och tolv prinsessesystrar varav en är prima ljusballerina.

Dog Woman är stor, på många sätt. Hon utmanar bilden av den ömma, omhändertagande modern, hon är både moderlig och så otroligt mycket mer. Hennes relation med Jordan är kärleksfull och trofast, trots att båda har svårt att fullt ut förstå varandras känslor. Jordan är full av äventyrslystnad och reser världens hav. Men visst är det så att den han mest av allt söker är sig själv.

Sexing The Cherry är en saga som obehindrat tänjer på fantasins gränser.

Favoritcitat ur Passionen

"I'm telling you stories. Trust me."

Passionen och Venedig

Passionen utspelar sig som sagt till stor del i Venedig. Är man intresserad av just olika resmål och litteratur finns bokhandeln Agnes i Lund som har specialiserat sig på fackböcker, skönlitteratur, guideböcker och kartor kopplade till olika resmål. Om man klickar in på Italien och Venedig så får man också mycket riktigt upp Wintersons Passionen som ett förslag på litteratur. Ett annat tips är Donna Leons deckare om kommissarie Brunetti, som också utreder mord i just Venedig.

Jag har läst de två första i serien, Death at La Fenice och Death in a Strange Country. Det blir ju speciellt med poliser i Venedig som åker motorbåt istället för polisbil och inte fikar doghnuts utan istället baguetter med prosciutto och mozzarella med tillhörande vin. Brunetti är en synnerligen sympatisk kommissarie i stil med Nessers Barbarotti. Han promenerar en hel del i Venedig, råkar i luven med sin korrumperade chef och äter härliga italienska middagar med sin, i deckarsammanhang, ovanligt harmoniska familj.

Donna Leon är en amerikansk författare som sedan många år tillbaka är bosatt i Venedig. Hennes böcker är översatta till massor av språk, dock inte till italienska (efter hennes egna önskningar).

Passionen

Jag måste erkänna att efter att ha läst halva Passionen var jag tveksam. I varsitt kapitel hade jag blivit presenterad för Henri, Napoleons unge kycklingkock, och Villanelle, en croupier från Venedig med simhud mellan tårna. Men, det här var väl inte intressant? Visst var det välskrivet, men historien kändes liksom inte angelägen. Men så i tredje kapitlet möts Henri och Villanelle och då kom magin in i berättelsen igen.

Framförallt är det här en berättelse om kärlek och passion. Men det handlar också om att spela och ta risker och vad är man egentligen beredd att riskera? Det är Henris sökande efter sin egen passion som får honom att följa Napeoleon och hans passion genom alla krigen. Tillslut hittar han det han söker i kärleken till Villanelle, men självklart är det inte så enkelt att hon återgäldar hans känslor.

Venedig och Napoleon är viktiga aktörer i berättelsen även om Winterson varnar för att hon leker med historien och platsen. Det här är måhända inte sant, men det är en underbar historia om kärlek.

Därför valde jag Jeanette Winterson / Detta visste jag om Jeanette Winterson innan jag läst någon av hennes böcker

1. En lärare under min tid vid universitetet rekommenderade henne. Jag fick uppfattningen att hon skrev konstigt på gränsen till obegripligt - men bra.
2. När jag frågade Jonas Hassen Khemiri om boktips nämnde han hennes The.Powerbook.
3. Bra titel på den av hennes romaner jag hört mest om: Oranges are Not the Only Fruit.

"Oranges are Not the Only Fruit"...

...är från början ett citat från Nell Gwynn.

Oranges... och Bibeln

Bibelns Gamla Testamente och dess böcker utgör en sorts ram för Wintersons historia. Förutom bokens introduktion består den av åtta kapitel som är namngivna efter Gamla Testamentets första åtta böcker:

1. Första Moseboken (Genesis)
2. Andra Moseboken (Exodus)
3. Tredje Moseboken (Leviticus)
4. Fjärde Moseboken (Numbers)
5. Femte Moseboken (Deuteronomy)
6. Josua (Joshua)
7. Domarboken (Judges)
8. Rut (Ruth)

(Visst har de vackrare namn på engelska förresten?)

