Min läsning

Så har jag bloggat snart en månad och det är vansinnigt roligt. Dessutom märker jag att jag har blivit mer medveten om vad jag faktiskt läser. Och upptäcker då att min profil jag skrev när jag lade upp bloggen inte stämmer. "Läser mycket", ja, "och det mesta", nej! Visst tror jag mig om att ha en relativt bred smak för jag uppskattar många olika sorters böcker. Men jag väljer verkligen inte att läsa "det mesta". Därtill är livet alldeles för kort och bokhyllan alldeles för lång. (Jag kan på riktigt få nästintill ångest över alla böcker jag inte hinner läsa, är det normalt?)

Så jag väljer och väljer bort, hårt och skoningslöst. Jag läser inte en endaste en av alla dessa populära svenska deckare, jag läser inte skräck (av tidigare redovisade skäl) och jag läser nästan aldrig chick-lit. Detta kategoriserande beror inte på att jag inte tycker dessa böcker är "bra". Jag är ganska övertygad om att jag skulle tycka om de flesta. Men, det finns annat jag tycker ännu bättre om, som t ex Bodil Malmsten, Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri, Ian McEwan, Wally Lamb, Doris Lessing, Elizabeth George, Linn Ullman, Jonathan Safran Foer, Margaret Atwood osv.

Jag ska skriva om min profil.

Lästa böcker sedan 1 oktober 2008

Reglerna av Sara Mannheimer
en stjärna vid namn Ajax av Ulf Stark och Stina Wirsén
Pippi hittar en spunk av Astrid Lindgren och Ingrid Nyman
Känner du Pippi Långstrump? av Astrid Lindgren och Ingrid Nyman
Love Letters of Great Men
Oracle Night av Paul Auster
Svart som silver av Bruno K. Öijer
The Uncommon Reader av Alan Bennett
---
Surrender av Sonya Hartnett
Grapes of Wrath av John Steinbeck
Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten
Min Storebror Boris av Liz Pichon
Knoppar blommor blad och grenar av Eva-Stina Byggmästar
Påtända, osläckbara själar av Idéskaparna
Pojkflickan av Nina Bouraoui
Invasion! av Jonas Hassen Khemiri
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri (omläsning)
---
Berättelse om Herr Roos av Håkan Nesser
The Secret Scripture av Sebastian Barry
Hur man botar en fanatiker av Amos Oz
Across the Barricades av Joan Lingard
Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Tummen tittar på natten av Inger och Lasse Sandberg
Den Girige av Jean Baptiste Molière
The Nightwatch av Sarah Waters

Berättelse om Herr Roos

Håkan Nesser har gjort det igen. Personligen tycker jag att han blir bara bättre och bättre med åren, synd och skam att då sluta skriva böcker efter "bara" 25 stycken!

I den tredje delen av Barbarotti-kvintetten berättar han återigen en berättelse om människor. Visst, det handlar också om ett mord, men att putta in romanen i deckar-genren vore att ohjälpligt förminska den. Här handlar berättelsen om i första hand Ante Valdemar Roos och Anna Gambowska (han är bra på det där med namn) som genom tillfälligheter (ödet?) möts och ser varandra. En upplevelse som, jag tror, för båda är första gången.

Nej, det är ingen traditionell kärlekshistoria, det vore att förenkla detta möte mellan två människor. Men det är en berättelse om att våga förändra sitt liv och ta konsekvenserna av det. Gunnar Barbarotti dyker upp först efter ungefär halva boken och är underbar som vanligt. I den här boken träder också hans kollega Eva Backman fram tydligare och Nesser bygger upp en förväntan vad gäller hennes fortsatta utveckling i nästa bok.

Överhuvudtaget har ju Nesser ett driv i sina böcker som gör att det är svårt att lägga dem ifrån sig. Berättelsen innehåller gott om cliffhangers och språket är direkt. Men därtill kommer lågmälda diskussioner om vad det innebär att vara människa, vilket gör att romanen blir mer än bara en bladvändare. Likt Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö finns här ouppklarade delar av historien. Å ena sidan blir jag otåligt irriterad över att inte få veta, å andra sidan skänker det charm åt berättelsen.

