Fem gånger Gud

Ikväll ska jag gå och se "Fem gånger Gud" här på stadsteatern i Skövde. Den har jag väntat på länge, ska bli hur kul som helst. Återkommer imorgon med mina tankar kring pjäsen.

min elev, jag och ajvide

Nu tycker min elev att jag efter Pappersväggar är redo för lite tyngre grejor, så nu har hon lånat mig Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. Så den får jag ju läsa nu naturligtvis. Det roliga är dessutom att hon egentligen är superrädd om sina böcker. Hon är så mån om att böckerna ska hålla sig fina att hon förmanar mig flera gånger att "läsa försiktigt" och "vara rädd om ryggen" (ja, inte min alltså, bokens). Så jag läser med andakt.

Vi har diskuterat Pappersväggar en hel del och det roliga är att vi tycker bäst om samma noveller. Kanske är det de två novellerna som är klart bäst, eller så har vi helt enkelt lika smak. Jag tror på det senare.

En riktig bokklubb

Det här gillar jag!

Jag anmälde mig till English Bookshops bokklubb där man får en engelsk, av dem utvald, pocket i månaden hemskickad för priset 100 kr. Och titta ett så fint paket. Inslaget med tejp. Handskriven adress. Helt underbart.

Och innehållet var inte sämre, Siri Hustveds The Sorrows of an American.

Pocket & Trix

Nu har En bok om dagen mejlat ut våra hemliga bokvänner och arbetet pågår febrilt med att smyga och snoka runt på en viss blogg för att komponera det perfekta bokpaketet. Jag kan meddela, så där i största allmänhet, att arbetet går mycket bra. Pocketen är i det närmaste spikad och trixet är på gång.

Vi som deltar har fått frågor att besvara, så det tänker jag göra nu.

Vilken genre tycker du bäst om?
Jag tycker nog bäst om vanliga hederliga romaner, helt enkelt.

Finns det någon genre som du ännu inte testat men som du gärna skulle ge dig på?
Jag har aldrig läst särskilt mycket fantasy, men har alltid sagt att jag gärna skulle vilja.

Finns det någon genre som du undviker på liv och död och alltså inte vill få böcker ur?
Skräck klarar jag inte av (mörkrädd). boats är jag inte heller särskilt förtjust i.

Har du någon favoritförfattare - och saknar du något ur dennes produktion?
Finns ju naturligtvis flera favoritförfattare, Ian McEwan, Doris Lessing, Paul Auster, Margaret Atwood, Jonas Hassen Khemiri, Bodil Malmsten, Sara Stridsberg, Jonathan Safran Foer, Dostojevskij. Får nog lägga upp en grej i högerkanten på vilka böcker jag har av varje. Det är väldigt olika.

Har du någon författare som du är nyfiken på och gärna vill testa?
Jeanette Winterson

Någon författare som du verkligen avskyr och inte alls vill läsa?
Avskyr är ju ett ganska starkt ord, men jag har ingen önska att läsa något av Stieg Larsson. Elfriede Jelinek har jag också valt bort.

Har du någon lista publicerad någonstans över vilka böcker som du redan äger, månntro?
Nej

Läser du andra språk än svenska?
Ja! Jag läser gärna på engelska eller franska, eller varför inte norska och danska.

Te- eller kaffedrickare?
Te, aldrig någonsin kaffe.

Någon speciell sort som du gillar mer än andra?
Nej, det mesta har varit bra. Jo, förresten, inget med körsbär.

Äter du godis?
Ja, definitivt.

Vilken sorts godis föredrar du?
Gärna choklad, eller salt laktris. Men absolut inte sötlakrits.

Är naturgodis sådant som du gillar?
Ja

Är du allergisk mot något?
Nej

Har du någon pysslig hobby?
Tycker om att sticka.

Sportar du?
Dressyr och qi gong (om någotdera av det nu räknas som sport?)

Gillar du film - i så fall vilken slags film?
Ja, drama naturligtvis, men jag har också en svaghet för romantiska komedier.

Egna upplysningar? här, t.ex. favoritfärg, stjärntecken, favoritdjur...
Favoritdjur: det mesta med päls, men framförallt hästar.
Stjärntecken: stenbock
Favorittidning: Lantliv
Favoritfärg: grön
Favoritmusik: Dido, U2, Timbuktu, Lenny Kravitz, Christina Aguilera
Favoritstad: Edinburgh, Paris

Visst har jag mina favoriter, men jag inbillar mig ändå att jag har ganska bred smak. Jag provar gärna nytt!