Att det just är Gamla Testamentet som används som ramverk återspeglar det ramar som styrde Jeanettes uppväxt. Jag har inte kollat att detta stämmer hela vägen igenom hela boken (jag är ingen expert på Bibeln), men jag har en ganska säker känsla av att de olika kapitlens innehåll stämmer överens med det symboliska innehållet i Bibelns olika böcker. Till exempel så berättar Första Moseboken om skapelseberättelsen och första kapitlet i Oranges... berättar också om hur Jeanette "skapades" som människa genom att adopteras och inkluderas i frikyrkan. Likaså berättar Andra Moseboken om hur Israels folk flyr ut ur Egypten. Denna flykt motsvaras av hur Jeanette påbörjar sin vandring bort från familjen och kyrkan genom att tillslut börja skolan. Skolan är det första ställe där hon upptäcker världen utanför och att det finns andra värderingar än dem som hennes mamma och kyrkan representerar.

Jag skulle även vilja stanna upp och diskutera innehållet i det sista kapitlet. Ruts bok i Gamla Testamentet berättar bland annat om hur det är att leva i exil, i ett annat land. Symboliskt menar jag att man kan förstå Jeanettes homosexualitet som att leva i exil i ett "heterosexualitetens" land (förstår ni vad jag menar här?). Och på ett sätt blir hennes exil dubbel genom att hon dessutom har sitt ursprung i en frikyrka som också tydligt tar avstånd och ställer sig själv utanför resten av samhället. Hon hör varken hemma här eller där.

I de sista kapitlen förekommer också, insprängda i historien, parallella berättelser. För det första historien om riddaren Percival som jagar den heliga graalen och även en historia om flickan Winnet Stonejar som blir förtrollad och hållen fången av en magiker. Winnet förälskar sig i en pojke och lyckas till slut fly från magikern (mycket kortfattat återberättat). Som jag ser det är båda dessa historier speglingar av den historia Jeanette berättar om sig själv. Dels är det säkert ett uttryck för Wintersons starka poetiska ådra i sitt författarskap. Dels tror jag att det är ett sätt att förlägga extremt plågsamma skeenden i hennes liv till viss del utanför sin egen person och kanske blir de därmed lite enklare att hantera.

Historien om Winnet Stonejar är mycket skickligt använd. Även namnet speglar ju Jeanette Winterson med en omkastad förvriden stavning. Dessutom byts könen ut, det vill säga Jeanette hålls inte fången av en kvinna (sin mamma) utan av en man (magikern) och hon blir kär i en pojke istället för en flicka. Det är finurligt, eftersom jag menar att hon därmed tydligt visar att detta inte enbart är berättelse om en homosexuell erfarenhet utan allmänmänsklig.

Sista kapitlet handlar om hur Jeanette själv på egen hand kämpar för att skapa sig ett eget liv. Kronologin blir här mer otydlig och man får en känsla av att det går långa perioder som hon inte redogör för i sin berättelse. Jag tycker mig förstå att det här är en mycket svår tid i hennes liv.

Oranges are Not the Only Fruit

Första boken med Jeanette Winterson. Hur ska det här gå?

Utmärkt visar det sig. Wintersons uppväxtskildring är alldeles lysande. För visst är det hennes egen uppväxt som "hittebarn" (dvs adopterad) i ett strängt frireligiöst hem, men en smågalen mamma, som Jeanette Winterson berättar i sin roman. Och berättar är också nyckelordet för dagen. Hon klargör tydligt att det här är hennes egen berättade historia om sin uppväxt. Ingen biografi med anspråk på sanningen, utan en berättelse om en flicka som upptäcker sin egen sexualitet, trots att den befinner sig långt utanför den tillåtna kartan över livet som hennes mamma tillhandahåller.

För den frireligiösa värld som Jeanette växer upp i är uppdelad i gott och ont, vänner och fiender, kärlek och hat, svart och vitt. Denna stränga kategorisering ställs naturligtvis på ända när hon upptäcker att den lyckliga kärlek hon själv så starkt känner för andra tjejer istället stämplas som synd.

Visst småler jag åt hennes mammas fanatiskt självupptagna religiositet. Men jag känner starkt för Jeanette. Att känna igen vad som är äkta och sant och modigt försvara sin rätt till sin egen person gentemot dem som står en närmast, det är styrka.