Jag är mycket förtjust i Nessers vardagsfilosofiska diskussioner. Även dessa tycker jag utvecklas en liten bit längre för varje bok vilket gör det spännande att följa hans författarskap. Man skulle kunna tycka att intrigen bitvis är osannolik, men samtidigt är det kanske så livet kan vara. Vi beter oss inte alltid rationellt och förnuftigt och jag tycker att hans val gör Valdemar Roos mer intressant.

Framtidsutsikter

Nästa vecka blir en späckad författarvecka. På måndag besöker Jonas Hassen Khemiri stadsbiblioteket i Skövde och på fredag åker jag till Stockholm på fortbildning där en av föreläsarna är Åsa Linderborg. Härligt!

Uppsala

Jag har varit i Uppsala några dagar på konferens och förkovrat mig i min yrkesroll. Uppsala, alltid mysigt, och konferensen inspirerande och tankfull. Bland föreläsarna märktes framförallt Troed Troedson och Fredrik Härén; jag får säkert tillfälle att återkomma till dem när jag fått funderat mer på vad de egentligen sa.

Helt klart blev jag mer nyfiken och sugen på att läsa facklitteratur. Överhuvudtaget funderar jag på nya infallsvinklar på vad jag väljer att läsa. Vi får se vart det leder, men visst finns det många världar att upptäcka.

Jag försökte också besöka några boklådor, trots det späckade programmet. The English Bookshop är naturligtvis en megafavorit. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade tillgång till en liknande boklåda på närmare håll!

Nu väntar några dagars höstlov då jag bara ska glädjas åt att själv kunna styra över min tid. Drömma, läsa och njuta av tillvaron...

Bloggar!

Jag har kompletterat min blogglista.

Låt den rätte komma in

Jag blir så sugen på att läsa John Ajvide Lindqvist nu när det pratas om filmen överallt. Men, som sagt, jag vet hur det kommer att bli... Nej, jag får helt enkelt återkomma till honom framåt juni-juli.

Poesi äger

Jag älskar att läsa poesi.

Läser jag diktsamlingar? Nej, har knappast läst en enda. Ändå menar jag att jag är en hängiven anhängare av dikter. Men hur det nu är förstår jag mig inte på diktböcker. Jag förstår liksom inte hur jag ska göra när jag ska försöka mig på en diktsamling. Ska man läsa en dikt i taget för att sedan kontemplera dikten under en lagom lång tid innan man läser nästa? Eller ska man läsa igenom hela diktsamlingen i ett svep för att få ett helhetsgrepp, för att sedan djupdyka på enskilda dikter? Eller läsa lite här och där och se om något intressant dyker upp?

Jag får ingen fason på själva läsandet.

Nomineringarna till Augustpriset ser jag som ett tecken att återigen göra ett nytt försök med diktböcker. Tips på läsmetod mottages tacksamt!

Äntligen!

Jag har beställt och fått hem ett bokpaket från franska Amazon! Kanhända att det för er är en världslig sak, men för mig är det första gången. Jag är alltid skeptisk när det kommer till att beställa saker från utländska hemsidor... tror att jag ska fatta fel, att de inte alls kan tänka sig att leverera till Sverige, att de inte kan tänka sig att leverera till mig, att jag inte ska lyckas genomföra beställningen som normalt folk och så vidare. Men, det fungerade!

Äntligen kommer det att bli mycket enklare att få tag på fransk litteratur. En helt ny värld!

Författarbesök

Ikväll var jag och lyssnade på Håkan Nesser i Vara. Vara ligger längre bort än vad man kan tro, så med andan i halsen kom jag inskyndande på deras fina konserthus minutrarna innan det hela satte igång. Jag har hört honom prata ett par gånger förrut och han är alltid mycket underhållande och pratar nästan likadant som han skriver faktiskt.