Molin och Obama

Idag såg jag Lars Molins Midvinterduell med en klass elever. Jag har sett den många gånger förut och den är lika super varje gång. Och den är så svensk. Det här måste väl till och med vara svenskare än Änglagård?

Och återigen blev jag påmind om min inte helt oproblematiska relation till den här svenskheten. Asså, jag är själv urtypen av en svensk, jag innehar säkert alla svenska karaktärsdrag. Och längst inne tycker jag nog det här typiskt svenska är helt okej. Jag har ingen önskan att vara någon annan än den jag är, mycket nöjd med mig. Och samtidigt... visst är andra länder och andra kulturer så mycket intressantare och mer spännande än vår egen? Nej, det skriver jag ju inte heller under på, men för tillfället är det andra kulturer som lockar mer, åtminstone inom litteraturen. Jag vill läsa om andra, annorlunda människor och genom kontraster även närma mig mig själv.

Det kommer säkert en tid när jag istället vill fördjupa mig i det just typiskt svenska. Det är inte nu, men det kommer att bli minst lika intressant.


Förresten tycker jag Midvinterduell påminner en hel del om Barack Obamas Dreams from My Father.

Influensa

Jag har varit sjuk, deckad av influensan hela helgen. Ja, jag är väl fortfarande inte helt återställd, men nu orkar jag åtminstone vara uppe lite. Jag brukar vara frisk för det mesta, men den här gången åkte jag dit ordentligt. Det var länge sen jag var så här dålig så att jag inte ens orkade läsa. Men nu är jag bättre.

Khemiri, Seierstad, Azar och Can

Nu har jag bokat fler biljetter. För det första ska jag gå och se "Fem gånger Gud" på stadsteatern här i stan den 28 februari. Khemiri är en av mina favoritförfattare så jag ser jättemycket fram emot att också få se hans text i pjäsformat.

Den 2 mars kommer så Åsne Seierstad och Michael Azar till Forum för poesi och prosa och föreläser under temat "Krig". Det ska också bli jätteintressant, och visst går jag mest dit för Åsne. Men Michael Azar kommer säkert att överraska mig och prata jättebra, läser man om honom verkar han ju ha en hel del intressant att berätta om.

Dessutom har jag sett att Mustafa Can kommer att göra en serie "Meet & Talk" där han samtalar med olika kända svenskar, också på stadsteatern. Jag tycker Can är riktigt skarp, så det har förutsättningar att bli hur bra som helst. Han kommer under våren att samtala med Ernst Billgren, Janne Josefsson och Marika Lagerkrantz.

Framtidens bok

Apropå diskussionen hos Bokhora har jag fått upp ögonen för den här kindlen. Jag kan ju tycka att den ser ganska okej ut, lite startrekkig sådär. Jag skulle nog till och med kunna drista mig till att prova. Men tror jag att den innebär den traditionella bokens undergång? Nej.

Jag tror på boken även i framtiden, dess form är så enkel men ändå genialisk. Och kindlen behöver bli bra mycket billigare för att slå igenom på bred front. (Och få ett hanterbart svenskt namn, ganska otympligt i sin nuvarande form.)

Som jag har förstått det är e-bokhandel idag i stort sett obefintlig. Sen är det det här med att läsa från skärm. Tillgången på böcker och texter via internet är ju ganska stor, men jag tror aldrig jag hört talas om en endast människa (eller elev heller för den delen), som faktiskt sitter och läser större mängder text direkt från skärmen.

Jag välkomnar gärna nya sätt att ta till sig litteratur, men jag tror fortfarande att boken, som vi känner den idag, är långt ifrån uträknad.

Pappersväggar

Jag har inte läst hela novellsamlingen, utan följt den läsanvisning jag fått av min elev ganska slaviskt. Så jag har läst novellerna "Gräns", "By på höjden", "Syns inte! Finns inte!", "Vikarien", "Evig/Kärlek" och "Majken". Det är inte alltid jag tidigare varit helt överens med novellen som format, men John Ajvide Lindqvists noveller tycker jag är riktigt bra. Det är välskrivet och framförallt tycker jag om de surrealistiska inslagen. Jag tycker nog bäst om "Gräns" för att den trots allt känns romantisk, och "Evig/Kärlek" för att den är så ödesmättad.

