Surrender

Sonya Hartnett fick 2008-års ALMA-pris, en anledning så god som någon att prova en av hennes böcker. Dessutom är hon från Australien, dvs ytterligare en anledning att läsa.

Hennes Surrender är en svart, kolsvart, berättelse om Anwell, eller Gabriel, som han också kallar sig och hans uppväxt i den lilla staden Mulyan. Gabriel är väldigt ensam, men en dag möter han en pojke vid sin grind, Finnigan, och de sluter en hemlig pakt. Finnigan blir Gabriels "hemlige" vän och så här långt i historien är jag inte jätteimponerad. Visst hon skriver bra, men Alfons och Mållgan har vi ju redan läst om och det här känns mest som en upprepning på det temat, om än för ungdomar.

Men jag hinner nästan inte tänka den tanken till slut, förrän det är för sent. Jag är fast, historien rullar på mot det obönhörliga slutet, och det är så bra, så bra. Hartnett har berättelsen i ett järngrepp och som läsare har man ingen chans att ta sig loss. Gabriel, Finnigan och deras hund, Surrender, bildar en enhet som är ett psykologiskt porträtt av en djupt psykiskt sjuk, ung människa. Perspektivet växlar mellan Gabriel och Finnigan och man frågar sig hela tiden, stämmer det här verkligen? Händer det här i verkligheten? Det är tragiskt och rysligt, krypande, obehagligt spännande.

Mina bokklubbar

Jag deltar alltså i två olika bokklubbar. Två bokklubbar med lite olika karaktär.

Den "äldsta" består av före detta språklärarkollegor till mig. Vi turas om att välja böcker och vi har en bok där vi antecknar kortfattat handlingen och ger betyg på en femgradig skala. Var och en av oss fyra deltagare väljer också tre adjektiv var som vi tycker passar boken. För det mesta är vi ganska överens om det vi läst, men naturligtvis händer det att vi uppfattat böcker olika. Den bok vi läser till nästa gång är The Grapes of Wrath som jag redan skrivit om här på bloggen. Framförallt ser jag fram emot att diskutera slutet med dem. Som ni redan vet har jag mina funderingar där.

Den andra bokklubben består av en samling kollegor som alla arbetar på naturbruksgymnasiet Sötåsen i Töreboda. Alla är hängivna läsare, men eftersom vi arbetar på just ett naturbruksgymnasium består vår grupp av såväl humanister och lantmästare som agronomer och biologer. Vi har ofta ganska olika åsikt om böckerna, vilket bäddar för givande diskussioner.
Vi genrebestämmer alltid de böcker vi läst, det blir ganska skruvat, ja, ni ska få ett smakprov efter nästa träff i januari. Boken som ska läsas till nästa gång är En halv gul sol.

Båda bokklubbarna har hållt igång i flera år och det som slår mig är hur väl man lär känna varandra genom att diskutera böcker.

Säg mig vad du läser och jag ska säga dig vem du är...

Blogg-tankar

På flera olika bokbloggar diskuteras just nu varför man bloggar och vilken roll bokbloggarna har i förhållande till sina läsare och som ett alternativ till "traditionell" litteraturkritik.

För egen del skapade jag min blogg för att det verkade roligt! Och det är det, så därför har jag helt enkelt fortsatt. Jag har inga stora ambitioner med bloggen och därmed heller inga krav på mig själv. Däremot har bloggande tydliggjort flera olika saker för mig själv. För det första har jag blivit mer medveten om min egen läsning. Det låter kanske konstigt, men jag tycker att min självinsikt om vad jag egentligen har för läsvanor har blivit större. Det blir mer klart vad jag egentligen tycker om och inte tycker om och därmed blir jag ju också säkrare på att välja vilka böcker jag verkligen vill läsa.

För det andra är det faktiskt så att läsningen av en bok fortsätter iochmed att jag samlar mina tankar och formulerar mig själv kring dess innehåll. Jag är sedan flera år tillbaka med i två utmärkta bokklubbar, där vi träffas och diskuterar gemensamma läsupplevelser, men det är någonting extra det här med att uttrycka sig i skrift.