Ämnet för kvällen var framförallt hans senaste bok, Berättelse om herr Roos, men han kryddade också med flera små anekdoter och historier och han svarade frikostigt på frågor. Vi fick reda på hur det kom sig att han började skriva romaner, vad han tycker om Brasilien och att Barbarotti-kvartetten istället kommer att bli en kvintett. Jag var ju tvungen att påbörja läsningen av hans senaste bok, och har kastat mig över de första kapitlen och de bådar gott vill jag lova. Av det lite dryga tjugotalet böcker han givit ut har jag läst nästan allt och jag menar att han blir bara bättre och bättre för varje bok. En ny bok av Nesser skapar därför alltid stora förväntningar hos mig, så jag blev besviken när han pratade om att han funderade på att sluta när han skrivit 25 böcker. Jag ser ingen anledning att sluta så länge hans författarskap utvecklas, vem vet då vilka storverk som aldrig kommer att berättas? Vi får hoppas att hans egen berättarlusta blir för stark, att han helt enkelt inte kommer att kunna hejda sig!

Det är i år tio år sedan hans bok Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö utkom och han har tydligen tidigare lovat att i år avslöja vem som egentligen är mördaren. Så, den 19 november i svt kanal 1 kommer de först att visa filmatiseringen för att sedan efteråt komma med det stora avslöjandet. Mycket spännande, jag måste läsa om boken för att fräscha upp minnet och spekulationerna. Dessutom är det ju ett utmärkt tillfälle att bjuda in några kompisar och ha en trevlig kväll tillsammans samtidigt som man får se om man gissat rätt.

The Secret Scripture

Jag avslutade The Secret Scripture igår och vad härlig läsning det var! Sebastian Barry har skapat en förtrollande berätterska i Roseanne Clear och man sugs in i hennes berättelse från första stund. Hundra år gammal börjar hon skriva ner sin livs historia och gömmer den under en planka i sitt rum på mentalsjukhuset där hon varit inspärrad ända sedan hon var en ung kvinna i 40-talets Irland. Hennes historia rymmer allt, en far som hon avgudar, gruvliga missförstånd, sagolik otur, kärlek inklusive en kyligt elak svärmor, en moraliserande och om möjligt ännu elakare katolsk präst och (naturligtvis) ett barn som försvinner. Roseanne speglar också det katolska Irland och motsättningarna där och framförallt de unga kvinnornas situation.

Parallellt med hennes berättelse får man också läsa anteckningar förda av hennes psykiatriker Dr Grene, som inför en stundande flytt av hela etablissemanget vill bedöma hennes mentala hälsa och försöka klargöra på vilka grunder hon blivit intagen. Roseannes starka integritet och hans egen ovilja att, som han själv uttrycker det, lura av henne bekännelser, tvingar honom att på egen hand göra efterforskningar bakåt i historien. Hans anteckningar ger mig som läsare ytterligare ett perspektiv på Roseannes berättelse, vilket också leder till frågor om vad som är en sann historia och för vem.

Roseanne är ju ett typexempel på en icke-trovärdig berättare, ändå så älskar jag hennes historia och tror på henne och känner med henne hela vägen. Även om sanningshalten i hennes vittnesmål ifrågasätts på vissa punkter upptäcker jag att det inte alltid är glasklart om det finns en absolut sanning. Genom Dr Grene och framförallt Roseanne visar också Barry på skrivandets magi.

Romanen innehåller flera intressanta personligheter som alla bidrar på sitt sätt till berättelsen av Roseannes historia. Hon och Dr Grene är de två självklara huvudkaraktärerna, även om det i första hand är Roseannes livsöde som är mest vibrerande och angeläget. Dr Grenes historia är också gripande, men för mig står han ändå i skugga av Roseanne, vilket jag inte tror att han själv misstycker till.

Någon kanske skulle kunna ha invändningar mot slutet, men jag köper det med hull och hår. I mina ögon får Roseanne trots allt upprättelse genom att hon lyckas behålla sin integritet. Hon får vara som hon är och utsätts inte för några försök att "botas" eller på något överdrivet sentimentalt sätt kompenseras för sitt lidande.

Sebastian Barrys roman har trollbundit mig den senaste veckan. Det är en perfekt bok att mysa med i soffan när höstvindarna viner utanför husknuten. Helt enkelt en bok att älska.