Utan att veta, så anar jag att Ajvide Lindqvist kan vara ganska så blodig och rå, med mycket kroppsdelar, eller? Så jag är inte säker på om jag egentligen vill läsa hans andra böcker. Jag tycker om när det skrämmande ligger just i den surrealistiska känslan man får av insikten att det vi kallar verklighet kanske innehåller sidor vi inte känner till.

Så, jag är nöjd över att ha fått läsa John Ajvide Lindqvist.

Pocketbyte

En bok om dagen ordnar pocketbyte i två olika varianter, Pocketbyte Mini och Pocket & Trix.
Jag älskar sånt här och har anmält mig till Pocket & Trix. Ska bli så kul!

Hur man gör för att anmäla sig kan du läsa här.

Till er som gillar hästar

Här har jag bloggat om Hästens arbete i töm av Anders Eriksson.

The Falls

Asså, jag har svårt för Joyce Carol Oates. Jag har inte läst jättemycket av henne och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men något är det. Tidigare har jag läst Blonde, som jag älskade (urbra!), I'll Take You There och The Tattooed Girl, ingendera imponerade något särskilt på mig. Och nu har jag alltså läst The Falls och jag är återigen tveksam.

Jag förstår egentligen inte varför. Hon skriver ju uppenbarligen jättebra rent stilistiskt, historien hänger ihop och karaktärerna är intressanta. Så vad är problemet? Ja, för det första stör det mig att hon byter perspektiv mellan de olika karaktärerna. Jag har en känsla av att jag "borde" sympatisera och känna mest för Ariah, men henne upplever jag som konstig och stelt tillknäppt. Personligen blir jag mer intresserad av Dirk och mot slutet även Juliet, ett av Ariah och Dirks gemensamma barn. Juliet flimrar förbi ganska hastigt och jag får bara lära känna henne ytligt. Dirk tycker jag också är intressant och skulle vilja veta mera om. Jag vill veta mer om dem båda.

Den "Erin Brockovich"-inspirerade delen av intrigen känns också konstlad. Jag förstår faktiskt inte hur Dirk, nästan över en natt, kunde vända ryggen åt alla sina forna vänner och riskera att förlora hela sin familj för att åtala de stora industrijättarna.

Ja, jag är inte heltokig i det här och jag tycker inte det här är värt ett Nobelpris. The Falls är okej, men den tilltalar inte mig. Jag tror inte jag är beredd att helt ge upp Joyce Carol Oates riktigt än, så jag hoppas helt enkelt att jag hittills dragit nitlotterna i hennes digra bibliografi.

Il contrario della morte

Jag hittade en inspelning av Sergio Brunis Carmela varifrån titeln till Savianos bok Kärleken är dödens motsats är hämtad.

Söta gryn

Kärleken är dödens motsats

I den här korta lilla boken berättar Saviano historien om Maria och Enzo. De är kära, planerar att gifta sig och leva resten av sina liv tillsammans. Enzo tar värvning i armén och blir skickad till Afghanistan för att tjäna ihop pengar till startkapitalet som skulle bli starten på deras gemensamma framtid. Skulle, för Enzo blir dödad och Maria blir änka, blott 17 år gammal.

Historien är enkel och djupt tragisk. Genom berättelsen om Maria och Enzo beskriver Saviano en del av södra Italiens problematik; hur värvning är ett övertygande alternativ till arbetslöshet. Jag känner igen hans stil från de delar av Gomorra där han var som bäst. Som sagt, jag förstår varför Gomorra är skriven som den är, men jag tycker Savianos text blir mer levande och fängslande när han blir mer personlig och nära själva berättelsen, som här. För han beskriver också hur Maria vägrar ge upp sin kärlek och hur hon genom att fortsätta älska sin Enzo överlistar döden, för kärleken är dödens motsats.

Lov

Jag har sportlov hela veckan och som La Bibliofille skriver så insiktsfullt finns det alltid massor att göra när man bor på landet. Trots allt har det ändå blivit mer tid över än vanligt att läsa. I början av veckan läste jag ut The Falls av Joyce Carol Oates, jag läser nu valda delar av Ajvide Lindqvists Pappersväggar och Dreams from my Father av Barack Obama (nästa bok i Sötåsens bokklubb). Imorgon, på alla hjärtans dag-lördag har jag planerat att läsa Roberto Savianos Kärleken är dödens motsats. Ingen sockersöt, romantisk bok kanske, men jag tycker ändå den passar bra och jag har skyhöga förväntningar (jag är också stillsamt glad över att han fortfarande lever).