Slutligen så är det himla kul att få kontakt med andra som är intresserade av samma böcker som jag själv. Som sagt, jag älskar att diskutera och att få höra andra människors infallsvinklar och uppfattningar om litteratur. Det är kul att upptäcka att alla inte tänker som jag!

Portugisen igen

Jag har kommit på vad portugisen heter! António Lobo Antunes och hans bok Jag ska älska en sten. Någon som känner till?

Roberto

Jag har lyssnat på Saviano och Rushdie hela dagen, allt jag kommit åt. Rushdie är rolig och Savianos italienska vacker. Och jag hisnar inför maffians makt och inflytande i Italien. Hur kan det vara så här, i Italien, i Europa? Som en kommentator uttryckte, om det nu inte vore så att de redan var med, hade Italien accepterats som medlem i EU om de sökt inträde idag? Som jag har förstått lever ju Rushdie ett "normalt" liv idag, men hur ska det gå för Saviano? Han är ju dessutom rätt så ung. Hur kommer hans liv att bli?

Filmatiseringen av Gomorra verkar ju mycket intressant och blir helt enkelt ett måste i januari. Savianos nya bok Kärleken är dödens motsats är beställd.




Ps. Beställde dessutom de tre första i Twilight-serien (på engelska) till mycket bra pris hos cdon. Jag vet att jag är lite sen ibland, men nu snart ska här läsas vampyrer.

Julklappspåse

Jag är ju med i ett utbyte av julklappspåsar anordnat av En bok om dagen. Utbytet innebär att jag ska skicka ett bokpaket till Maries blogg och jag kommer att motta ett bokpaket från Dievas liv och äventyr. Det är riktigt kul att försöka sätta ihop ett paket som någon som jag egentligen inte känner kommer att uppskatta. Jag har de senaste dagarn lusläst Maries blogg och dessutom ställt en del frågor. En tanke har börjat ta form men jag behöver fundera och fråga lite till för att finslipa innehållet. Jag skulle vilja överraska med någonting hon liksom ännu inte visste att hon tyckte om!

vill läsa!

Just nu är jag sugen på att läsa

Hus och hem av Helle Helle
De välvilliga av Jonathan Lithell
Girl meets boy av Ali Smith
Book thief av Markus Zusak
Natasha av David Bezmozgis

och vad heter förresten den där nya boken med den där portugisen?

The Grapes of Wrath

John Steinbecks epos är en klockren amerikansk klassiker som jag är så glad att jag äntligen tog mig för att läsa. Vad han skriver bra! I sin beskrivning av hur familjen Joad blir tvingade att lämna sin gård och lockade till Californien för att finna arbete varvar Steinbeck längre kapitel som följer familjens vedermödor, med kortare som sätter deras öde i ett större amerikanskt perspektiv.

Och vilka vedermödor! Familjemedlemmar går åt på vägen (av olika anledningar) och svälten är dem ständigt hack i hälarna. Man blir först presenterad för Tom Joad, den förlorade sonen, som precis har sluppit ut ur fängelset för att upptäcka att hans familj har blivit tvingade att lämna gården på grund av skulder. Trots sin tvivelaktiga bakgrund framstår han som den informelle ledaren och den som de andra tyr sig till när det kärvar till sig. Men allteftersom resan fortskrider förflyttas fokus från Tom till Ma, som hela tiden är den som står stark och driver familjen framåt. Ma är den goda matriarken som leder och skyddar sin familj och hennes karaktär växer sig bara starkare och starkare genom hela romanens gång.

Förutom ett porträtt av en stark kvinna är The Grapes of Wrath dessutom en roman om uppoffring, medmänsklighet och framväxten av arbetarklassens kollektivism. Den är skrämmande aktuell med tanke på den ekonomiska kris världen brottas med idag.

Jag måste bara skriva om slutet. Utan att avslöja för mycket är det ett slut som lämnar mig fundersam. Jag vet inte riktigt vad jag känner, om det är tragiskt eller hoppfullt? Återigen är det matriarken, modern som är i fokus, men är det en öppning eller bara en cirkel som sluts?

Ma Joads skördesoppa

The Joads har det ju inte allt för fett, men hade hon kunnat hade säkert Ma Joad bjudit på denna skördesoppa med zucchini- och majsbröd och röra med kronärtskockor och spenat att njuta i novembermörkret. Till soppan dricker man enligt Eva naturligtvis Casillero del Diablo Chardonnay (nr 2075).