Augustpriset

Då var nomineringarna till årets Augustpris offentliggjorda. Jag är ingen trogen anhängare av svensk litteratur, så jag har inte läst en endaste. Den senaste tiden har jag däremot blivit lite mer intresserad av Katarina Frostensson. Poesi brukar inte heller vara min kopp te så just därför kanske jag skulle överraska mig själv och faktiskt ge Tal och Regn en chans!

Strax tillbaka...

Håller precis på med sluttampen på The Secret Scripture och det är mysigt och sorgligt spännande på en gång. Återkommer imorgon med tankar och funderingar...

Utmanande böcker

Den svåraste bok du läst, det fredagsfrågar bokhororna efter på sin blogg. För min del måste det bli ett par böcker av William Faulkner. För några år sedan läste jag både As I lay dying och The sound and the fury. Den första var svår men det gick ändå hyfsat att hänga med. The sound and the fury hade varit fullständigt obegriplig för mig om det inte hade varit för en utmärkt läsguide. Så, med lite hjälp gick den att ta sig igenom och belöningen var väl värd mödan. Jag tycker om att bli utmanad när jag läser, jag älskar böcker som tvingar mig att stanna upp och tänka efter, som provocerar mig och som får mig att se sidor som jag inte trodde fanns.

Rädda Roberto

Det är precis det här jag menar. Rena maffiametoderna. Ja... just det.

Jag har ändå alltid trott att även de som håller på med organiserad brottslighet trots allt är rationella människor vars främsta mål är att tjäna riktigt mycket pengar. Eftersom Savianos bok redan är läst av miljoner människor över hela världen, tjänar det ju inte mycket till att mörda honom. Mer än ur ett rent hämndperspektiv förstås.

Men för mig känns det här mycket, mycket overkligt...

Priser och finalister

Så har the Man Booker Prize delats ut till The White Tiger av Aravind Adiga och jag har inte läst den - än. Jag läser ju för tillfället en annan av de shortlistade, The Secret Scripture av Sebastian Barry och den blir bara bättre och bättre. En galen kvinna med ett dimmigt förflutet, en deppig läkare, Irland och en tragikomisk pappa, lägg till dagbok/memoarform och ett underbart vackert språk så får du en riktigt bra bok att mysa med i höstmörkret.

Dessutom tillkännagavs finalisterna till the National Book Award idag. Det är alltid spännande att se vad de plockar fram. Mest nyfiken blir jag på Marilynne Robinsons Home. Hennes Gilead, som kom för några år sedan, blev ju mycket omtalad, så det bådar gott inför den nya.

Hur man botar en fanatiker

Hur man botar en fanatiker och om att skriva må vara liten till omfånget men har en storsint själ. Amos Oz redogör här för sin lösning på Palestina/Israel-konflikten, eller, inte lösning utan snarare kompromiss. För visst kommer det att krävas en plågsam kompromiss för att få ett slut på stridigheterna. Jag tycker Oz är modig som trots att han lever och verkar mitt i konfliktens kärna ändå vågar vara objektiv och vägrar ta ställning för eller emot någons sida.

För några år sedan läste jag en annan av Ozs (nej, Ozs, det ser ju inte klokt ut), en annan av hans böcker, En historia om kärlek och mörker. En helt underbar bok som med all önskvärd tydlighet visar vilken stor författare Amos Oz är. Hur man botar en fanatiker visar att han också är en stor människa.

Höst

Hösten är återigen över oss och vackra, soliga dagar blandas med ruskiga, mulna. I går kväll var jag som vanligt ute för att hämta in mina hästar från hagen. Mina hästar har väl tilltagna hagar så det är inte ovanligt att man får promenera en bit för att hämta dem. Det var mörkt, vinden ven och molnen for fort fram över himlen. De ömsom skymde, ömsom släppte fram fullmånens sken. Hagen var ena sekunden en mörkt töcken, för att i nästa sekund ligga blottad i det klara månskenet. När jag gick där förstod jag varför jag inte läser skräckromaner.

Inte för att det inte finns bra skräckromaner eller för att jag inte skulle gilla den genren. Jag har helt enkelt för livlig fantasi. För massor av år sedan läste jag skräck lite då och då, alltid med samma resultat. Jag blev extremt mörkrädd och vågade knappt gå ut ensam på kvällarna. Särdeles opraktiskt.