Boklån

Jag tror det är första gången jag blivit pådyvlad en bok av en elev. Hur kul som helst, jag skulle gärna se att det hände oftare. Boken hon tyckte jag borde läsa är Pappersväggar, en novellsamling av John Ajvide Lindqvist. Så den är påbörjad nu.

Enda bekymret är, som jag nämnt tidigare, att jag förut faktiskt inte vågat läsa något av Ajvide Lindqvist eftersom jag är så förtvivlat mörkrädd och vi bor mitt ute i nattsvarta skogen med endast en lyktstolpe. Detta vet också min elev, så därför, omtänksam som hon är, har hon skrivit en läsanvisning till mig.

Karlstad

För ett par veckor sedan var jag alltså på kurs i Karlstad och hälsade på både Fröding och Ferlin (ja, Petter också ser jag nu). Jag tyckte det var lite skralt på mysig bokhandelsfronten, men flera riktigt fina caféer hittade vi. Här skulle säkert finnas möjligheter för ett bokcafé att frodas.

Förresten...

... kanske det är något som undrar hur det gick med projektet färgkoordinerad mat?

Det var roligt. Det var ganska omständligt. Jag förstår nu att uppskatta en maträtts alla färger.

En sista om Auster

Djupdyket är över och jag är så nöjd över att äntligen ha läst Auster. Det var inte sista gången. Det finns så mycket mer att läsa och utforska kring hans författarskap.

Det jag gillar mest är alla frågor hans böcker väcker. Jag funderar fortfarande.

Jag gillade djupdyket som form för att upptäcka, för mig, nya författare eller teman. Vi får se vad det blir nästa gång.

The Invention of Solitude

Den här boken är uppdelad i två delar. Den första kallas "Portrait of an Invisible Man" och syftar till Paul Austers pappa. Efter att pappan dött försöker han återskapa en bild, en relation till sin pappa som han hela tiden saknat medan han levde. Han tecknar bilden av en otroligt snäll och hängiven son, en omtänksam medmänniska som samtidigt var märkligt mentalt frånvarande i relationen till sin egen son. Genom en slump egentligen kommer han över tidningsurklipp om sin egen familj som avslöjar en hittills okänd familjetragedi. En tragedi som ger en bakgrund och kanske också förklaring till varför hans pappa blev som han var.

Andra delen kallas för "The Book of Memory" och här skiftar perspektivet till att istället fokusera på Paul Auster själv i sin roll som pappa till Daniel. Han resonerar också kring minnet, processen att minnas och ensamheten som tillstånd. I den här delen förekommer flera referenser till andra klassiska verk (jag har lagt till dem till det tidigare inlägget), men det är framförallt tre av dessa och diskussionen kring dem som jag extra fastnar för.

Jag fastnar för hans diskussion kring Tusen och en natt och hur berättandet där ger makt att bevara liv. Inte för att historier talar om för oss hur man ska och inte ska göra, utan för att berättandet visar oss öden som vi kan spegla våra egna liv i och därmed överbrygga vår ensamhet.

Han tar också upp Anne Franks dagbok vilket får mig att återigen fundera över det här med stängda rum och att vara instängd. Jag ser det som ett återkommande tema i alla de böcker jag läst av honom. Naturligtvis pekar också Anne Frank på hans judiska ursprung.

Jag funderar också lite extra kring Pinnocchio som han berättar var tvungen att dyka djupt ner i havet för att där finna sin efterlängtade pappa.

Tidig morgon

Tidigt, tidigt stod vi vid Sandtorget och väntade och väntade. Så tillslut, biljetterna säkrade.

Vilken Madonna-biografi är egentligen bäst?

Nyss hemkommen

Djupdykningen börjar närma sig sitt slut. Jag håller på med omgångens sista Auster, The Invention of Solitude. Den här skiljer sig från de andra såtillvida att den är självbiografisk om Paul Austers pappa. Jag förväntar mig en annorlunda bok, men också kanske svar på en del frågor.

Jag har också precis kommit hem från bokklubbsträff. Boken vi läst och diskuterat var The Falls av Joyce Carol Oates. Jag får återkomma en annan dag med tankar kring den.

50 minuter Paul Auster

Visst blir det extra bra att höra författare läsa upp sina egna böcker. Och för övrigt alltid intressant att höra vad det har att säga. Nu kommer jag i fortsättningen för alltid höra hans röst i huvudet när jag läser hans böcker.