4 portioner
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
ca 2 msk raps eller solrosolja
2 kalkonfiléer à ca 150 g
1 ½ liter hönsbuljong
1 dl vildrisblandning
1-2 tsk torkad dragon
1-2 tsk torkad salvia
1 liten sötpotatis eller 2 morötter
2 dl majskorn
salt och peppar

Skala och finhacka löken och fräs i oljan i en kastrull i några minuter.
Skär kalkonköttet i ca 2 cm stora kuber. Stek dem tillsammans med löken tills de är genomstekta. Tillsätt buljongen, riset och kryddorna och låt sjuda utan lock.
Skala och skär sötpotatisen i tärningar. Lägg ner dem i soppan när den har sjudit i ca 10 minuter. Låt alltihopa sjuda i ytterligare ca 10 minuter eller tills riset är klart och sötpotatisen är mjuk. Tillsätt då majsen och rör om tills den är varm. Smaka av med salt och peppar.

Zucchini- och majsbröd

ca 12 bitar
2 ägg
100 g smält smör
3 ½ dl filmjölk
3 dl majsgryn (polentagryn)
1 ½ dl vetemjöl
1 msk socker
2 tsk bakpulver
½ tsk bikarbonat
½ tsk salt
2 små zucchini (ca 250 g)

Sätt ugnen på 200 grader. Smörj och mjöla en rektangulär bakform (ca 20 x 30 cm).
Vispa upp äggen i en bunke. Blanda ner det smälta smöret och filmjölken.
Blanda ihop de torra ingredienserna i en annan bunke. Rör ihop med filmjölksblandningen till en slät smet.
Riv zucchinierna och blanda ner i smeten.
Häll smeten i formen och grädda i ugnen i ca 40 minuter eller tills en provsticka är torr.

Röra med kronärtskocka och spenat

ca 5 dl
300 g fryst hackad spenat
1 burk kronärtskockshjärtan à 390 g
1 dl gräddfil
½ dl majonnäs
½dl philadelphiaost eller annan cream cheese
1 dl riven parmesanost
½ tsk pressad vitlök
salt och peppar

Låt spenaten tina i ett durkslag. Pressa ur så mycket vatten som möjligt.
Grovhacka kronärtskockshjärtan och blanda ihop med spenaten och resten av ingredienserna. Salta och peppra efter smak. Röran är klar om den ska serveras kall.
Röran kan också serveras varm. Lägg den i en ugnssäker form och baka i ugnen i 175 grader i ca 20 minuter. Täck med folie ifall ytan börjar få för mycket färg.

Låt er väl smaka!

Recepten är hämtade från Soppor, bröd & röror av Lisa Eisenman Frisk och Monica Eisenman.

språk

Jag och mina elever diskuterade språk idag ("på riktigt") och de undrade hur det kom sig att jag ville undervisa i engelska (svårförklarligt för många!). Jag försökte förklara för dem min hängivenhet för historier, hur magisk en berättelse kan vara. Att förstå ett språk är för mig nyckeln till en annan värld. En annan värld med andra historier.

Sista boken från Finistère

Alltsedan jag läste Priset på vatten i Finistère har Bodil Malmsten varit en stor favorit och ett "läsmåste" för mig. Med en uppföljning följer därför naturligt skyhöga förväntningar. Lever sista boken upp till mina förväntningar - ja!

Bodil Malmsten skriver som vanligt med en enkelhetens elegans men medan Priset på vatten var så himla rolig, har Sista boken en istället svårmodig känsla. Den innehåller precis som sin föregångare komiska episoder, men tonen är en annan.

Vardagliga, till synes lösryckta företeelser, binds samman och får en mening och en riktning. Genom romanens Bodil får jag erfara känslan av förlust och ensamhet, men tillslut också hur tillvaron får ett nytt innehåll. Själv är jag en obotlig optimist och uppskattar att hon ändå avslutar med en känsla av hopp och, faktiskt, pånyttfödelse.

Bodil Malmsten är en författare med integritet och den verkligen anledningen till att flytta från Finistère antyds men inte mer. Jag har den största respekt för att hennes två böcker från Finistère inte är själbiografiska i ordets striktaste mening, det förtar ingenting av min läsupplevelse, men visst blir jag nyfiken!