Det talas mycket om att man ska utmana sig själv och våga gå utanför sina ramar. Den senast tiden har jag funderat på om det inte vore dags att ge skräckromanen en ny chans i min bokhylla. Och kanske blir det så, någon gång nästa sommar i vår hängmatta klockan elva på förmiddagen.

Surt sa räven...

Lite putta blev de allt. Hursomhelst, flera bra lästips!

Gomorra

Roberto Saviano är på flykt. Han går aldrig någonstans utan sina livvakter och åker alltid i en skottsäker bil. I sin bok Gomorra planlägger och redogör han för Camorrans omfattande illegala verksamhet, han lämnar ut fulla namn och siffror på hur många som blivit mördade. Kalla fakta.

Tanken svindlar när bilden går upp för mig hur enorm Camorrans makt och inflytande är. Jag får svårt att ta till mig den kalla beskrivningen och texten känns konstig nog - overklig. Vid ett par tillfällen, episoden om skräddaren som syr kläder åt Angelina Jolie utan att veta om det och berättelsen om prästen som med sitt civilkurage väljer att gå emot Camorran, är texten levande och engagerad. Likaså mot slutet när han själv blir mer aktiv och synlig i texten.

Men det är en jätteviktig bok och all heder åt Saviano som är beredd att riskera sitt eget liv för att sätta fokus på Camorrans ljusskygga verksamhet.

Le Clézio

Det är så roligt med nobelpriset! Jag blir som ett litet barn på julafton, måste bara se när Horace kommer ut från sin dörr, går och väntar hela förmiddagen och lyssnar koncentrerat för att försöka lista ut vem det blir liksom halvsekunden innan namnet sägs. Visst är det lite barnsligt. Och jätteroligt!

Årets pristagare, Jean Marie Gustave Le Clézio (vackert namn men, heter verkligen alla fransmän Jean?), är ett jättebra val. Jag har läst några noveller av honom som jag tyckte mycket om, och han har ganska länge stått med på att läsa-listan. Dagens tillkännagivande gör att han åker upp några snäpp på den listan, kan vi väl säga.

Bokloppis

Mina förträffliga vänner Lotta och Håkan, som för övrigt har ett vandrarhem, ordnar loppis i Forsvik den 18 oktober. Forsvik är mysigt och det är alltid roligt att träffa folk. Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att göra mer plats i bokhyllorna samtidigt som man tjänar en slant! Vad är egentligen lämpligt pris för en bättre begagnad pocket?

Inget är som väntans tider...

Det är sannerligen spännande tider vi lever i. Imorgon meddelas då äntligen vem som får årets Nobelpris i litteratur och tisdag nästa vecka får vi reda på vinnaren av the Man Booker prize. Jag brukar läsa de böcker som är shortlistade, men i år har jag av någon anledning inte hunnit läsa en enda. Sebastian Barrys the Secret Scripture ligger här hemma och väntar på mig, kanske ger jag mig på den i helgen, vi får se. Franska Prix Goncourt är heller inte utdelat för i år. Det brukar tilldelas riktigt bra böcker, synd bara att det inte alltid översätts.

Protestantisk prosa

Jag såg alldeles nyss reprisen av Babel som gick på svt24 nu ikväll och jag tyckte särskilt om intervjun med Siri Hustved. Hon pratade där om vad hon kallade "protestantisk prosa", en skandinavisk prosa, som hon hävdade hade vissa särdrag vad gällde språk och tema. Till exempel menade hon att protestantisk prosa inte använder sig av dekorationer i språket för dekorationernas skull utan är mer avskalad. Hon pratade också om att det var vissa tema som ständigt återkom i protestantisk prosa, som till exempel ensamhet.


Protestantisk prosa är ett begrepp jag inte hört förrut men som exakt satte fingret på mina egna tankar om svensk litteratur. Jag tror att jag är ganska typiskt svensk och jag uppskattar verkligen böcker som Kerstin Ekmans Vargskinns-triologin, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula och även Viveca Lärns serie om Saltön som jag också tycker är exempel på protestantisk prosa. Samtidigt känner jag en större nyfikenhet på bland annat brittisk, amerikansk och fransk litteratur, antagligen för att de är skrivna på ett annat sätt och skapar annorlunda sinnesvärldar.