Djupdyk - Jeanette Winterson

Då var det dags. Man kan som vanligt läsa om Jeanette Winterson här. Men hon har också en alldeles utmärkt hemsida:

http://www.jeanettewinterson.com/

In the Country of Last Things - del III

Diskussionen vi haft om Paul Austers roman har varit mycket givande och fått mig att omvärdera och tänka annorlunda om dystopier. För mig har dystopi varit nära på synonymt med science fiction, men så är ju inte alls fallet, eller hur?

Likaså upplevde jag att dystopier var en "manlig" genre med främst manliga karaktärer. Även där tycker jag att det visat sig att jag haft fel.

Amoroso, Bokstävlarna och Moa tipsar om följande dystopier:

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Tjänstekvinnans berättelse av Margaret Atwood
Enhet av Ninni Holmqvist

Kan du tipsa om andra riktigt bra och/eller annorlunda dystopier?

De tidigare inläggen + kommentarer kan du läsa här och där.

Hertha Müller...

... får alltså årets Nobelpris i litteratur! Jag erkänner villigt att jag inte läst någonting av henne, men provar gärna. Har ni förslag på vad man ska börja med?

Men nu måste vi väl ändå börja diskutera läcka i akademin igen? Så här förutsägbar brukar det väl inte vinnaren vara? Två år i rad som den med lägst odds också visat sig vara vinnaren?

Då vet vi...

att det alltså blev Hillary Mantel som vann årets Booker-pris för hennes historiska roman Wolf Hall. Jag har inte läst henne, men däremot en del om henne, och visst verkar priset välförtjänt.

Som tur var köpte jag Wolf Hall på bokmässan (var det månne en föraning?), så snart så!

The Private Patient

Det här är det första jag läser av P D James och visst är det brittiskt så det förslår. En sån där urtypisk brittisk deckare som jag ofta säger att jag tycker om, men väldigt sällan läser. Konstigt hur det kan vara ibland.

Så visst är det mysigt, men egentligen inte jättemycket mer. Mitt intresse fångas aldrig helt, den är hela tiden ganska lätt att lägga ifrån sig. Det är egentligen inget större fel på själva historien, men av någon anledning blir det aldrig sådär värst spännande. Kanske ska man ha läst fler av hennes böcker för att verkligen kunna uppskatta även The Private Patient? Men brittiskt är det iallafall.

Litterär supervecka

Den här veckan är smäckad med litterära händelser, stora så väl som lite mindre. Se bara här:

Måndag - Sötåsens bokklubb träffas och diskutera Förflutenhetens landskap av Peter Englund.
Tisdag - Vinnaren av årets Booker-pris tillkännages.
Torsdag - Vinnaren av Nobelpriset i litteratur tillkännages.
Fredag - Min andra bokklubb träffas och diskuterar The Private Patient av P D James.

Så, en hel massa kul den här veckan alltså!

Hurra!

Idag fyller Holly Hock-bloggen 1 år! Mycket roligt har jag haft med bloggen och jag förväntar mig ännu mera kul framöver.

Den här födelsedagsbuketten vill jag dela med alla er som läser och kommenterar. Utan er hade det inte ens varit hälften så roligt!

/Therese

Kvartalsrapport

De senaste månaderna har jag knaprat i min sammanlagt 25 böcker, fyra stycken skrivna på svenska och resten engelska. Jag har läst ut hela två serier, både Twilight och Den mörka materien. Det känns så bra i magen att jag äntligen läser ut några serier också och inte bara börjar på nya. (Jag har fortfarande två gamla påbörjade serier kvar att läsa vidare på. Jag har bestämt mig för att de ska vara utlästa innan årets slut. Basta!)

När jag ser tillbaka på min läslista ser jag att jag läst en Auster-bok i månaden. En helt och hållet lagom ranson som jag tänker fortsätta med. Så här när jag blickar bakåt kan jag inte låta bli att även blicka framåt, jag längta så efter Austers nya Invisible. Just nu går jag ständigt och funderar över hur och var jag ska beställa den för att få hem den på fortast möjliga sätt.

Största läsupplevelsen den här perioden, förutom Auster, var helt klart:

The Other Hand av Chris Cleave
The White Tiger av Aravind Adiga
Tipping the Velvet av Sarah Waters

Superbra böcker! Rekommenderas varmt!