Om inte jag helt missminner mig har jag hört att Mannen i mörkret kommer att ges ut på svenska under året.

Maria Turner

Även om Maria inte är en karaktär som tar stor plats eller framhäver sig själv, spelar hon en nyckelroll i romanen och är viktig, även om hon mest tassar runt i bakgrunden. Hon är först ihop med Paul, men blir senare mycket nära vän med Ben (möjligen älskarinna). Hon är 27 eller 28 när hon första gången blir presenterad för Paul och han beskriver henne så här:

"... a tall, self-possessed young woman with closely cropped blonde hair and a bony, angular face. She was far from beautiful, but there was an intensity in her gray eyes that attracted me [...] a good bourgeois girl who had mastered the rules of social behaviour, but at the same time it was as if she no longer believed in them..."

Maria är konstnär, men inte i den mening man vanligtvis tänker på. En del kallar henne fotograf, andra författare, men ingen av dessa är en rättvis beskrivning av vad hon sysslade med. Hon genomförde olika projekt, helt och hållet för sin egen skull. Ett exempel är projektet färgkoordinerad mat (eller som hon kallar det: "the chromatic diet"), som jag och ett par vänner prövar på själva den här veckan.

Andra Maria-projekt är:
- Hon har sparat alla sina födelsedagspresenter, fortfarande inslagna i sitt papper, ända sen hon var 14 år.
- I vuxen ålder bjuder hon varje år in till sin egen födelsedagsfest exakt lika många gäster som hon fyller år.
- "Dressing Mr L". Mr L var en kille hon först träffade på en fest. Hon tyckte han var den snyggaste kille hon någonsin träffat, men, han klädde sig urdåligt. Så, varje jul skickar hon därför anonymt en julklapp till honom innehållande kläder, som hon tycker skulle passa honom. Om hon råkade springa på honom och han hade på sig någonting hon skickat honom passade hon på att ge honom en komplimang för hans snygga kläder.
- Hon följer efter slumpvis utvalda människor på stan en hel dag, för att se hur väl hon kunde lära känna en människa utan att prata med honom eller henne.
- Hon hittar en dag en adressbok utan ägarens namn på gatan och bestämmer sig för att, utan att avslöja vad hon egentligen håller på med, kontakta och prata med de personer som stod med i adressboken för att ta reda på vem som egentligen äger den.

Det var det sista projektet som gick överstyr och blev en av de första länkarna i den kedja som sedan leder fram till att Ben råkar spränga sig själv i bitar.

Visst låter hon som en spännande och intressant människa?

Projekt

Jag har blivit inspirerad av Maria, en av karaktärerna i Leviathan, till projektet färgkoordinerad mat. Varje veckodag har fått varsin färg och uppdraget är att enbart äta mat med den dagens färg.

Måndag - Gul
Tisdag - Röd
Onsdag - Grön
Torsdag - Brun
Fredag - Vit

Så idag åt jag äggröra med apelsinjuice till frukost, currykyckling och gult couscous med gul paprika och gula tomater till lunch, bananer till mellanmål och pasta med ostsås till middag. Plus lite ostbågar till kvällssnacks.

Projektet har redan spridit sig till två kollegor på jobbet (en av dem har en egen blogg). Än så länge har vi inget klart syfte utan vi kallar det ganska förbehållslöst för ett konstnärligt projekt. Vi får se hur det går.

Leviathan

Berättaren, Paul Aaron, skriver en bok om sin författarvän Benjamin Sachs, som han precis fått reda på av misstag (?) råkat spränga sig själv i luften. FBIs strävan att identifiera offret har lett dem till Paul, men han förnekar först att han skulle ha någon aning om vem det är för att ge sig själv tid att skriva biografin om sin vän.

Så genom Paul får vi ta del av Bens liv. Den avgörande händelsen som påbörjar den kedja som så småningom leder till hemmagjorda bomber är när Ben mirakulöst överlever ett fall från tredje våningen. Efter detta blir han helt förändrad och alla förutsättningar för katastrof är där.

Det jag tycker är intressant med Leviathan är hur jag får ta del av historien genom Paul, som i sin tur fått stora delar redogjord för sig av Ben, hans fru Fanny, nära vän Maria och även flickvän Lillian. Ofta är vittnesmålen osäkra och motsägelsefulla och ibland får man flera olika möjliga varianter. Vem talar sanning? Vem ljuger? Varför?