Det har också talats en del om den "fula" framsidan till hennes nya bok. Jag tycker mig ändå se att bokens framsida på något sätt återspeglar bokens innehåll. Själv gillar jag bilden på bokens baksida.

Mitt virtuella bokcafé

I väntan på mitt "riktiga" bokcafé tänker jag börja med att servera åtminstone tips på lämplig dryck och eventuellt tilltugg till olika läsupplevelser.

För att hålla Bodil Malmsten (och Madame C) sällskap måste ju ett glas champagne passa utmärkt! Min goda vän Eva tipsar om Cuvée Jean de la Fontaine Sec (nr 7456) för 189 kr. Vill man ha något ännu mera prisvärt säger hon att Marqués de Monistrol Rosé Reserva (nr 7415) för 72 kr i mångt och mycket är ett fullgott alternativ.

Jag kan ju tycka att ett glas champagne är allt man behöver. Men skulle man vilja ha något tilltugg är skivad baguette med getost, pinjenötter och lite ringlad honung på som fått värma sig alldeles lagom i ugnen ett helt gudomlig småplock.

Novembermys

Jag vill ha en mysig läshörna. Något liknande det här skulle passa fint. Jag tror jag ska önska mig en i julklapp.

Ps. tack till A Beautiful Living för inspiration.

Jag har en plan...

...för att ta mig till Bokcafé Pilgatan. Och nya idéer för bloggen. Återkommer imorgon...

Knoppar blommor blad och grenar

Jag har läst en diktsamling! I väntan på de August-prisnominerade valde jag på måfå ut en annan med Byggmästar och oj vad nöjd jag är.

Knoppar blommor blad och grenar är en fröjd att läsa. Det är precis som att gå in i en trädgård, ni vet en sån där lummig, lite vildvuxen och överdådigt blommande trädgård med vindlande gångar och skrymslen och vrån. Överallt upptäcker man nya favoritplatser. Flera av dikterna besöks av både hundar och katter, vilken djurmänniska uppskattar inte det? Dessutom finns här alla möjliga sagoväsen vilka bidrar till den vackra och drömska stämningen.

Byggmästars diktsamling piggar upp i novembermörkret och påminner om att det finns andra årstider.

Kinesisk litteratur

Jag är som sagt nyfiken på indisk och kinesisk litteratur. Jag har ju redan fått en utmärkt lista på indisk litteratur och nu skulle jag vilja skapa mig en liknande lista men med kinesiska författare. Jag har börjat fylla på några titlar jag känner till och ber nu er om hjälp, vet ni några andra kinesiska böcker som verkar intressanta? Kommentera gärna de titlar jag angivit - bra? dåligt?

Jung Chang, Vilda svanar, Mao - den sanna historien
Xiaolu Guo, Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, 20 fragments of a ravenous youth, Village of stone, UFO in her eyes
Xiao Rundcrantz, Röd åklagare
Su Tong, Binu och den stora muren, My life as emperor, Raise the red lantern, Madwoman on the bridge and other stories
Ming Wang-Sonnerup, Rött land, röd jord - en flickas uppväxt i Maos Kina
Cao Xueqin, Drömmar om röda gemak

Die Welle

Idag har jag varit på ytterligare en föreläsning (ja, fortbildningarna har duggat tätt den sista tiden) kombinerat med filmvisning av Die Welle. Christer Mattsson, som skrivit boken Ingen blir nazist över en natt, förläste om nynazism hos ungdomar och hur han arbetar med sina elever för att motverka intolerans.

Filmen var bra, dramatisk och angelägen. Christer Mattssons förläsning kompletterade perfekt. Han var engagerad och mycket trovärdig. Speciellt en grej han sa tog jag åt mig och kommer att fundera över den närmaste tiden. Han menade att vi oftast fokuserar på offren under andra världskriget och försöker sätt oss in i deras situation. Inte alls fel eller konstigt, men om vi vill förstå vad som hände måste vi istället försöka sätta oss in i förövarnas situation. Utifrån offrens perspektiv är övergreppen naturligtvis svåra att begripa. Det är istället utifrån ss-officerarnas synvinkel vi kan försöka närma oss en förståelse för hur detta hemska kunde hända. Obehaglig tanke, men det ligger någonting i det.