Jag har försökt förklara min fascination för brittisk litteratur för olika bokvänner förut. Nästa gång ska jag direkt hänvisa till Siri Hustved som så elegant satte ord på det jag själv tidigare enbart stått och svamlat om.

Mig äger ingen

Spontant känner jag alltid en motvilja och olust mot 70-tals-barndomsskildringar med alkoholiserade föräldrar och orangea tapeter. Men, just Åsa Linderborgs bok har ju fått många fina vitsord och nu skulle den läsas och diskuteras i en av de bokklubbar jag är med i.

Och så blir jag positivt överraskad. För Mig äger ingen är direkt och kraftfull i sitt språk och även om den inte är översvallande känslosam, förmedlar den en stark värme och en förlåtande kärlek.

Så där satt vi på vår bokklubb, chili con carnen var serverad och vi var helt eniga om bokens förträfflighet, men ändå väckte boken så olika känslor hos oss alla. För hur bra jag än tyckte boken var, tyckte jag samtidigt det var tungt att läsa om hur hon aldrig får någon julklapp av sin pappa och hur hon står ensam i mörkret utanför dagis och väntar på att kokerskan ska komma. Visst, hon har en kärleksfull relation till sin pappa och hon skriver själv att hon hade en bra uppväxt, men den hade inte blivit sämre av lakan i sängen och mindre sprit i köksskåpet.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur många barn i dag som lever i liknande situation. Vem ser och vem stöttar dem?

Jag har ingen aning

Det börjar vankas nobelpris i litteratur och självklart vill jag vara med och spekulera.

Jag har ingen aning. Kanske blir det en amerikan. Kanske var Horace Engdahls utspel om amerikansk litteratur bara en taktisk fint för att kollra bort alla förståsigpåare.

Jag har ingen aning. Jag tror att det blir någon manlig poet från någon indianstam på någon ö utanför Nya Guinea. Jag hoppas att det blir Margaret Atwood.

Jag har ingen aning.

hamburgare+bok=sant

Hurra! för McDonalds bok-happy meal (ja, jag tycker det är både smidigt och gott att äta där emellanåt). Min pojk blir lika glad varje gång han får en hel bok till maten. Det är annat det än de eländiga plastpryttlar som väsnas och går sönder som det annars brukar vara. Tummen tittar på natten är given godnatt-saga hemma hos oss den närmsta tiden!

the Nightwatch

Jag har läst min första bok med Sarah Waters och förväntningarna var ganska högt uppskruvade eftersom hon befinner sig i gott sällskap på Grantas berömda lista. Boken var dessutom shortlistad till Booker-priset och det brukar ju också indikera viss kvalitet. Och visst var det så! I boken möts jag av en handfull personer och får följa deras öden baklänges från 1947 till 1941. Jag upptäcker att jag gillar hennes stil att beskriva sina personer, för även om de är besvikna, bedragna och desillusionerade, beskriver hon ändå hela människor av kött och blod, med både styrkor och svagheter. Av de fyra huvudpersonerna är bara en av manligt kön, och hans porträtt är det som känns svagast. Jag uppbådar inte riktigt samma intresse för hans väl och ve som för de andra helt enkelt.
Jag tycker också det är befriande att inte läsa ytterligare en krigsskildring av andra världskriget. Det finns många utmärkta böcker i den genren, men det är just det, de är många! Här fungerar kriget istället som en bakgrund för de personliga berättelser hon skildrar. Övervägande delen av huvudpersonerna är homosexuella och det gör det också annorlunda och intressant. Deras situation under och efter andra världskriget har i alla fall inte jag hört talas så mycket om.

Holly Hock

Hmmhm... ja, då var det dags. Jag vill börja blogga och öppnar därför Holly Hock, min bokblogg. Kanske går det lite svajigt i början, men jag lär mig nog snart.

Jag tänker skriva om böcker och sånt som hör böcker till. Jag älskar att diskutera och förbehåller mig alltid rätten att ändra åsikt! Med det sagt, på återseende!

Hallå?

Hallå? Någon där?