De starkaste karaktärerna för mig är definitivt Fanny och framförallt Maria. Maria tycker jag är såpass intressant att hon förtjänar ett eget inlägg imorgon. För tillfället räcker det att tillägga att hon är den som varit inspirationen till denna veckas projekt.

Leviatan är förresten ett bibliskt sjöodjur som förekommer i Gamla Testamentet.

Imorgon

Imorgon kommer jag att blogga om Paul Austers Leviathan och även ett litet veckoprojekt som den boken har inspirerat till. Återkommer...

The Locked Room

Det här är sista delen i New York-triologin och den skiljer sig lite från de andra två delarna såtillvida att den inte innehåller någon privatdeckare, varken verklig eller "låssas". Men en människa försvinner och en annan får sitt liv obönhörligt förändrat.

Berättarjaget, som är kritiker, blir en dag kontaktad av Sophie Fanshawe (se Hawthorne i ett tidigare inlägg om Paul Austers bibliotek), gift med hans ungdomsvän som försvann spårlöst för sex månader sedan. Lägligt nog hade han instruerat henne att om någonting skulle hända honom skulle hon överlämna hans outgivna, aldrig-av-någon-förut-lästa böcker till berättarjaget att läsa och om han ansåg det lämpligt, försöka få publicerade. Böckerna är naturligtvis lysande och berättaren tar på sig rollen som den försvunne Fanshawes agent. Böckerna gör stor succé, han förälskar sig i Sophie, gifter sig med henne, adopterar hennes och Fanshawes gemensamma barn och får även ett eget barn tillsammans med Sophie. Så en dag tar han emot ett tecken på att Fanshawe fortfarande, trots allt, lever och han börjar tvivla på den tillvaro han och Sophie skapat tillsammans.

Precis som i första och andra delen väcks också frågan vad eller kanske vem som formar våra liv. Bestämmer jag själv över hur jag vill leva, eller är det någon annan som styr och bestämmer villkoren? Är det det som är ödet eller lämnar jag kanske själv ifrån mig makten att styra över mitt eget liv? Hur medveten är jag egentligen om vilka faktorer som påverkar mina val?

Sen är det någonting med Auster och stängda rum. Jag är inte helt klar i tanken ännu över detta tema, men det återkommer i alla hans böcker jag läst. Både rent fysiskt då karaktärerna stänger in sig/blir inlåsta i smått klaustrofobiska rum, men även instängda på ett mentalt/psykologiskt plan. Fångade i en situation de av olika anledningar är oförmögna att ta sig ur. Men jag menar att det stängda rummet inte enbart är något negativt eller skrämmande. Det är också där, omslutna av fyra väggar, som karaktärerna faktiskt möter sig själva. Konsekvenserna för karaktärerena skiljer sig åt. Några går under medan andra går därifrån, stärkta och fria i ordets vidaste mening.

The Paul Auster Blueberry Cheesecake

Den här löjligt goda cheesecaken ska tydligen ha sitt ursprung i New York.

Kexbotten
300 g digestivekex
150 g smör

Cheesecakesmet
600 g philadelphiaost
2 ½ dl kesella 10 %
1 dl strösocker
1 dl majsstärkelse
2 tsk vaniljsocker
3 ekologiska ägg
1 dl vispgrädde
200 g vit kvalitetschoklad
1 ½ dl färska blåbär (eller frysta)

1. Sätt ugnen på 175 grader. Krossa kexen fint i en mixer och blanda smulorna med smält smör. Tryck ut kexblandningen till en botten i en teflonform med löstagbar kant, 24 cm i diameter.
2. Förgrädda bottnen i mitten av ugnen i cirka 10 minuter och låt svalna. Vispa philadelphiaost och kesella krämigt i en skål. Blanda i strösocker, majsstärkelse och vaniljsocker.
3. Rör i ett ägg i taget och sist vispgrädden. Bryt chokladen i bitar, smält den i ett vattenbad (i en skål över kokande vatten) och blanda ner chokladen i smeten. Häll smeten över kexbottnen och strö över blåbär.
4. Grädda kakan i mitten av ugnen i cirka 40 minuter. Täck den med aluminiumfolie när den blivit gyllenbrun, så att den inte blir för mörk. Stäng av ugnen och låt kakan stå kvar i eftervärmen i cirka 30 minuter. Servera den gärna kylskåpskall, då är den lättare att skära upp i snygga bitar.

Receptet kommer Leila Lindholms a piece of cake.