Han menade också att det egentligen inte handlade om själva dödandet utan att avrättningarna och gaskamrarna var en konsekvens av en vilja att bli av med olika folkgrupper. Inte för att förminska folkmorden som skedde under andra världskriget utan för att försöka se vilka mekanismer som ligger bakom. Tänkvärt. Jag kommer genast att tänka på De välvilliga av Jonathan Littell. Den behöver jag nog läsa inom en inte alltför avlägsen framtid...

Åsa Linderborg

Åsa Linderborgs föreläsning (också från i fredags) hade nerv. Det var ärligt och uppriktigt och modigt att lämna ut sitt eget liv för allmän begrundan och diskussion. Jag älskade ju hennes bok Mig äger ingen, trots sjuttiotalet och diskbänksrealismen, och hennes föreläsning gav svar på några av de frågor som boken väckte. Som varför ingen såg hur hon hade det och ingrep på något sätt. Hon menar att iochmed att hon var tjej och duktig i skolan, såg man inte hur illa det egentligen var ställt. Hon säger själv att hon är glad att ingen grep in, utan det var det bästa för henne att faktiskt bo kvar hos sin pappa, trots allt. Jag tror hon har rätt, men jag har ändå svårt att förlika mig med att något barn ska behöva växa upp under sådana förhållanden. Nej, det där låter fel... jag ser att hennes relation till sin pappa var otroligt kärleksfull, men lite hjälp med hygien, mat och kläder hade inte skadat.

Linderborg betonade hur viktigt hon tycker det är att faktiskt prata om det här med klass. Jag håller med henne när hon säger att klassamhället osynliggörs idag. I ärlighetens namn vet jag knappt vad jag skulle säga om jag skulle försöka mig på att prata klass med mina elever. Klass är ingenting man pratar om.

Jag skulle önska att få läsa fler romaner skrivna av Åsa Linderborg, men hon hade inga nya skönlitterära bokprojekt på gång. Däremot har hon precis kommit ut med en bok med samlade artiklar, Håll med eller håll käft. Man får väl läsa den så länge.

Julklappspåse Large

Sånt här är ju jättekul! Jag har anmält mig och tackar En bok om dagen för initiativet. Nu gäller det att fnundera ordentligt på det här med "kommunikation"...

Boktips

Boktips från Jonas Hassen Khemiri, The.Powerbook av Jeanette Winterson.

Bokcafé

Det är precis det här jag menar! Underbart! Härligt! Lysande!

Lena tipsar mig om Bokcafé Pilgatan och jag sliter förtvivlat mitt hår. Varför ligger Umeå så långt bort!?! Måste helt enkelt se till att få vägen förbi på något sätt...

Fler tips mottages tacksamt!

Läsning i skolan

Jag tänker och funderar på Steven Ekholms föreläsning. Han talade om elevers läsning och kanske framförallt om hur man får de där skeptiska eleverna att faktiskt läsa mer. Det lika enkla som geniala receptet var att helt enkelt låta dem läsa det som de vill läsa. Enligt Steven innebär det ofta att de väljer genrelitteratur, dvs fantasy, skräck, chick-lit, sci-fi, boats osv.

Jag är helt med på tåget. Så gott som all läsning är bra, helt klart mycket bättre än ingen läsning alls. Ändå kan jag inte låta bli att känna hur någon sorts stress börjar klättra uppåt i halsen. För min del handlar det helt enkelt om det här:

Elevens skall
-ha tillägnat sig och ha kunskap om centrala svenska, nordiska och internationella verk och ha stiftat bekantskap med författarskap från olika tider och epoker.
(utdrag ur målen för svenska B)

Det är denna formulering som många lärare tolkar som litteraturhistoria. För hur ska man uppnå detta mål om eleven tillbringar hela sin gymnasietid läsandes skräck? Ja, för egen del blir jag naturligtvis helnöjd om en elev tillbringa hela sin gymnasietid läsandes. Men ändå... Är det en framkomlig väg att bara läsa centrala svenska, nordiska och internationella verk i utdrag? Finns det då inte en risk att det blir snuttifierat? Ska man helt enkelt strunta i vad kursplanen säger och bara vara nöjd med att de faktiskt läser? Vad tycker ni?

Lyckas i skolan!

Jag var alltså på fortbildning igår anordnat av Natur och kultur med temat "Lyckas i skolan!". Och vilken dag! Det vanliga på dagar som dessa brukar vara två jättebra föreläsare och 2-4 okej men inte lysande.

Lyssna då på detta: Nils Hammarén, Gunilla Hammar Säfström (från klass 9A), Birgitta Kimber, Steven Ekholm, Åsa Linderborg och Jana Söderberg. Ni hör ju själva. Vilken laguppställning! Jag vet inte vem som var bäst utan alla bidrog till att belysa ämnet från sina olika synvinklar. Alla var excellenta!

Ps! Jag återkommer inom ett par dagar med ett inlägg om Åsa Linderborgs föreläsning. Mig äger ingen ligger mig varmt om hjärtat och det hon sa likaså.

Pojkflickan

Idag läste jag ut Nina Bouraouis Pojkflickan på tåget till Stockholm. Vilken läsupplevelse! Det är det första jag läser av henne, men verkligen inte det sista. Hennes mycket speciella språk tillsammans med den självbiografiska historien sög mig in i hennes värld och fick mig att känna det hon kände.

Historien handlar om Nina och hur hon växer upp med en fransk mamma och en algerisk, ofta bortrest, pappa i Algeriet. Hon beskriver hur det är att vara mellan två kulturer, hur man både hör hemma och inte. Samtidigt brottas hon med frågor runt sin egen identitet. Sin egen identitet som flicka och sin egna önskan att vara pojke.

Jag går av tåget full av förundran över denna märkliga bok och hamnar på en föreläsning med Nils Hammarén som handlar om ... språk och identitet. Mitt i prick!

Hela föreläsningen blev som en fortsättning på min läsning och förklarade och fördjupade mina tankar om Pojkflickan. Hammarén menar att identitet är någonting vi skapar med hjälp av språket, det vill säga att språket kommer före identiteten. Dessutom hävdade han att vi oftast definierar oss själva genom att förklara vad vi inte är. I Ninas fall blir det därför problematiskt eftersom hon är både fransk och algerisk, och samtidigt varken algerisk eller fransk. Dessutom blir hennes sökande efter sin egen identitet ännu mer dynamiskt eftersom hon också ifrågasätter sitt kön. Både...och. Varken...eller.

Dessa motsatser skapar polaritet och spänning i romanen vilket får konsekvenser i språket som liksom havet (som på sätt och vis förenar Algeriet och Frankrike) böljar fram och tillbaka. Både...och, varken...eller.

Dagens skörd

Jag ville egentligen låna de poetiska nomineringarna till August-priset, men en fanns inte inne och de andra två hade de helt enkelt inte. Så jag ställde mig i kö och lånade så länge en annan med Eva-Stina Byggmästar och dessutom en titel av Sonya Hartnett.

Jag satt och bläddrade i Byggmästar under en fika efter besöket på biblioteket och hittade då en vers som genast slog an en ton i mitt hundmännisko-hjärta. Visst är det mysvackert...

Säg, borde inte alla få ha

hundänglar i sina lantkök

och somna med en lockig tass

mot hjärterotens veka harm -

Länkar

Jag har lagt in en länklista.

Tidningar

Jag läser bok och språktidningar i det nya vintertidsmörkret. Artikeln om Bodil Malmsten träffar mitt i prick för mig. Hon har varit en av min husgudar ända sedan jag läste Priset på vatten i Finistère under början av min första förlossning. Under min andra läste jag Sara Stridsbergs Drömfakulteten. En helt annan sorts läsupplevelse än Priset på vatten. Jag undrar ibland om vad jag läste på något sätt kan ha påverkat de små liven i magen?

Likaså artikeln om den deprimerade journalisten som räddades av Harry Potter tycker jag om. Den visar ju just på magin med läsning och hur denna tillgång till andra världar kan hjälpa oss på så många olika sätt.

Jag läser också om Ola Salo som översättare och Jesus Christ Superstar och vill se - eller höra och se naturligtvis.

Khemiri!

Då har jag varit och lyssnat på Jonas Hassen Khemiri och Kristin Bjarnadottir. Bjarnadottir var som jag trodde en isländsk poet och hon läste upp flera av sina dikter. På svenska med underbar brytning och slutligen även en på isländska. Hon berättade att en av hennes passioner i livet var tango och det var just dikten om tango som tilltalade mig mest.

Sen så var det då dags för Khemiri och han var bara lysande som vanligt. Han läste några av sina noveller och pratade lite runtomkring dem. Det som slår mig är att han verkar oerhört ödmjuk samtidigt som han är ofantligt intelligent och skärpt. Han är dessutom rolig. Mycket trevlig kombination.

Det enda jag saknade var möjligheten att ställa frågor. Jag hade naturligtvis kunnat gå fram till honom efteråt, men då var det fullt med folk runtomkring och jag kände mig helt enkelt lite blyg. Men, jag hade gärna frågat.

...jag tror jag ska mejla mina frågor istället.

Invasion!

I Invasion! finns samlat noveller, kåserier och två dramer, alla undertecknade Jonas Hassen Khemiri. Den signaturen har för mig kommit att bli en kvalitetstämpel. Det här är bra. Du kommer inte att bli besviken.

Jag ska inte gå in närmare på någon enskilt text - det finns mycket och säga om alla. Men jag kan inte låta bli att fascineras över Khemiris mångsidighet. Han är en språklig innovatör med ett skarpt öga för samhällsanalys och han har den goda smaken att aldrig underskatta sina läsare.

Khemiri är i mitt tycke en av de mest intressanta svenska författarna idag. Jag ska genast försöka få tag på biljetter till hans pjäs Fem gånger Gud.

Indisk litteratur

Hermia har hört min bön om tips på indisk litteratur. Holly Hock tackar och bugar!

Förberedelser

Jag håller på att förbereda mig inför författarbesöket imorgon på biblioteket. Jag går ju främst dit för att lyssna på Jonas Hassen Khemiri, men även Kristin Bjarnadottir kommer att vara där och tala. Har ingen aning om vem hon är däremot. Isländsk poet?

Imorgon ska jag verkligen ta tillfället i akt och fråga sånt jag undrar över. Något ni skulle vilja att jag frågar?

Fredrik Härén

Nu har jag fått ett par dagars distans till Fredrik Häréns föreläsning och vill förmedla några tankar om innehållet. Efter lite planlöst googlande har jag förstått att han inte är helt okontroversiell, vilket jag kan förstå. Han talade alltså om vår omvärld och varför det är viktigt att förstå vad som händer i världen just nu. I stora drag menade han att vi i Europa och USA har en tendens att överskatta vår egen överlägsenhet och att vi (Europa+USA) måste inse att den stora utvecklingen i världen för tillfället sker i sydostasien och främst Indien och Kina. Han menar att de inte längre är på väg att komma ikapp oss utan redan är jämsides, redo att springa ifrån oss med hästlängder.

Och jag känner mig så träffad. Oj, vad jag har fördomar om Indien, för att inte tala om Kina. Jag har aldrig varit där, men visst vet jag att kineser bara klafsar runt i risfält och att det går runt kossor i städerna i Indien och skiter på gatorna. Ja, du ser, jag har ingen aning!

Naturligtvis förstår jag att det inte är hela sanningen, men jag tror han har helt rätt i att vi gärna klappar oss själva på axeln och tycker att vi är så bra så bra. Inte har vi någonting att lära av någon annan...

Fredrik Härén är mycket skicklig retoriskt. Rolig och rapp samtidigt som han är respektlös på gränsen till fräck gentemot sin publik. Antingen köper man det och tycker det är hejdlöst roligt, eller också ser man honom som en dryg och stöddig typ som mest svamlar och använder sig av retoriska knep för att göra en höna av en fjäder.

Jag lyssnade på honom i somras när han sommarpratade och tyckte han var jättebra. För min del hade han gärna fått tala om samma sak igen. Nu pratade han istället om vår omvärld och jag älskade det med. Jag blir jättenyfiken på att läsa hans böcker och jag blir jättenyfiken på att lära mig mer om Kina och Indien. Framöver skulle jag gärna läsa några kinesiska och indiska författare. Någon som har förslag på bra titlar?